Krönika: Guldet är nära nu
"Det känns i luften"
Det jublet som steg över Gamla Ullevi igår fick en nästan att tro att vi spelat på hemmaplan. Det känns i luften att vi är nära nu. Det är inte klart och det finns fortfarande avgrundsdjupa hål att fall ner i om vi inte är försiktiga och fokuserade. Men igår kändes det inte så. Igår kändes vi oslagbara.
Det skall dock sägas att jag helt och hållet håller med vår kapten Johan Larsson när han beskrev matchen som en man inte skriver hem om. I långa stunder var vi långt ifrån så bra som vi kan vara. Mängder av andrabollar gick till blåvitt, vår defensiv var ihålig och åtminstone en av våra spelare behöver snabbt bättra på sin timing och sin medvetenhet om var på planen han befinner sig. Jag vill ogärna peka ut spelare då det sällan leder till något konstruktivt men det går inte att komma ifrån att från min synvinkel så klarade sig Ibrahim inte bara ifrån en varning i kollisionen med Thordarson utan han slapp också ifrån att drabba Elfsborg med en straff när han drar i en motståndare inom straffområdet i slutet av matchen. Kollisionen har jag inte så mycket att säga om egentligen, shit happens, men en straff i det läget kunde ha blivit katastrof och en säkrare timing och rumsmedvetenhet måste man kunna kräva av en spelare i Elfsborgs a-lag.
Vidare kan vi anmärka på att vi inte hade mer än två avslut på mål och överhuvudtaget inte kom särskilt nära att göra mål. Det talar inte till vår fördel. Å andra sidan måste man samtidigt anmärka att båda dessa avslut, och det var läckra sådana, båda gick i kassen vilket i slutändan gör oss hundraprocentiga.
Det finns två övriga punkter här som bör tas upp. Dels egendomligheten i att Thordarson fick kort men inte Ibrahim. Klitte menar att det skulle varit rött på Ibrahim men det vet jag inte om jag håller med om. Det är det ena.
Det andra är den på reprisen skrämmande uppenbara handsen som leder till att IFK Göteborg kvitterar i sjuttiosjätte minuten. Ingen av dessa händelser borde ha fått ske men det gör det ändå. Varför? För att vi inte har VAR i Allsvenskan. Det är inte ett perfekt system jag vet det, men dessa två händelser som nu får stå som eviga felaktigheter kunde enkelt ha upptäckts och åtgärdats om vi haft VAR.
Detta sagt. Vi vann. Serieledningen är fortfarande vår och det finns en potentiell chans att vi kan få fira ett SM-guld på hemmaplan på söndag. Bara att få skriva det ger mig gåshud och jag är både upprymd och orolig. Att snubbla nu hade varit så oerhört bittert men som jag inledde den här texten så är oron inte den dominerade känslan. Den känslan kom vid slutsignalen igår när jublet från dom tillresta överröstade den mer än dubbelt så månghövdade hemmapubliken.
Den känslan är att vi är oslagbara.
Vi tillsammans.
