Krönika: Kritiska eller nöjda?

Jag satt och funderade idag. Lördagens förlust mot Man United har efterföljts av en del rättmätig kritik och frustration, och gör att frågan är befogad: Vad kan vi egentligen förvänta oss av Chelsea 2025?

Andreas Linder

Jag vet att jag själv skrev för bara en månad sedan att jag tycker att den här säsongen kräver ett bättre resultat än förra för att jag ska kunna backa projektet, och det står jag bakom. Men ändock: Just nu möts man av så mycket frustration och ilska i sina sociala medier att jag börjar fundera: Kanske ska vi bara vända på perspektiven?

Kanske har vi blivit alldeles för bortskämda med bra tabellplaceringar, bucklor, värvningar av bland de största namnen i fotbollsvärlden, de senaste åren, med följd att vi nu inte kan vara nöjda med att vara ens ett ganska bra lag? 

Kanske är det okej att inte vara bland de bästa ett tag, okej att vara där vi är, så länge vi vet att de inblandade gör det de kan för att ta oss dit? 

Jag vet inte. Jag kan känna att förväntningarna borde ligga i linje med var vi är i utvecklingen, inte med vad vi har varit när vi har varit som bäst.  

Jag tillhör de som gillar idén av Chelsea som ett powerhouse, ett äckligt motstånd med fysiska, hårt jobbande spelare som inte bryr sig om att spela fint eller graciöst, de vill bara vinna.  

Jag har heller inga problem med att säga att jag ser och har sett stora brister med det nya ägandeskapet, som i väldigt hög utsträckning bygger en trupp på unga spännande namn, spelare som absolut har en hög högstanivå och passar bra i olika sociala medieinlägg, men som är tämligen långt ifrån den tidigare nämnda kultur som byggdes upp under framför allt Roman Abramovich tid (men till viss del också innan). Dessutom har många transferbeslut varit svåra att försvara i backspegeln; var det verkligen Garnacho vi behövde nu eller behövde vi en ny mittback? Är det verkligen försvarbart att vi fortfarande, 2025, sitter med Robert Sanchez som förstekeeper? 

Jag kan också bli frustrerad över hur mycket som borde bli bättre och hur länge sedan det var vi slogs i toppen.  

Men, mitt i allt det här kan jag samtidigt känna en annan sak: Vi är där vi är, och om vi inte gräver där vi står kommer vi aldrig komma någon vart.   

Kanske är det bättre att bara säga att ”Hey, det här är Chelsea 2025, det finns det som är dåligt, men också det som är bra” och inte jämföra oss med de bästa Chelseaupplagor vi sett utan sitta ner i båten? 

Det är en ganska tunn linje mellan att ha höga förväntningar och att bli en gnällspik, och även om det finns mycket att förbättra med dagens Chelsea känner i alla fall jag att jag inte vill bli det senare.  