Handlar fotboll om anfall eller försvar? Handlar det om att spela vackert och förlora, eller om att spela fult och vinna? Handlar det om processen eller utfallet? Är det taktik eller ledarskap som är viktigt? Är det bra eller dåligt att spela bra? Diskussionerna efter Como – Milan i januari var verkligen inte mycket mer intellektuellt berikande än så. Det är i och för sig så det brukar vara.
Efter just denna match råkade det vara resultatisterna som segrade. Como tog ledningen inom tio minuter, och strax innan halvlek hade man enligt Fotmob samlat ihop 1,43 i förväntade mål, mot Milans 0,11, och två stora målchanser mot Milans noll. Däremot hade uppmärksamma tittare säkerligen lagt märke till att Como aldrig hade fått bollen förbi mållinjen en andra gång, och när Adrien Rabiot gick omkull i straffområdet uppstod plötsligt en målchans värd cirka 0,79 förväntade mål för Milan. Den konverterade man, och då var det utjämnat från ingenstans. Matchbilden blev jämnare i andra halvleken – ändå blev Milans slutliga seger ytterst symbolisk. Det var med det sitt första skott i andra halvlek man tog ledningen, dessutom från en blixtsnabb kontringsräd där en ständigt halvskadad Rafael Leão lobbade fram bollen till Rabiot, som placerade in den i bortre. När Rabiot dundrade in ett distansskott (värt 0,04 förväntade mål för den som är intresserad!) i 88:e minuten blev det spiken i kistan för Como.
Cesc Fàbregas utspel efter matchen satte tonen för de traditionsenligt bedövande fotbollsideologiska diskussionerna som följde. – Resultatisterna kommer att gilla denna match. De som gillar att se fotboll kommer tycka att Como vinner den här matchen åtta av tio gånger. Vi hade 700 passningar, de hade 200 passningar – otroligt. Där gjorde han knappast oss spelister någon tjänst! Bara att förminska resultatet brukar framstå som ganska ynkligt och leda till starka reaktioner. Kommentaren om ”De som gillar fotboll [...]” är dessutom uppenbart elitistisk och ännu mer provocerande. Sen är passningsreferensen hysteriskt enkel att håna, och ger resultatisterna chansen att återigen reducera deras ideologiska antagonister till pretentiösa losers som bara bryr sig om bollinnehav. Spelisterna konstaterade i vilket fall att Como dominerade, spelade fotboll så som fotboll bör spelas, och att de borde ha vunnit; resultatisterna konstaterade att prestationsnivå och bollinnehavsstruktur är trams, att resultatet är det enda som räknas, och att det var Milan som faktiskt vann. Frågan är om någon, på vardera sida, lärde sig någonting.
Avstängningen som utökar orosmolnen
Med två mål och en vunnen straff blev bortamatchen mot Como den definierande prestationen i rödsvarta färger för Adrien Rabiot. Supportrar och journalister har med jämna mellanrum betonat fransmannens enorma betydelse för Milan denna säsong. Man torskade premiären mot bottentippade Cremonese, några dagar senare anlände Rabiot, och sedan dess har man inte förlorat i ligan. Två saker kan dock vara sanna samtidigt: 1) Adrien Rabiot är viktig för Milan, och 2) Milans andra ligaförlust borde ha kommit för länge sedan, och i och med Rabiots avstängning inför matchen mot ett stekhett Como känns denna förlust närmre än någonsin tidigare. Men hur nära har Milan egentligen varit en andra förlust, och hur hett är detta Como? Ja, frågar du en spelist eller en resultatist? Hemma mot Pisa behövdes det ett långskott från Zachary Athekame i den 93:e minuten för att Milan skulle undvika en förlust. Borta mot Torino låg man under med 2–0 efter 17 minuter. Spelövertaget för Milan dröjde, och hade kanske aldrig uppstått om inte Rabiot (vem annars?) hade avlossat ännu en raket in i nätet – i slutändan vann man med 3–2. Hemma mot Genoa låg man under fram till Leãos kvittering den 92:a minuten, och även därefter släppte man in en straff, men den flög långt över målramen. Mot Fiorentina krävdes ett sällsynt spelmål från Christopher Nkunku i den 90:e minuten för att rädda en poäng. Sen var det den där matchen mot Como, och helgen därpå gjorde Milan en insats så usel att till och med resultatisterna kunde erkänna det. I första halvlek hade man enligt Fotmob skapat 0,02 i förväntade mål, mot Romas 1,77. Det är alltså en förväntad målskillnad på 1,75 från en halv fotbollsmatch. När Liverpool besegrade
Manchester United med 7–0 hade man enligt samma källa en förväntad målskillnad på 1,96 över hela matchen. Lik förbannat var det Milan som tog ledningen i andra halvlek, även om den inte höll särskilt länge. Förlust blev det i alla fall inte, men frågan är hur länge detta kan fortsätta? Fyra av dessa sex matcher har kommit under 2026 – tror man på spelet tror man att det bara är en tidsfråga innan Milan förlorar i ligan igen. Tror man på spelet tror man säkerligen även på Como.
Att Como vågar spela med boll och vill dominera matcher är ingen nyhet. Det är heller ingen nyhet att Como inte är vilken nykomling som helst, utan att de har enorma resurser i ryggen, och höga ambitioner. Så pass är det ingen större överraskning att Milans regionala konkurrent krigar om att spela i Europa nästa år. På sistone har dock Como blivit bra på riktigt. I alla fall vad gäller spelet. Det är i samband med Martin Baturinas plötsliga integration in i Comos startelva som denna trend har påbörjats. Hemmamatchen mot Milan blev kroatens blott fjärde ligastart för Como, och säg vad du vill om matchen, men det är svårt att förneka att det inte hade krävts mycket för att Como skulle vinna – och Milan är ett bra lag, så det är väl en bedrift? Vill man ha mer konkreta bevis på Comos starka form hänvisar jag till en vinst med 3–0 mot Lazio helgen efter. I den matchen gjorde dessutom Baturina ett mål och en assist, för att inte nämna att det var han som spelade fram Comos enda mål mot Milan. Efter 3–0 mot
Lazio blev det 6–0 mot Torino, med 1+1 från Baturina återigen. I cupen sopade man av ett stigande Fiorentina i Florens. Sen, mot Atalanta, blev det bara 0–0, men ja, vad ska man säga? Enligt Fotmob var det frågan om 12 stora målchanser för Comos del och 5,05 förväntade mål. Mer tydligt missade Nico Paz en straff i 98:e. På många sätt var det en total överkörning, men inte enligt resultatet, och det är ofta där osäkerheten ligger i fotboll. Det är ett Como med vind i seglen, och det är ett Milan som har haltat sig fram till kryss under ett par månader nu. Att Milan dessutom saknar sin skyddsängel i Adrien Rabiot känns som den ultimata symbolen som talar för en förlust. Samtidigt möter man Como efter att de plötsligt åkt på en förlust mot Fiorentina i helgen, och där var det knappast tal om en prestation som var mycket bättre. Hur man än ser på fotboll, vare sig det gäller taktik eller analysmetod, finns det ingen som faktiskt vet någonting. Detta är en fundamental del av fotbollens charm, och kanske det som talar för vårt Milan på onsdag.
Felix Nyberg
