Mitt finaste West Ham- minne

Jag tror många av oss har sett klippet. Det är ju så underbart, så härligt, påminner en om Lampards otroliga straffar.
Chelsea möter West Ham, på Upton Park, denna ljuvliga arena som tyvärr inte finns längre. Året är 2009. West Ham leder, men runt den 60 minuten får vi straff. Lampard stegar fram.

Vad som händer sedan är ju enkelt att tänka sig, för vi vet alla hur bra Lampard var på straffar, hur många han satte. Som barn försökte jag imitera hans teknik, hans lunkande, framåtböjda steg mot bollen, hans hårda vristträff, precisionen. Alltid satt den nära stolpen.

Men det som händer här är något annorlunda.

Först ska vi påminna oss om att Frank Lampard ju faktiskt spelade för West Ham, har en ganska speciell koppling till klubben. Pappa Frank Lampard Sr spenderade en stor del av sin karriär där, och Frank Jr(som han av någon anledning väldigt sällan kallas, det där ”Jr” verkar ha försvunnit från historieskrivningen – kanske för att junior helt enkelt blev så mycket bättre än senior och därför fick rätten att bära namnet själv) inledde sin karriär där och spenderade sex år i seniorlaget, 1995 till 2001. Det glöms lätt bort.

Därför var det inte alltid goda miner bland West Ham-fansen när Chelsea och Lampard kom på besök.
Och det faktumet gjorde just det som hände så mycket härligare – för den där Decemberdagen några dagar före jul stegar vår nummer 8 fram, slår straffen, sätter. Firar med fansen.

Nä hä? Den ska tas om. Okej.

Han stegar tillbaka till straffpunkten, tar ett djupt andetag. Slår den igen. Den här gången byter han teknik och lägger en bredsida i målvaktens andra hörn, hans vänstra. Den går också in.

Lampard hinner springa lite längre i sitt firande, men blir, återigen, avbruten. Den här var heller inte regelrätt genomförd. Vad ska man göra för att få slå en straff i det här landet?

En gång till, och den här gången är irritationen påtaglig bland Chelseanhängarna, samtidigt som West Ham-fansen jublar. Craig Pawson bråkar med Drogba och gör tydligt för samtliga runt straffområdet att de INTE får springa innan straffen är tagen.

Och mitt i allt står Lampard, och är precis så där iskall, så där proffsig, som han alltid var. En gång till möter han bollen, slår en straff närmast identisk den föregående – och den sitter igen. Den här gången gills den.

Det är bara ett kvitteringsmål, så Lampard joggar direkt tillbaka mot sidlinjen samtidigt som Drogba hämtar bollen. Lampard håller upp händerna mot skyn, så som han ofta gjorde under den perioden efter hans mors död.

Det var den gången Lampard fick tyst på West Ham-fansen, de som hatat honom sedan han lämnade dem för Londons största och bästa klubb, tre gånger inom loppet av några minuter. Det kommer jag alltid minnas.