Everton
2025-05-16 22:00
Del 1: "Once Everton touched you" - minnen från fansen
Här berättar Swedish Toffees medlemmar själva om hur de blev Evertonians och minnen från Goodison Park. I den första delen fokuserar vi på 1960-talet och övergången till 70-talet.
Per Malmqvist Stolt
Det finns ett berömt citat som för Everton-supportrar är definitionen av ett accepterat missbruk eller livslångt förhållande som de aldrig någonsin kommer att ta sig ur.
“Once Everton touched you, nothing will be the same.”
Sorgligaste stunden i livet
Mannen bakom citatet var Alan Ball, som blev den förste spelaren över 100 000 pund när han kom till Everton direkt efter succén i fotbolls VM 1966. En spelare som än idag är vördad - ja, rent av avgudad - på Merseyside. Blev sedan den första att säljas för över 200 000 pund när Evertons manager Harry Catterick sålde honom till Arsenal 1971. Nyheten kom som en chock för Everton-fans såväl som Ball själv. Han kunde aldrig släppa Everton och Everton kunde aldrig släppa honom. Än idag finns det Scousers som var med då och som på allvar hävdar att det var deras sorgligaste stund i livet.
På den tiden var Everton en av Englands rikaste klubbar och Goodison Park den arena som alltid låg i framkant rent utvecklingsmässigt. Det var också en tid då Tipsextra etablerades i Sverige. Många svenskar fastnade för de engelska klubbarna, som de sedan fört vidare till senare generationer. Men kanske inte så många för Everton… Egentligen betydligt färre än vad klubbens status och prestationer borde lett till.
Men några blev det och detta är historien om de svenskar som valde Everton just då och där Goodison Park står för fina minnen.
Stryktipset med sin far
En av pionjärerna är nog LASSE Nilsson som blev supporter redan 1963. Hela sex år före Tipsextra, men redan som fjortonåring tippade han på stryktipset med sin far. Han noterade att Everton alltid vann, vilket inte var orimligt eftersom säsongen 1962/63 slutade The Toffees som ligasegrare. Det var också bara några år efter flygplanskatastrofen i Munchen, då stora delar av Manchester Uniteds lag omkom. Något som också gjorde att massor med svenskar tog just United till sina hjärtan. Men inte Lasse Nilsson. Han blev blå och har varit det sedan dess. Även sonen Niclas blev blå och båda är medlemmar i Swedish Toffees. Tillsammans besökte de Goodison Park 2009. Tyvärr resulterade det i en förlust mot Manchester C, men också ett fantastiskt minne, särskilt rundturen inne på Goodison Park dagen efter.
“Mina minnen från matchen var att min favorit, Marouane Fellaini, blev utbytt i andra halvlek mot Tim Cahill. Förlusten med 1-2 sved lite, men det var mitt första besök på Goodison, så glädjen över det överskuggade resultatet.”
Hela staden var svart av all koleldning
Thomas Kvist från Gagnef är lite osäker på vad som triggade honom att välja just Everton, men fastställer ändå 1966 som startdatum. Även här var pappan inblandad med en stående tipsrad varje vecka, där Everton nästan alltid var med. Färgerna påminner ju lite om hans älskade IFK Norrköping, men också en farbror vid namn Evert kan ha ett finger med i spelet.
Men 1975 tog sig Thomas till Liverpool för att se Everton ta emot Ipswich. Eftersom han skulle rycka in i lumpen i januari 1976 ville han unna sig något roligt innan militären tog befälet över hans ungdom. Han köpte ett interrailkort, vilket innebar att man som ungdom kunde åka tåg billigt utomlands. Han hade också lyckats teckna ett medlemskap i Everton för de som inte bodde i England - ett så kallat Country Membership.
På den tiden åkte många svenskar charter, vilket Thomas också gjorde för att ta sig till London. Därifrån tog han tåget upp till Merseyside, följt av buss till Goodison. Hans medlemskap resulterade också i en riktigt bra biljett till matchen när han väl kom fram till arenan. Själva fotbollspelandet slutade 3-3 och direkt efter slutsignalen bar det av med buss in till Lime Street Station för vidare färd tillbaka till London. En blixtvisit, vilket nog många av de tidiga resenärerna fått uppleva, då det inte var självklart med enkla resvägar från Sverige till norra England.
Ett minne som Thomas Kvist alltid har burit med sig från sitt första besök i Liverpool är att hela staden var svart av all koleldning, oavsett om du var i stadskärnan eller inne på en pub.
Ett annat Goodison-besök Thomas minns är från Lower Bullens Road 2013 då David Moyes skulle göra sin sista hemmamatch innan flytten till Manchester United.
“När laget kom ut på planen var det som att ett jetplan drog igång motorerna för fullt. Ståpäls.”
Färgen var blå och gräset så grönt
Joe Cooper har bott i Sverige i 20 år och blev Everton-supporter i sin ungdom 1965, tack vare systerns pojkvän, som lyckades få med unge Joe till Goodison Park. Även här slog “Once Everton touched you” till direkt. Han blev förälskad i Everton och Goodison Park. En relation som alltid är för alltid. På gott och ont. Den 13 mars 1965 minns han alldeles extra. Everton mötte Aston Villa och han kan än idag framkalla bilder från sitt inre.
“Färgen var blå på läktarna runt hela arenan, och gräset var så oerhört grönt. Roy Vernon gjorde två mål och Johnny Morrisey ett och vi vann med 3-1. Min far och resten av familjen var visserligen Liverpool-supportrar, men jag berättade nu för alla att jag minsann var Evertonian. Jag är numera 68 år, up the “Friedkin Toffees”.”
Jens och "The Golden Vision"
Under andra halvan av 1960-talet kändes livet gott i Storbritannien. Nationen gick lysande rent ekonomiskt och kulturellt blomstrade landet som aldrig förr. I Liverpool hade man Beatles, gott om jobb i hamnen och två oerhört framgångsrika fotbollsklubbar. Inte minst Everton syntes ofta i olika mediala sammanhang, något som nådde ända fram till Sverige.
Jens Sundin i Årsta fastnade för en brittisk tv-film regisserad av ingen mindre än Ken Loach. Den producerades 1968 för brittisk tv, men Jens vill minnas att han såg den på
svensk tv i början av 1970-talet.
Filmen kombinerade drama med vissa dokumentära inslag och var döpt efter en av Evertons främsta eleganter genom tiderna - Alex “The Golden Vision” Young. En skotte vars elegans på fotbollsplanen tydligen var något utöver det mänskliga.
Den kanske störste spelaren under första halvan av 1960-talet - Spurs Danny Blanchflower - fick en gång en fråga om hur han såg på Alex Young.
“The view every Saturday that we have of a more perfect world, a world that has got pattern and is finite. And that’s Alex, the Golden Vision.”
Young - och hans lilla dotter - intervjuas i filmen, men i huvudsak handlar det om supporterskap och en klubbs betydelse för sina fans och hur det samspelar - eller inte - med övriga delar i livet. Och över generationer, såsom relation mellan far och son.
Filmen ger också en dokumentär inblick i hur det går till på träningsanläggningen, i omklädningsrummet och inte minst på Goodison Park. Något som inte var så vanligt på den tiden.
Det är särskilt en scen som fastnat hos Jens.
“I en särskilt gripande scen ser vi en tonårspojke som ber sina kvällsböner. Istället för att följa den traditionella böneformen, rabblar han upp namnen på hela Everton FC:s startelva: Gud välsigne Gordon West, Tommy Wright, Ray Wilson, Brian Labone, Colin Harvey, Howard Kendall, Alan Ball, Alex Young..."
Efter att ha nämnt hela laget, lägger han till: ...och välsigna alla reserverna."
För Jens handlar detta om insikten om hur fotboll kan fungera som en form av religion och hur barn kan formas av sina föräldrars intressen, vilket blir en central del av deras identitet.
Jens finaste minne är via Tipsextra, dock inte från Goodison, utan Anfield i ett Derby mot Liverpool i mars 1970. Everton vann med 2-0.
Valde på skolgården och vandrade från Royal Oak
Mats Jerselius fastnade också för filmen “The Golden Vision”, vilken satt kvar i samband med att han skulle välja favoritlag på skolgården. Något som då var lite av ett obligatorium på alla skolor, i alla städer i ett Sverige som “drabbats” av Tipsextra-feber. Hans kompisar valde Wolverhampton och Leicester, medan Mats valde just Everton.
“Once Everton…” Ja, ni fattar. Det fortsatte med kärlek på distans. Det närmaste han kom var att på en språkresa köpa han planscher och vimplar. På den tiden lades språkresorna för det mesta på sydkusten eller i London. Dessutom på somrarna. Så några turer upp till Goodison var inte aktuella.
Det skulle dröja många år innan den första resan till Merseyside. Det var en före detta kollega - Elisabeth Åberg - vars man Jan och son Erik är klassiska Swedish Toffees, som tipsade om att det faktiskt finns en förening för svenskar som gillar Everton. Mats yngste son hade dessutom flyttat till London och till 60-årspresent fick äntligen Mats Jerselius åka till Goodison för att se på match. Han minns den tågresa som så många av Everton-fansen tagit genom årens lopp; från Euston Station i London till Lime Street Station i Liverpool.
Det har blivit två besök, mot Aston Villa 2023 samt Burnley 2024. Och det som fastnat allra mest är promenaden från puben Royal Oak, längs Spellow Lane, till Goodison. Tillsammans med andra blå.
Höll låg profil i Birmingham
Alan Ball är ju mannen bakom citatet “Once Everton touched you…” och en idol hos i princip alla Everton-fans från den tiden. Inte minst Sven-Gunnar Lidén som fascinerades av denna magiska mittfältsdynamo. Han minns den i Sverige tv-sända FA-cupfinalen 1968, och när Everton med Ball i spetsen av mittfältstrion The Holy Trinity lekte hem ligan 1969/70, var Lidén fast.
Första gången Sven-Erik fick uppleva Everton live var så tidigt som säsongen 1973/74, fast då i en bortamatch mot Birmingham City, vilket blev rätt naturligt då han bodde i Birmingham på den tiden. Han hade länge irriterat sig på att Everton inte visade lika ofta i Tipsextra som exempelvis Liverpool, men nu skulle han få uppleva Everton på riktigt. Det var inte svårt. Han köpte biljett i luckan på St Andrews och traskade sedan in på arenan. Tanken var att ansluta till bortasektionen för att stå med Everton-fansen, men han motades bryskt bort av poliser. Detta var ju under huliganismens tid, så Sven-Erik höll låg profil bland Birmingham-fansen. Han jublade dock inombords när Everton vann och det var med stolthet i hjärtat som han lämnade arenan.
Våren 1974 hade Sven-Erik tecknat ett overseas-medlemskap i Everton. Han kunde därmed komma över en biljett och åka upp till Liverpool för att bevittna ett derby på Goodison Park. Han hamnade högt upp under ett tak, inte helt ovanligt på Goodison. Stämningen var hög, men han hade nog förväntat sig mer sånger. Liverpool vann dessutom så stämningen mojnade mot slutet. Men det värsta var nog att bilderna han tog med sin kamera hade blivit dubbelexponerade och gick inte att använda.
Programmet berörde honom för livet
Eije Andersson och Mario Spagnoletti är två andra som också fastnade för filmen “The Golden Vision”. I vart fall Eije. I Marios fall är det inte riktigt säkert att det är just den filmen. Det kan ha varit ett annat tv-inslag från mitten av 1960-talet. Han minns nämligen en intervju med en supporter som målat sitt radhus blått, både utanpå och inuti. Dessutom var supporterns sista önskan att få begravas på Goodison, något som inte lagen tillät. När det var dags fick kroppen ligga och vänta hos begravningsentreprenören till nästa avspark. Sedan körde man likbilen tre varv runt Goodison innan man begravde honom. Mario var bara 8-12 år när han såg programmet och det berörde honom för livet. “Once Everton touched you…”
Detta är den första av några artiklar om alla vi som är Swedish Toffees. Många av oss nästan religiöst drabbade av vårt Everton. Nästa artikel tar vi oss längre in på 1970-talet och sedan 80-talet.
Fyll gärna på i kommentarerna med egna minnen av Goodison Park eller när ni fastnade för just ert lag, oavsett klubbtillhörighet.
Alex Young
Filmen The Golden Vision
“Once Everton touched you, nothing will be the same.”
Sorgligaste stunden i livet
Mannen bakom citatet var Alan Ball, som blev den förste spelaren över 100 000 pund när han kom till Everton direkt efter succén i fotbolls VM 1966. En spelare som än idag är vördad - ja, rent av avgudad - på Merseyside. Blev sedan den första att säljas för över 200 000 pund när Evertons manager Harry Catterick sålde honom till Arsenal 1971. Nyheten kom som en chock för Everton-fans såväl som Ball själv. Han kunde aldrig släppa Everton och Everton kunde aldrig släppa honom. Än idag finns det Scousers som var med då och som på allvar hävdar att det var deras sorgligaste stund i livet.
På den tiden var Everton en av Englands rikaste klubbar och Goodison Park den arena som alltid låg i framkant rent utvecklingsmässigt. Det var också en tid då Tipsextra etablerades i Sverige. Många svenskar fastnade för de engelska klubbarna, som de sedan fört vidare till senare generationer. Men kanske inte så många för Everton… Egentligen betydligt färre än vad klubbens status och prestationer borde lett till.
Men några blev det och detta är historien om de svenskar som valde Everton just då och där Goodison Park står för fina minnen.
Stryktipset med sin far
En av pionjärerna är nog LASSE Nilsson som blev supporter redan 1963. Hela sex år före Tipsextra, men redan som fjortonåring tippade han på stryktipset med sin far. Han noterade att Everton alltid vann, vilket inte var orimligt eftersom säsongen 1962/63 slutade The Toffees som ligasegrare. Det var också bara några år efter flygplanskatastrofen i Munchen, då stora delar av Manchester Uniteds lag omkom. Något som också gjorde att massor med svenskar tog just United till sina hjärtan. Men inte Lasse Nilsson. Han blev blå och har varit det sedan dess. Även sonen Niclas blev blå och båda är medlemmar i Swedish Toffees. Tillsammans besökte de Goodison Park 2009. Tyvärr resulterade det i en förlust mot Manchester C, men också ett fantastiskt minne, särskilt rundturen inne på Goodison Park dagen efter.
“Mina minnen från matchen var att min favorit, Marouane Fellaini, blev utbytt i andra halvlek mot Tim Cahill. Förlusten med 1-2 sved lite, men det var mitt första besök på Goodison, så glädjen över det överskuggade resultatet.”
Hela staden var svart av all koleldning
Thomas Kvist från Gagnef är lite osäker på vad som triggade honom att välja just Everton, men fastställer ändå 1966 som startdatum. Även här var pappan inblandad med en stående tipsrad varje vecka, där Everton nästan alltid var med. Färgerna påminner ju lite om hans älskade IFK Norrköping, men också en farbror vid namn Evert kan ha ett finger med i spelet.
Men 1975 tog sig Thomas till Liverpool för att se Everton ta emot Ipswich. Eftersom han skulle rycka in i lumpen i januari 1976 ville han unna sig något roligt innan militären tog befälet över hans ungdom. Han köpte ett interrailkort, vilket innebar att man som ungdom kunde åka tåg billigt utomlands. Han hade också lyckats teckna ett medlemskap i Everton för de som inte bodde i England - ett så kallat Country Membership.
På den tiden åkte många svenskar charter, vilket Thomas också gjorde för att ta sig till London. Därifrån tog han tåget upp till Merseyside, följt av buss till Goodison. Hans medlemskap resulterade också i en riktigt bra biljett till matchen när han väl kom fram till arenan. Själva fotbollspelandet slutade 3-3 och direkt efter slutsignalen bar det av med buss in till Lime Street Station för vidare färd tillbaka till London. En blixtvisit, vilket nog många av de tidiga resenärerna fått uppleva, då det inte var självklart med enkla resvägar från Sverige till norra England.
Ett minne som Thomas Kvist alltid har burit med sig från sitt första besök i Liverpool är att hela staden var svart av all koleldning, oavsett om du var i stadskärnan eller inne på en pub.
Ett annat Goodison-besök Thomas minns är från Lower Bullens Road 2013 då David Moyes skulle göra sin sista hemmamatch innan flytten till Manchester United.
“När laget kom ut på planen var det som att ett jetplan drog igång motorerna för fullt. Ståpäls.”
Färgen var blå och gräset så grönt
Joe Cooper har bott i Sverige i 20 år och blev Everton-supporter i sin ungdom 1965, tack vare systerns pojkvän, som lyckades få med unge Joe till Goodison Park. Även här slog “Once Everton touched you” till direkt. Han blev förälskad i Everton och Goodison Park. En relation som alltid är för alltid. På gott och ont. Den 13 mars 1965 minns han alldeles extra. Everton mötte Aston Villa och han kan än idag framkalla bilder från sitt inre.
“Färgen var blå på läktarna runt hela arenan, och gräset var så oerhört grönt. Roy Vernon gjorde två mål och Johnny Morrisey ett och vi vann med 3-1. Min far och resten av familjen var visserligen Liverpool-supportrar, men jag berättade nu för alla att jag minsann var Evertonian. Jag är numera 68 år, up the “Friedkin Toffees”.”
Jens och "The Golden Vision"
Under andra halvan av 1960-talet kändes livet gott i Storbritannien. Nationen gick lysande rent ekonomiskt och kulturellt blomstrade landet som aldrig förr. I Liverpool hade man Beatles, gott om jobb i hamnen och två oerhört framgångsrika fotbollsklubbar. Inte minst Everton syntes ofta i olika mediala sammanhang, något som nådde ända fram till Sverige.
Jens Sundin i Årsta fastnade för en brittisk tv-film regisserad av ingen mindre än Ken Loach. Den producerades 1968 för brittisk tv, men Jens vill minnas att han såg den på
svensk tv i början av 1970-talet.
Filmen kombinerade drama med vissa dokumentära inslag och var döpt efter en av Evertons främsta eleganter genom tiderna - Alex “The Golden Vision” Young. En skotte vars elegans på fotbollsplanen tydligen var något utöver det mänskliga.
Den kanske störste spelaren under första halvan av 1960-talet - Spurs Danny Blanchflower - fick en gång en fråga om hur han såg på Alex Young.
“The view every Saturday that we have of a more perfect world, a world that has got pattern and is finite. And that’s Alex, the Golden Vision.”
Young - och hans lilla dotter - intervjuas i filmen, men i huvudsak handlar det om supporterskap och en klubbs betydelse för sina fans och hur det samspelar - eller inte - med övriga delar i livet. Och över generationer, såsom relation mellan far och son.
Filmen ger också en dokumentär inblick i hur det går till på träningsanläggningen, i omklädningsrummet och inte minst på Goodison Park. Något som inte var så vanligt på den tiden.
Det är särskilt en scen som fastnat hos Jens.
“I en särskilt gripande scen ser vi en tonårspojke som ber sina kvällsböner. Istället för att följa den traditionella böneformen, rabblar han upp namnen på hela Everton FC:s startelva: Gud välsigne Gordon West, Tommy Wright, Ray Wilson, Brian Labone, Colin Harvey, Howard Kendall, Alan Ball, Alex Young..."
Efter att ha nämnt hela laget, lägger han till: ...och välsigna alla reserverna."
För Jens handlar detta om insikten om hur fotboll kan fungera som en form av religion och hur barn kan formas av sina föräldrars intressen, vilket blir en central del av deras identitet.
Jens finaste minne är via Tipsextra, dock inte från Goodison, utan Anfield i ett Derby mot Liverpool i mars 1970. Everton vann med 2-0.
Valde på skolgården och vandrade från Royal Oak
Mats Jerselius fastnade också för filmen “The Golden Vision”, vilken satt kvar i samband med att han skulle välja favoritlag på skolgården. Något som då var lite av ett obligatorium på alla skolor, i alla städer i ett Sverige som “drabbats” av Tipsextra-feber. Hans kompisar valde Wolverhampton och Leicester, medan Mats valde just Everton.
“Once Everton…” Ja, ni fattar. Det fortsatte med kärlek på distans. Det närmaste han kom var att på en språkresa köpa han planscher och vimplar. På den tiden lades språkresorna för det mesta på sydkusten eller i London. Dessutom på somrarna. Så några turer upp till Goodison var inte aktuella.
Det skulle dröja många år innan den första resan till Merseyside. Det var en före detta kollega - Elisabeth Åberg - vars man Jan och son Erik är klassiska Swedish Toffees, som tipsade om att det faktiskt finns en förening för svenskar som gillar Everton. Mats yngste son hade dessutom flyttat till London och till 60-årspresent fick äntligen Mats Jerselius åka till Goodison för att se på match. Han minns den tågresa som så många av Everton-fansen tagit genom årens lopp; från Euston Station i London till Lime Street Station i Liverpool.
Det har blivit två besök, mot Aston Villa 2023 samt Burnley 2024. Och det som fastnat allra mest är promenaden från puben Royal Oak, längs Spellow Lane, till Goodison. Tillsammans med andra blå.
Höll låg profil i Birmingham
Alan Ball är ju mannen bakom citatet “Once Everton touched you…” och en idol hos i princip alla Everton-fans från den tiden. Inte minst Sven-Gunnar Lidén som fascinerades av denna magiska mittfältsdynamo. Han minns den i Sverige tv-sända FA-cupfinalen 1968, och när Everton med Ball i spetsen av mittfältstrion The Holy Trinity lekte hem ligan 1969/70, var Lidén fast.
Första gången Sven-Erik fick uppleva Everton live var så tidigt som säsongen 1973/74, fast då i en bortamatch mot Birmingham City, vilket blev rätt naturligt då han bodde i Birmingham på den tiden. Han hade länge irriterat sig på att Everton inte visade lika ofta i Tipsextra som exempelvis Liverpool, men nu skulle han få uppleva Everton på riktigt. Det var inte svårt. Han köpte biljett i luckan på St Andrews och traskade sedan in på arenan. Tanken var att ansluta till bortasektionen för att stå med Everton-fansen, men han motades bryskt bort av poliser. Detta var ju under huliganismens tid, så Sven-Erik höll låg profil bland Birmingham-fansen. Han jublade dock inombords när Everton vann och det var med stolthet i hjärtat som han lämnade arenan.
Våren 1974 hade Sven-Erik tecknat ett overseas-medlemskap i Everton. Han kunde därmed komma över en biljett och åka upp till Liverpool för att bevittna ett derby på Goodison Park. Han hamnade högt upp under ett tak, inte helt ovanligt på Goodison. Stämningen var hög, men han hade nog förväntat sig mer sånger. Liverpool vann dessutom så stämningen mojnade mot slutet. Men det värsta var nog att bilderna han tog med sin kamera hade blivit dubbelexponerade och gick inte att använda.
Programmet berörde honom för livet
Eije Andersson och Mario Spagnoletti är två andra som också fastnade för filmen “The Golden Vision”. I vart fall Eije. I Marios fall är det inte riktigt säkert att det är just den filmen. Det kan ha varit ett annat tv-inslag från mitten av 1960-talet. Han minns nämligen en intervju med en supporter som målat sitt radhus blått, både utanpå och inuti. Dessutom var supporterns sista önskan att få begravas på Goodison, något som inte lagen tillät. När det var dags fick kroppen ligga och vänta hos begravningsentreprenören till nästa avspark. Sedan körde man likbilen tre varv runt Goodison innan man begravde honom. Mario var bara 8-12 år när han såg programmet och det berörde honom för livet. “Once Everton touched you…”
Detta är den första av några artiklar om alla vi som är Swedish Toffees. Många av oss nästan religiöst drabbade av vårt Everton. Nästa artikel tar vi oss längre in på 1970-talet och sedan 80-talet.
Fyll gärna på i kommentarerna med egna minnen av Goodison Park eller när ni fastnade för just ert lag, oavsett klubbtillhörighet.
Alex Young
Filmen The Golden Vision
