Det var nog många som var förvirrade när Enzo Marescas startelva utan högerback presenterades; skulle vi få se Lavia på högerbackspositionen? Skulle Fofana kliva ut, Cucurella in och Neto ta ett steg ner till vänsterback? Frågetecknen var många, men Chelsea gick till start mot Aston Villa med en elva som fått vila under veckan, med Palmer och Jackson på plan, precis som de borde vara. Och det dröjde inte länge innan man presenterade sig.

Glödhet
Förra året gav Nicolas Jackson upphov till mycket supporterfrustration, och det med rätta; han gjorde så mycket rätt - sprang, touchade, kombinerade och skapade chanser - men bollen ville inte in. Det var så frustrerande att se, för det kändes som att det kunde bli hur bra som helst bara han lyckades med det där sista.

 Det gör han nu.

I den 7 minuten överlappade Cucurella Jadon Sancho, fick bollen perfekt i steget och tryckte in ett lågt inlägg mot Jackson, som touchade bollen i mål via stolpen. Förra året hade han missat – nu gjorde han det inte.

När såg vi det sist?
I införrapporten skrev jag att jag trodde det skulle bli en fartfylld match med chanser från båda lagen. Och visst fick jag rätt. Efter 1–0-målet fortsatte Chelsea vara det dominerande laget, men Villa kom upp ett antal gånger och hotade, inte minst när Ollie Watkins gjorde bort Wesley Fofana och kom fri med Robert Sanchez, varpå spanjoren stod för en stark räddning. Chelsea var det bättre laget, men det var tydligt att man skulle ta Aston Villas framstötningar på allvar.

Nära mittpunkten av första halvlek slet sig Cole Palmer loss utanför straffområdet och tryckte i väg ett skott som Emiliano Martinez – nyligen för andra året i rad utsedd till världens bästa målvakt – gav retur på. När Pau Torres petade bollen till Martinez, som tog upp den, tolkades det som en hemåtpassning och Chelsea fick indirekt frispark. När såg vi det sist? Frisparken blev fruktlös och Chelsea lyckades inte fördubbla sin ledning.

Bara minuter senare väckte Martinez frågan om han verkligen är världens bästa målvakt när han passade bollen rätt på Nicolas Jackson; senegalesen fick den för långt ifrån sig och Martinez kunde vinna tillbaka bollen – men det blev tydligt att den här matchen skulle bjuda på mer.

Andra raka starten – andra raka målet
Och det gjorde det, inte alls långt senare. Sanningen är att Chelsea hade haft all anledning att vara besvikna och frustrerade i fall de inte gick till pausvila med minst en tvåmålsledning, så när Enzo Fernandez fick bollen från Palmer, lade upp den till sig själv med vänstern och vred in den i mål med högern var lättnaden stor.

Ära den som äras bör
Enzo Fernandez har väl i ärlighetens namn inte levt upp till de förväntningar som ställdes på honom för snart två år sedan, och har fått spendera stora delar av ligasäsongen på bänken. Nu har han gjort mål i två raka matcher och stått för övertygande insatser; visst är man glad för honom?

Chelsea gick till pausvila med en 2-0-ledning efter en av ens bästa halvlekar den här säsongen.

Andra halvlek gick egentligen i samma färger, även om spelet i perioder lugnade ner sig och Aston Villa långsamt verkade acceptera förlusten. Likt situationen under första halvlek hade det nästan varit orättvist i fall de kungsblå gått från matchen enbart med en 2-0-vinst, för man förtjänade så mycket mer. Det fick man också.

Inte kunde vi gå hem utan ett Palmermål?
Länge var Cole Palmer ovanligt tyst. Ändå gick han hem med ett mål och en assist i bagaget. Tydligare indikator än så på hans nivå vet jag inte om det går att hitta. I den 83 minuten fick han bollen av Madueke och tryckte, inte olikt Mudryk i veckan, upp bollen i krysset. Det hade väl varit konstigt om vi gått ifrån en så oerhört dominant match utan ett Palmermål. Matchen tog slut, Stamford Bridge-publiken jublade och Chelsea fick både ta sin tredje raka seger och hålla nollan.

Hur långt kan det här ta oss?
Känslan undertecknad lämnades med efter matchslut var att det gäller att köpa biljett till det här framgångståget illa kvickt, för det har börjat få upp fart och visar inga tecken på att sakta ner. Hur långt kan Enzo Maresca egentligen ta det här bygget? Fortsätter man såhär finns det inget som stoppar en från att på allvar utmana Liverpool om titeln.

Sup in den här känslan nu vänner, för det var länge sedan det fanns såhär mycket att vara glad över med Chelsea.

UTC