Åtminstone ända sedan VM-finalen 1966 har diskussionen om en teknik för att lättare kunna avgöra om det är mål eller inte pågått och när tv-tittare världen över kan se repriser från 2, 3, 4 eller fler vinklar framstår det för många med mig som högst märkligt att den personen i hela världen som är mest betjänt av att få ta del av den här informationen inte har tillgång till den.
Under fotbolls-EM tog man hjälp av extradomare som skulle ha fokus på händelser i straffområdet, ett upplägg som vi har kunnat se i Europa League tidigare, men 31 matcher senare framstår extradomarna som lika onödiga och meningslösa som en slickepinne med snoppsmak för att citera en karaktär i Dodgeball . Jag vet inte vilka direktiv de här EM-domarna faktiskt gavs, men det var knappast: ingrip inte och påverka för guds skull inte några domslut över huvud taget. För så förbluffande iögonenfallande tröjdragningar och beslut om bollen var över mållinjen eller inte som de inte agerade på fick vi se att jag inte bara kan tro att de inte lyckades uppfatta dem.
I dag torsdag är en stor dag i mållinjesteknologins historia. FIFA med flera beslutande organ i International Football Association Board (IFAB) har nämligen nått den punkt där de ska fatta beslut om man accepterar tekniken som erbjuds av Hawk-Eye och GoalRef som tillräckligt tillförlitlig. Ifall omröstningen slutar i ett "bifalles" kan Premier League och FA införa den i sina turneringar.
Engelska FA liksom Skottlands, Wales och Nordirlands motsvarighet äger 1 röst medan FIFA äger 4 röster. För att ett en lagändring ska kunna genomföras krävs minst 6 av 8 röster i favör, vilket innebär att FIFA mer eller mindre har veto med det här upplägget. För just England aktualiserades frågan så sent som i matchen mot Ukraina den 19 juni när bildupptagningar mer än antyder att bollen passerade linjen innan John Terry lyckades sparka undan den. Ingen av domarna signalerade för mål.
Förra året släppte FIFA ett dokument som skisserade kriterierna för de kriterier som teknologin måste uppfylla. Ni kan själva läsa mer om detaljerna för vilka som fick närvara, vilka bollar som skulle användas, toleransnivå et c, men för att sammanfatta huvudkraven:
- Tillförlitligheten måste vara 100 % utan eftergift för skott som exempelvis träffar sidan av målburen och buktar in i målet
- Huvuddomaren måste underrättas (vibration och visuell signal via ett armbandsur) om målet inom 1 sekund efter att bollen har passerat linjen, en längre tidsrymd skulle störa flödet i matchen.
- Teknologin måste fungera både i dagsljus och på kvällen under strålkastare, och i alla väder.
Hawk-Eye
Med hjälp av 6 kameror kring varje målbur följs bollen och mjukvara genomför en motsvarighet till mobiltelefoners triangulering för att fånga bollens exakta position. Om bollen beräknas ha passerat mållinjen skickas en krypterad radiosignal till domarens armbandsur som ger ifrån sig en målsignal. Den här processen tar mindre än 1 sekund.
GoalRef
Ett mikrochip placeras i bollen och ett magnetfält av låg styrka genereras i och kring målburen. GoalRef-systemet detekterar sedan varje förändring i magnetfältet kring mållinjen för att avgöra huruvida ett mål har gjorts. Processen inklusive att skicka ett meddelande till domaren tar mindre än 1 sekund.
Kommentar:
Det finns i huvudsak två invändningar som brukar lyftas mot att införa mållinjesteknologi: 1) det hackar upp eller inför ett avbrott i spelet och 2) det går inte till 100 %, bortom alla tänkbara scenarior, undantagslöst, alltid, genomgående, i samtliga fall, bortom alla tvivel, ovedersägligt, i evigheters evigheter amen avgöra om det är mål eller inte. Låt oss betrakta dessa argument.
Så det hackar upp spelet. Vad gör då en handfull agiterade spelare som jagar efter huvuddomare och assisterande, som tappar koncentration på resten av matchen och låter målet-som-kanske-var gå ut över spel och uppförande samt intervjuer efter matchen? Vad gör då åratal och decennielånga ältande av mål som skulle ha dömts inne eller tvärtom? Är inte detta att hacka upp spelet om något? Men även om det skulle införa några sekunders paus – är det inte värt det?
När det gäller att inte ens den mest framstående tekniken i dag kan erbjuda säkerhet till 100 % kommer jag säkert chocka någon med att inte heller fingeravtryck eller DNA är 100 % säkert som identifiering. Det är i många sammanhang det allra bästa som kan erbjudas och ligger åtminstone i DNA-fallet väldigt nära 100 %. Bortom rimligt tvivel ja, men inte en absolut sanning. Men betyder det att vi ska sluta använda de här metoderna för att det finns en liten risk att kontamination eller felaktig provhantering kan förekomma?
Om vi så ”bara” höjde sannolikheten till ett korrekt domslut från 80 till 98 %, varför skulle vi inte nyttja den tills vi hittar en annan teknik som förbättrar från 98 till 99 till 99,5 till 99,99 osv? Finns det något annat sammanhang där en processägare eller företagsledare skulle säga nej till något sådant? Att det skulle urholka fotbollens själ är en invändning som väger ytterst lätt i den överkommersialisering som sporten genomgått och bland de miljardsummor som numera är inblandade vid arenabyggen, klubbuppköp och i vissa fall spelarövergångar.
Det finns också en faktor som skiljer mållinjestekniken från att införa något liknande för offsidebeslut (redan i dag är de assisterande domarna i Premier League imponerande träffsäkra med 99,3 % korrekta offsideavblåsningar under den gångna säsongen baserat på data som offentliggjordes i april), hands i straffområdet, röda kort och liknande. Skillnaden är att det finns en digital definition av vad som är mål eller inte, trots att övriga förseelser och incidenter förekommer i regelboken går det fortfarande inte att säga exakt vad som är hands, vårdlöst spel eller våldsamt uppförande – allt detta blir i slutändan en individuell bedömning av männen i svart som varierar från match till match. Det finns potential att ta stöd av videoupptagningar och teknologi även i de här fallen, men den omfattningen bjuder på klart större utmaningar och här riskerar vi definitivt ett brott av flödet i spelet om inte en väldigt smart och smidig lösning hittas. För om det finns en möjlighet att dubbelkolla, vill inte huvuddomaren i så fall gärna kolla upp även den där tacklingen vid sidlinjen som kanske var något och den där hörnan som det blev mål på, var den inte farligt nära att passara utanför kortlinjen först?
Ytterligare en invändning är att domaren missar så mycket annat så varför ge sig in på en av alla aspekter av spelet. Förutom att det allt som oftast inte är lika avgörande att döma inkast till fel lag som att missa ett mål för samma lag låter detta som ”har vi 20 missar kan vi lika gärna ha 25 missar” och är en form av resignation inför att vi aldrig kan uppnå domslutperfektion på planen eller ett uppvisande av en ovilja att testa nya grepp.
Som ni förstår hoppas jag att IFAB kliver in i matchen och röstar ja till mållinjesteknologi.
