Marocko–Mali 1–1.
Ett resultat som skär rakt in i hjärtat – men som också tvingar fram en nödvändig sanning.
Inför en hemmapublik i extas klev Marocko ut med självförtroende och kontroll. Inledningen var stark, tempot högt och ambitionen tydlig. Allt pekade mot ännu en kväll där kvaliteten till slut skulle avgöra. Men ju längre matchen gick, desto tydligare blev det mönster som inte längre går att blunda för: detta Marocko skapar för lite, hotar för sällan och lever allt mer på gamla meriter.
VM 2022 är fortfarande levande i våra hjärtan. Där fanns modet, energin och spelare som kunde rubba världens bästa lag. Hakim Ziyech och Sofiane Boufal skapade då oreda mot försvar på absolut toppnivå. I dag finns varken samma spets – eller tydliga ersättare som fått chansen. Och det är här frustrationen blir kollektiv.
Vi vet att Marocko har goda alternativ – unga spelare som kan ta samma roller som Ziyech och Boufal och bidra med kreativitet, snabbhet och offensiv dynamik. Men Regragui vågar inte ge dem chansen.
Ett landslag som står still
Walid Regragui har gett Marocko dess största ögonblick i modern tid. Det ska aldrig glömmas. Men just nu känns det som att han håller fast vid ett lag som tillhör det förflutna, snarare än att bygga det som ska bära framtiden. Varje match vi ser nu blir ett test – inte bara för spelarna, utan för Regragui själv.
Han måste våga förändra, våga släppa sina favoriter och ge framtiden en plats på planen. Saïss, Yamiq, Amrabat och Rahimi har alla tjänat landet med heder, men deras tid som givna startspelare är förbi. Tiden står inte stilla, och Marocko kan inte längre stå stilla med lojalitet som ankare.
Frågorna blir fler för varje match. Varför startar Sofyan Amrabat gång på gång som ensam sexa när Marocko på hemmaplan förväntas dominera bollinnehavet? Hans styrkor är tydliga i matcher där Marocko försvarar lågt mot världsnationer – men i Afrika, där Marocko ska föra spelet, blir hans begränsningar allt tydligare.
Hur kan ett landslag med spelare i Europas toppligor luta sig mot Jawad Yamiq – till vardags i Nejma, ett lag som ligger toksist i den saudiska högstaligan – som given mittback? Är det verkligen den högsta nivå Marocko kan erbjuda i dag?
Än mer förbryllande är frånvaron av framtiden. Inte en enda spelare från U20-landslaget som vann VM-guld för bara två månader sedan. Inte heller någon från laget som tog hem FIFA Arab Cup för två veckor sedan. Talang finns i överflöd – men tilliten saknas.
Taktiken som inte längre räcker
Regraguis 4–1–4–1 är väl inarbetad. Den tog Marocko hela vägen till VM-semifinal i Qatar, mot nationer som Spanien, Portugal och Frankrike. Men AFCON är inte VM.
På marockansk mark, inför hemmapublik, krävs initiativ, tempo och kreativ dominans. Att då spela med Sofyan Amrabat som främsta nav håller inte.
Varför inte Oussama Targhalline, med sin spelintelligens och sitt lugn i första pass? Varför inte Abdelhamid Aït Boudlal, skolad för att försvara högt och ta ansvar i uppspelsfasen? Varför inte Bilal El Khannouss – redan redo för ansvar på högsta nivå? Och hur kan Chamsedinne Talbi, ordinarie startspelare i Premier League med Sunderland, lämnas helt utan minuter i detta AFCON?
Detta är inga framtidsnamn.
Detta är nutid.
När sviten bröts – och problemen blottades
Resultatet mot Mali innebar slutet på Marockos svit på 19 raka vinster . En imponerande siffra – men också en siffra som dolde mer än den avslöjade.
För detta var i praktiken Marockos första riktiga test på över två år.
Hittills har landslaget nästan uteslutande mött nationer från Afrikas pot 3 och pot 4. Motstånd som slagits tillbaka med individuell kvalitet snarare än strukturell överlägsenhet. Problemen har funnits där hela tiden – men de har kunnat döljas.
Mot Mali gick det inte längre att ducka.
Och kanske är det just därför många marockaner, mitt i besvikelsen, också känner något oväntat: lättnad. För detta kom nu. Inte i en åttondelsfinal. Inte i en kvartsfinal. Inte när turneringen redan var förlorad. På ett märkligt sätt var detta kanske det bästa som kunde hända.
Under mina över 20 år som inbiten följare av det marockanska landslaget kan jag inte minnas en mer pressad förbundskapten än Walid Regragui är just nu. Efter slutsignalen tog Marocko till orda. Specialinsatta radioprogram, tv-studior som höll på långt in på småtimmarna, supportrar som ringde in – arga, oroliga, passionerade.
Detta var inte gnäll.
Detta var ett uppvaknande.
Den föryngring som borde ha skett efter Afrikanska mästerskapet 2023 kan inte längre skjutas upp. Den måste ske nu. Omedelbart. Och det är Regraguis stund att välja – att våga släppa sina favoriter, ge de unga möjligheten, och låta Marocko ta nästa steg. AFCON är inte bara en turnering. Det är ett vägskäl. Landslaget behöver förändring nu – inte senare. Walid, lita på de unga, på hungern och på framtiden. Lita på att de som kan ersätta Ziyech och Boufal är redo att axla ansvar. Våga göra det nu, och visa att ditt arv inte bara byggs på framgångar i det förflutna, utan också på modet att forma framtiden.
Vi älskar dig, Walid, och vi uppskattar allt du gett oss – inte minst VM-semifinalen som för alltid lever i våra hjärtan. Men snälla Regragui, du förtjänar inte att få lämna genom bakdörren. Som alltid kommer vi att stötta dig in i det sista. Men svik inte oss denna gång. Inte på vår hemmaplan!
Vi tar nya tag mot Zambia!
DIMA DIMA MAGHREB.
