Klockan är strax innan midnatt. Det är sensommar i Göteborg. Jag har på avstånd noterat att GPs reporter Philip Trollér, likt mig själv, har tröttnat på att mingla med finkulturens elit på Bokmässan by night 2025. I barkön knackar jag honom på axeln: ¨När ska du ställa Fidde mot väggen kring att vi har pappsyke när det gäller?¨. Han delar inte riktigt den bilden,¨Jönköping, hallå!¨ Jag lägger fram mitt case. Han medger att det onekligen finns någon sorts röd tråd. Trollér ställde aldrig Fidde mot väggen, och efter AIK-matchen kanske hela resonemanget är dött och begravet.
Givetvis var det en väldigt bortskämd åsikt att ha. Trollér gör ju helt rätt i att rynka på näsan åt mina teorier. GAIS är ett topplag i Allsvenskan med en ekonomi som växer så det knakar. Men jag kan inte hjälpa det. Det gnager på mig. Vi tenderar att vika ner oss när det är extra viktigt.
Falkenberg hemma 2022. Passivt och grått GAIS. Monsterinhopp från Jonas Lindberg räddar en pinne (och i praktiken säkrar uppflyttningen).
ÖIS hemma 2023. Helt överkörda. Starten på en formsvacka som inte vänder förrän det egentligen är för sent att nå direktplatserna till Allsvenskan.
Västerås hemma 2023. Utspelade och överkörda på Gamla Ullevi och tappar kontakten med toppen. Utsikten rasar samman och blir räddningsplanka, the rest is history.
IFK Göteborg borta 2024. GAIS har en reell chans att haka på i striden om europaplatserna samtidigt som blewit kämpar för sitt liv i botten. Luften går ur GAIS säsong, men den är givetvis en braksuccé oavsett.
IFK Norrköping, cupen 2025. GAIS har allt i egna händer. Kryss räcker för kvartsfinal. 3-0 Peking och den bittra eftersmaken hänger med oss in i Allsvenskan kändes det som.
Värnamo borta 2025. Rakt av platt insats. Bränd möjlighet att gå om Malmö upp på den allsvenska tredjeplatsen. Resterande europaintressenter snubblar under hösten och vi reder ut det.
Det finns ju såklart många fler exempel på gånger vi inte vikt ner oss. Det har varit andra typer av matcher dock. Viktiga matcher, men oftast inte säsongsavgörande nyckelmatcher. När vi är bra är vi bra, det är därför våra spelare spelar i landslaget och vår tränare är hetast i serien.
Konceptet förlorad fotbollsmatch är inget att hänga upp sig på egentligen. Det är när GAIS inte ser ut som GAIS jag irriterat mig på. När detta utspelade sig hade jag tänkt på detta i över ett år. Jag fick sällan medhåll av mina vänner som jag vågat anförtro mig till om detta smått patetiska irritationsmoment. Ger jag upp och sätter mig glatt ner i framgångsbåten för det? Nej. Det kanske är mig det är fel på.
Vem fan är jag att komma och ställa en massa neggande egentligen? En bortskämd nygaisare? Absolut. Jag tror emellertid att det är Fiddes fel att jag är så här. Fidde har mässat ständig och konstant utveckling sedan han tog över rodret. Jag har svalt mentalita Fidde Holmberg med hull och hår, tror jag. Ständig utveckling. Det är ju Fidde själv som sagt åt mig att vara besviken och irriterad. Jag blir ju typ mest av allt ledsen när spelarna som man fått en så speciell och tight relation inte når upp till sin egen höga ribba.
När jag började fundera på detta så funderade jag samtidigt på andra saker som har haft förbättringspotential. Närvaro i assistytor, offensiva fasta, styrandet av matchtempot. Allt detta var ganska lätt att se med egna ögon från Preppens. Ja, vi utvecklas ständigt. Fiddes mässande översatt i resultat. Samtidigt så gnagde nyckelmatchsvårigheterna på mig. De fanns där redan i Ettan. Fidde säger hela tiden att vi arbetar med att bli bättre på allt. Varför blir inte detta bättre då?
Tävlingssäsongen 2026 är nu i full rullning. Efter 4 matcher mot, låt oss vara ärliga, ganska svagt motstånd ska man kanske inte slå på stora trumman. Jag tycker emellertid mig känna att ytterligare en grönsvart vind har vänt. Kanske den sista som går att vända på. Det är en förändring i tron och mentaliteten jag tycker mig se, och det är ett mjukt värde. Sandviken fick mig att lyfta på ögonbrynet. Norrköping fick mig att törsta efter mer. Ingen fulländad insats men 5-1 är fortfarande 5-1. AIK blev droppen i min personliga bägare.
Något är definitivt annorlunda. När 2-1 kom kändes det som att det var över. Som att vi hade vikt ner oss i ytterligare en nyckelmatch. Men så hände det. Dubbelvikta GAIS reser sig och får det att se rätt komfortabelt ut tillslut. Visst. Vi kanske förlorar mot Mjällby i semin, sånt händer.
Det är inte det jag vill komma till. Det är större än så. Det är något annorlunda i år. Det finns en självklarhet och självsäkerhet som genomsyrar hela föreningen, och det stinker stordåd.
När jag störde Philip Trollér på Bokmässan tyckte jag att GAIS var ett väldigt bra fotbollslag. Efter AIK i svenska cupens kvartsfinal tror jag oironiskt att vi kommer att slåss om såväl cupen som Lennart Johanssons pokal. För om vi fortsätter vinna nyckelmatcher när vi spelar dåligt, vem fan ska då rå på oss?
