Fem minuter tog det så var kvällen förstörd. En klassisk, brittisk lång utspark från Bayindir. Sesko vinner nickskarven mot Trevoh Chalobah, och varken Moises Caicedo eller Wesley Fofana har en tanke på att centrera och ta djup. I stället rinner Mbuemo igenom, och Robert Sanchez sablar ner honom strax utanför straffområdet. Rött kort. Efter fem minuter – sämsta möjliga utgångsläge för att vända den horribla resultattrenden på Old Trafford. Här är tre punkter från matchen.

• Mardrömsstarten. Den redogjordes för några rader ovanför. Bobby Sanchez räddade Chelseas skinn i onsdags. Det ger honom inte rätten att råna sina lagkamrater på alla möjligheter att få med sig ett resultat från Old Trafford tre dagar senare. Mbuemo var på intet sätt sopren vid halvmånen. Han hade två försvarare hack i häl. Varför inte låta situationen fortlöpa? Alternativt, varför inte ha en högre utgångsposition? Genom åren har Ederson, Allisson, Nick Pope och Emilio Martinez gjort livet surt för Chelsea genom att avstyra otaliga omställningsförsök med sitt sweeper-spel. Kanske är det önsketänkande, men hade Sanchez varit modigare i sin utgångsposition hade vi kunnat få en helt annan start på matchen.
  
  
• Underlägsenheten. Ingen vill tvingas till rockader efter att ens målvakt har dragit på sig ett idiotiskt rött kort. Inte minst fem minuter in i matchen. Men Enzo Maresca valde att byta ut både Estevao och Pedro Neto. Två formidabla djupledsspelare, i mitt huvud en mycket användbar egenskap att ha när man reduceras till tio spelare. Manchester United kommer att trycka på för ett ledningsmål, ytorna fanns bakom dem. Men Chelsea gav inte sig själva chansen att utnyttja dem. Underlägsenhet präglade också situationen kring Casemiros 2–0-mål. Första är det mycket bolltittande, jag vet, men också en offsidelinje som är intakt undantaget Chalobah. Vid 2–0 däremot? Reece James ska kunna göra det bättre än att skicka bolluslingen rakt upp i luften i höjd med målområdet. Men alla blåskjortor blir som handlingsförlamade när det inträffar. Filip Jörgensen vägrar att gå ut, trots att bollen spenderar 45 sekunder i luften innan den dimper ned. Wesley Fofana hoppar jämfota i tron om att han ska vinna den, och är ganska ensam i övrigt. På motsatt håll har vi Luke Shaw som satsar som ett godståg för att nå högst på bollen. Den dimper ned hos Casemiro vid den bortre stolpen, som effektivt dödar matchen.
  
  
• Joao Pedro-sjukan. Jag väljer att kalla den så. Ja, Chelsea behövde vara kyliga med bollen och välja sina tillfällen. Men brassens stöddiga dribblingar verkade smitta av sig på resten av laget, och det kunde ha straffats långt innan Chalobahs reducering som gav Chelsea hopp. Reece James, Andrey Santos, Moises Caicedo, Enzo Fernandez var bara några av syndarna. Strategin föreföll att vara att komma felvänd, dribbla och på något tafatt vis försöka vinna en frispark. Domare Peter Bankes gick sällan på de luringarna. Casemiro gav laget en livlina, men Chelsea saknade kylan och klokheten för att dra nytta av den. Joao Pedro har en gudabenådad teknik och kan lura skjortan av både De Ligt och Maguire när han vill, men när det oftast renderade i omställningar mot Chelseas kasse så behöver man omvärdera sina val.