Han säger det faktiskt själv.
I videon som Premier League publicerat på Youtube efter att Eden Hazard valts in i Premier League Hall of Fame konstaterar belgaren:
”My playing style is, I wanna have fun”
Kanske var det en välsignelse och en förbannelse för belgaren. Kanske var det just det, hans oförmåga att verkligen inse allvaret ibland, höja huvudet och verkligen göra jobbet, som stoppade honom från att bli en av de absolut bästa.
Talangen fanns ju där. Hans låga tyngdpunkt, bollkontroll, oerhörda speed och acceleration. Men när saker och ting blev tillräckligt tuffa: då stängde han av.
Samtidigt är det också en välsignelse, för i dagens hyperprofessionella och superseriösa fotboll – där spelare stänger av kommentarsfälten på sina sociala medier, vårdar sina egna varumärken med oerhörd noggrannhet, ägnar sig åt superstrikta hälsorutiner – var det oerhört uppfriskande att se en spelare som bara ville ha kul. Som brydde sig mer om att slå en snygg passning, eller göra en snygg överstegare, eller att bara få spela så som han alltid har gjort, än att hans lag vann på allra bästa sätt. Som kunde sitta och leka med sin son på läktaren när han var skadad, snarare än att sitta och skrika på domaren eller kolla sin telefon. Som inte hade några problem med att spela andrafiol i Real Madrid när kraven blev för höga och fotbollen inte längre kändes kul.
Eden Hazard var länge den bästa spelaren i Premier League, men han var också en av de mest mänskliga spelarna i Premier League. Så kommer jag minnas honom. Därför är jag väldigt glad att han är invald i Hall of Fame.
Ingen förtjänar det mer. Eden, min Eden.
