En matchkrönika likt denna hade jag i ärlighetens namn inte trott att jag skulle skriva när jag vaknade upp imorse. Förvisso visste jag att det för Inters del var ett tufft möte mot Roma som stundade senare under dagen, men personligen trodde jag inte att de svartblå skulle tappa poäng för det. Men, tji fick undertecknad! Efter att den 34:e omgången nu är spelad och klar så är det i skrivande stund Napoli som innehar platsen som ensam serieledare, med de svartblå från Milano tre poäng bakom sig i tabellen.

Själva matchen då - den mellan Napoli-Torino? Ja, efter att resultatet från Milano var inrapporterat och klart tidigare under dagen var det givetvis öppet mål för Napoli att lägga in en växel och trycka sig förbi Inter. Även om Torino var en tuff motståndare på förhand, troligtvis den tuffaste som de himmelsblå hade kvar att möta, så var känslan efter Inter-resultatet att ett läge likt detta bara inte får missas. Att säga att en överkörning av de vinröda från Turin låg i luften är kanske att ta i, vilket facit i efterhand också bekräftar, men nog var det inget annat än en bergsäker vinst som skulle hämtas hem på Maradona under kvällen.

Ungefär så blev det också. Detta var en sådan där match, mot den där typen av motstånd, som Napoli stundom haft rätt knepigt för under säsongen. För de trogna läsarna här på sidan känner säkert till den tveksamhet som undertecknad skrivit om under säsongen när det kommer till just lagen av Torino-kaliber. Plötsligt är förväntningarna på Napoli vad gäller att styra spelet, och allt för ofta har det i dessa lägen, i dessa matcher, sett alldeles för stelt ut, och chanserna har behövt knipas fram med stor möda (alternativt har Super-Scott behövt komma till undsättning).

Just ikväll var det dock inte så. Nyss nämnde Super-Scott fick kliva fram redan efter sju minuter och ge Napoli precis den där flygande start som både var väntad och behövd. Kontrollerat spelades sedan resten av första halvlek av, fram tills spik nummer två bankades in i den turinska kistan, återigen av samma skottska snickare, och väl i detta läge kändes det som att matchen sakta skulle ebba ut i en kontrollerad Napoli-seger.

Precis så kom det sedermera att bli. Andrahalvlek bjöd inte på mycket i vinröd väg, och även om Napoli inte hade så värst mycket att erbjuda själva i form av målchanser, så gjorde man precis det man skulle göra - det vill säga spela av matchen. Nervöst blev det aldrig, och de tre poäng som rätt tidigt i matchen kom att få en Napolitansk prägel på sig hämtades till slut hem, efter 95 spelade minuter.

Det enda smolket i bägaren, som i skrivande stund har potentialen att bli ett rätt så otrevligt sådant, är de skadebyten som Napoli tvingades göra under matchen. Och inte på vilka spelare som helst - Anguissa, Buongiorno och Lobotka - tre fundamentala spelare i detta Napoli, tvingades alla utgå i skadekänningar. De stundande dagarna lär utvisa hur pass allvarligt läget egentligen är för dessa tre kuggar.

Men! En kväll som denna bör inte ägnas åt att nåja sig över potentiella skador på nyckelspelare. Nej, en kväll som denna bör firas. För ikväll så går alla Napolitanare och lägger sig som serieledare, med vetskapen om att det enda som kan stoppa de ljusblå från att lyfta den där bucklan igen är dem själva.

Hör ni mullret?

Vesuvio erutta, tutta napoli è distrutta...