West Ham
2025-04-15 22:23
Liverpool–West Ham 2–1: Bra insats vid fel tillfälle
West Ham stod upp bra, och visade att det finns kvalitet i det här laget trots allt. Synd bara att det kom just i den här matchen. Liverpool vann hemma efter ett sent avgörande med 2–1.
Inför matchen var förhoppningarna inte speciellt höga. West Ham har sett direkt bleka ut i några matcher nu, och under söndagen stundade den tuffaste uppgiften i ligan. Liverpool på Anfield. Och för den som bara tittar i resultatraden var den här matchen inget annorlunda mot de tidigare. Det blev, om än oerhört väntat, en ny förlust.
Men för den som såg matchen, och som intresserar sig för hur West Ham presterar snarare än hur resultatraden ser ut när säsongen är så gott som över, var det här en positiv överraskning.
West Ham, med en fembackslinje och det sedvanliga anfallet bestående av Jarrod Bowen och Mohammed Kudus, stod upp helt okej under den första halvleken även om det såklart var svajigt på sina håll. ALlra mest svajigt var det kanske för unge Ollie Scarles, som fick den något makabra uppgiften att försöka hålla Mohamed Salah utanför spelet.
Det gick, ärligt talat, inget vidare.
Salah var högst inblandad när Liverpool tog ledningen i den första halvleken. Egyptiern vände bort Charles och serverade Luis Diaz till 1–0. Men där stannade målproduktionen från hemmalaget under den första halvleken. Och i den andra halvleken var det andra bullar.
West Ham kom ut som ett nytt lag och var, i ärlighetens namn, det bättre laget. Spelförande, med mycket pondus och flera chanser att kvittera. Men Alisson i hemmalagets mål visade gång på gång att han är en av världens bästa på sin position. I stället fick West Ham ta hjälp av en hemmaspelare i form av Andy Robertson. Ytterbacken stod för ett snöpligt självmål i matchminut 86, och plötsligt fanns det hopp om att lämna Anfield med poäng.
Fram till att Virgil Van Dijk släckte det.
Bara några minuter senare återtog hemmalaget ledningen efter en hörna, och knep samtliga poäng under söndagseftermiddagen.
Visst, det är inte snyggt att West Ham i och med förlusten halkar ner till 17:e plats i tabellen. Och visst, det är i stort en säsong man helst vill glömma och att den bara ska ta slut. Men för min del var det här ett fall framåt. Ett steg i rätt riktning.
West Ham lade sig inte platt när tufft motstånd väntade, som ofta var fallet under Lopetegui. West Ham visade en tydlighet i sitt anfallsspel, en fin struktur i sin defensiv och en tydligt uppåtgående formkurva på flera nyckelspelare. Däribland Mohammed Kudus, som inte har någon supersäsong i ryggen.
När jag zappade över till den sista rundan av Masters på anrika Augusta National, så gjorde jag trots allt det med en positiv känsla. En längtan till sensommaren, när Potter har fått sitt transferfönster och ska genomgå det riktiga eldprovet i de första träningsmatcherna och därefter premiären. Då lovar jag att det blir ett annat, mer positivt West Ham.
Men för den som såg matchen, och som intresserar sig för hur West Ham presterar snarare än hur resultatraden ser ut när säsongen är så gott som över, var det här en positiv överraskning.
West Ham, med en fembackslinje och det sedvanliga anfallet bestående av Jarrod Bowen och Mohammed Kudus, stod upp helt okej under den första halvleken även om det såklart var svajigt på sina håll. ALlra mest svajigt var det kanske för unge Ollie Scarles, som fick den något makabra uppgiften att försöka hålla Mohamed Salah utanför spelet.
Det gick, ärligt talat, inget vidare.
Salah var högst inblandad när Liverpool tog ledningen i den första halvleken. Egyptiern vände bort Charles och serverade Luis Diaz till 1–0. Men där stannade målproduktionen från hemmalaget under den första halvleken. Och i den andra halvleken var det andra bullar.
West Ham kom ut som ett nytt lag och var, i ärlighetens namn, det bättre laget. Spelförande, med mycket pondus och flera chanser att kvittera. Men Alisson i hemmalagets mål visade gång på gång att han är en av världens bästa på sin position. I stället fick West Ham ta hjälp av en hemmaspelare i form av Andy Robertson. Ytterbacken stod för ett snöpligt självmål i matchminut 86, och plötsligt fanns det hopp om att lämna Anfield med poäng.
Fram till att Virgil Van Dijk släckte det.
Bara några minuter senare återtog hemmalaget ledningen efter en hörna, och knep samtliga poäng under söndagseftermiddagen.
Visst, det är inte snyggt att West Ham i och med förlusten halkar ner till 17:e plats i tabellen. Och visst, det är i stort en säsong man helst vill glömma och att den bara ska ta slut. Men för min del var det här ett fall framåt. Ett steg i rätt riktning.
West Ham lade sig inte platt när tufft motstånd väntade, som ofta var fallet under Lopetegui. West Ham visade en tydlighet i sitt anfallsspel, en fin struktur i sin defensiv och en tydligt uppåtgående formkurva på flera nyckelspelare. Däribland Mohammed Kudus, som inte har någon supersäsong i ryggen.
När jag zappade över till den sista rundan av Masters på anrika Augusta National, så gjorde jag trots allt det med en positiv känsla. En längtan till sensommaren, när Potter har fått sitt transferfönster och ska genomgå det riktiga eldprovet i de första träningsmatcherna och därefter premiären. Då lovar jag att det blir ett annat, mer positivt West Ham.
