Senaste vi var i Köln var i början av december då åttondelsfinalen i cupen spelades. Då hade Reese så sakta börjat göra comeback, men vi förstörde för oss själva när Zeefuik tog ett idiotiskt rött kort och sedan orsakades en helt onödig straff i sista minuten av förlängningen. Höstens möte i ligan spelades även det en lördag 20:30 som vi förlorade med 0-1 efter att Köln kontrollerat händelserna hela matchen. Dubbla förluster och revansch att utkräva.

På grund av Márton Dárdais avstängning fick Zeefuik flytta ner som ytterback och Winkler kliva in som mittfältare när Hertha åkte till Köln på lördagen. En lördagskväll i Köln när det har blivit vår är inte så pjåkigt på förhand. Ett Hertha med två raka segrar och något så oväntat som en hemmaseger ser plötsligt ut som vi förväntade oss inför säsongen. Vi uppträder helt plötsligt stabilt under Leitl och som det topplag vi förväntades vara. Nu är vi inte i närheten av någon toppstrid, men tar de viktiga poängen för att undvika nedflyttning.

Köln som inför omgången toppade serien var i behov av tre poäng för att återta serieledningen från Hamburg var nära att ta ledningen efter ett par minuter och det hade varit faktiskt varit intressant att se hur laget hade tacklat den situationen, men lyckligtvis kunde vi skjuta upp den scenariot ett tag till.
I matchen mot Schalke 04 för ett par veckor sedan hade Winkler chansen att kvittera, men missade öppet mål och efter kvart i gårdagens match borde ha givit oss ledningen, men missade öppet mål igen. Han missade den här gången till och med hela bollen när Reeses passning hittade fram till honom och Kölns målvakt var till och med på väg in i målet för att hämta ut bollen eftersom en miss från två meter med ett öppet mål inte borde ske.  

Hertha lät sig dock inte nedslås av detta utan fortsatte att stå upp och göra det eländigt för Köln. Laget utbytte chanser med varanda och gör den neutrale var det säkert en underhållande match. Själv satt jag mest och drog en lättnades suck när Ernst räddade och en tung suck när vi missade våra möjligheter. Precis innan halvtid träffade Maza stolpen och vi var sånär att gå in i katakomberna med en ledning.

Starten av andra halvlek kunde inte bli bättre. Hertha med avsparken och Demme slog en djupledsboll till Reese som gjorde en Robben, började från höger i planen, vandrade in centralt och placerade in bollen i bortre hörnet. Det finns inte en målvakt i världen som hade räddat det skottet. Superstart och vind i ryggen för Hertha. Laget agerade resolut, var kompakta i försvarsspelet och hade horder av lägen att stänga matchen. Bland annat Scherhant hade två lägen som borde ha resulterat i utökad ledning. Köln var inte ofarliga utan Ernst fick sträcka ut ordentligt eller så visade spelarna vilja och kastade sig för att täcka skott. Det är något psykologiskt som har hänt i truppen. Jag skrev tidigare under våren, när Fiél fortfarande var tränare (tack Gud att han inte är det längre) att det är något i truppen som inte rimmar. Nu ser allt helt annorlunda ut.

Sju matcher återstår av säsongen, en bra avslutning som får oss att tro på något stort som sedan raseras och kapsejsar under sommaren eller tidig höst? Det skulle vara typiskt Hertha och därför vågar jag inte vara så optimistisk som jag hade kunnat vara i det här läget. En text som haft positiva tendenser avslutas i moll, men det är Hertha och är det något jag lärt mig är att aldrig, verkligen aldrig ta ut något i förskott eller springa iväg i ett okontrollerat glädjerus.