Strax före match meddelades det att Koulibaly inte skulle komma till spel, då skadan han nyss kommit tillbaka ifrån börjat spöka igen. Frågan är hur pass illa det egentligen är ställt med den där lårmuskeln? Initiala rapporter menade att Koulibaly skulle ha varit fit for fight redan hemma mot Fiorentina i mitten av januari, istället var det först mot Lecce för några dagar sedan han gjorde comeback. Nu är läget alltså förvärrat och huruvida han lirar mot Cagliari i helgen är det ingen som vet. Oroväckande!

Koulibalys frånvaro var inte den enda överraskningen i startelvan. Ute på vänsterkanten valde Gattuso att vila Insigne, men inte var det stackars Hirving Lozano som fick chansen. Nej, istället fick mittmitten Elmas spela på en för honom helt ovan position och gjorde förstås inget pangjobb. Här är det värt att komma ihåg det faktum att Lozano alltså kom till Neapel i somras som klubbens dyraste nyförvärv genom tiderna. Nu återfinns han längst ner i frysboxen tillsammans med Amin Younes och andra topplirare. Ännu en Ancelotti-spelare som offrats på Gattuso-altaret, fast till skillnad från Allan så är det nog få som saknar Lozano med tanke på hans facit i höstas.

Ni märker kanske att matchen inte tagits upp ännu och det är delvis med flit. En otroligt trist och långsam tillställning var det nämligen. Gattuso valde som vanligt att försvara lågt men att försöka spela sig ur press till varje pris, vilket ledde till att Napoli främst rullade boll i backlinjen kring eget straffområde. Inter å sin sida var, likt alla fembackslag, usla på kreativt spel mot låga försvar. Första riktiga chansen i matchen hade Callejón strax innan halvlek men friläget blockades av Padelli.

I andra halvlek så är det Inter som startar bäst och Napoli trycks ner på egen planhalva. När man får kontringsmöjligheter går det antingen alldeles för långsamt eller så fumlar Elmas bort bollen. Trots det usla spelet så är det Napoli som tar ledningen genom Fabián Ruiz. Spanjoren hade fått chansen från start och tackade för förtroendet genom att vrida in ett långskott via täckande Inter-back.

Efter ledningsmålet så är det sömnpiller igen. Inter skapar ett par halvchanser mot slutet men är aldrig riktigt nära. Taktiskt en extremt välutförd match av Napoli, som verkar ha lärt sig läxan från mötet i januari där man ställde backlinjen högt och fick betala priset för det. Däremot ingen propagandafotboll men vad fan. Vinst på San Siro är vinst på San Siro. 

Roligare än själva matchen var nog reaktionerna från vissa interisti efteråt och inte minst Conte själv. “Napoli kom för att försvara, inte spela fotboll” etc. etc. Med tanke på hur Spalletti brukade rada upp tio blåsvarta tröjor i eget straffområde och gneta till sig 0-0 på San Paolo så var det rätt skönt att ge igen med samma medicin.

Nåja, viktig seger men vi har bara ena foten i finalen. Tre hela veckor kvar till returen på San Paolo och innan dess har vi både ligamatcher och Barcelona att beta av. Nu är det viktigt att byta fokus och bygga vidare, ett till debakel á la Lecce har vi faktiskt inte råd med.