Fyfan Sverige. Ett av världens största fotbollsevent spelas just nu i Marocko – stjärnor som Achraf Hakimi (Marocko), Mohamed Salah (Egypten), Victor Osimhen (Nigeria), Omar Marmoush (Egypten), Bryan Mbeumo (Kamerun), Amad Diallo (Elfenbenskusten), Nicolas Jackson (Senegal), Ademola Lookman (Nigeria), Sadio Mané (Senegal) och många, många fler lyfter sina nationer till världseliten.
Och vad gör vi här hemma? Nästan ingenting. Några korta notiser på SVT. Några minimala rader i Dagens Nyheter. Några highlights på YouTube här och där. Nej – vi svenska fotbollstittare får streama oss vidare genom nätet. Det är allt.
Spanien, Nederländerna, Frankrike, England – deras stora TV-hus levererar fulla AFCON-specialer, studiosändningar, analyser av varje pass, varje mål, varje dribbling. Och Sverige? Våra svenska TV-mediabolag väljer att blunda. Istället prioriteras engelska Carabao Cup som om det vore världens nav.
Är det här verkligen rimligt 2025?
Har vi redan glömt att ett afrikanskt land skrev historia under VM 2022 och blev det första afrikanska laget att nå semifinal? Ett genombrott som visade hela världen hur stark, modern och konkurrenskraftig afrikansk fotboll är – och ändå väljer etablerade svenska TV-hus och media att ignorera AFCON nu.
Ironin skär som en kniv: cirka 500 000 människor i Sverige har afrikanskt ursprung (SCB). Våra egna svenska landslagsstjärnor har afrikanskt blod – Alexander Isak (Eritrea), Yassin Ayari (Marocko/Tunisien), Isak Hien (Ghana), Ken Sema (DR Kongo), Anthony Elanga (Kamerun), Taha Ali (Somalia) – men när deras rötter lyser som starkast väljer svenska TV-mediabolag att blunda.
Och som om inte det vore nog är två av Allsvenskans bästa spelare 2025, Amin Boudri och Ibrahim Diabaté, ännu ett tydligt bevis på hur djupt afrikansk fotboll präglar svensk elitfotboll. Ändå behandlas AFCON som en bisak. Som något man kan hoppa över. Att Roony Bardghji dyker upp på en basketmatch med Marcus Rashford i Barcelona verkar väga tyngre.
Och låt oss inte glömma de globala superstjärnorna med afrikanskt ursprung som representerar europeiska nationer – Ousmane Dembélé (Senegal), Lamine Yamal (Marocko/Equatorial Guinea), Mbappé (Kamerun/Algeriet), Nuno Mendes (Kap Verde). De hyllas, analyseras och sänds i timmar. Men när AFCON samlar världens bästa spelare på plats för sina afrikanska nationer – då väljer Sverige att ignorera det.
Sverige borde lära sig av sina grannländer i Europa. Titta på TV-husen i Amsterdam, London, Paris, Madrid och Milano. De ser. De sänder. De hyllar. Varför blundar vi?
Det här handlar inte bara om sport. Det handlar om respekt. Om stolthet. Om att se världen utanför våra små svenska bubblor. Om att hedra de spelare, lag och nationer som gör fotbollen till något universellt, levande och magiskt.
Sverige, öppna ögonen. Se stjärnorna. Se deras magi. Ge AFCON den plats det förtjänar.
Vi är många svenska fotbollssupportrar som faktiskt vill se detta. Vi vill följa hur det går för Sebastian Tounekti i Tunisien. För Jack Lahne i Zambia. För Adam Akimey i Benin. För Bazomana Touré i Elfenbenskusten. För Ismael Diawara i Mali. Det här är spelare, berättelser och matcher som betyder något – också i Sverige. Men de får ingen plats. Ingen studio. Ingen röst. Bara tystnad.
Skämmigt? Ja. Fyfan vad skämmigt.
För fotboll handlar inte bara om vad vi väljer att visa – utan också om vad vi väljer att se.
AFCON är inte ett sidospår i världsfotbollen. Det är Sverige som valt att ställa sig vid sidan av.
