Roma-Fiorentina: Vad är det vi bevittnar?

I sedvanlig ordning klockan 18:00 gick Roma ut och som man gör under Ranieri, städade av motståndet med samma recept som tillämpas i varje match oavsett vem som är motståndet. 
Ett ramstarkt kollektivt försvarsarbete, toppat med bästa målvakten i Serie A. Och uddamålseger efter ledning i första halvlek. 

Förra veckan på San Siro blev nämligen matchen som åtminstone för mig blev ögonöppnaren att Roma och Ranieri menar allvar. 
Ursäkta mig, men trots obesegrade sviten under 2025 och massor med hållna nollor, har alltid känslan fortfarande funnits om att en pyspunka väntar runt hörnet. 
Och i en vanlig säsong, skulle pyspunkan varit bortamatchen mot Inter där de på ren kvalitet bara kört över Roma. 
Men detta är uppenbarligen inte en vanlig säsong. Detta halvår med Ranieri kommer vi minnas framöver som en enormt oväntad uppstickare.
Däremot om cirkeln ska slutas och miraklet fullbordas, måste Roma nu orka två svåra matcher till mot Atalanta och Milan. 
Och efter vad vi fick se i Milano och idag mot Fiorentina, finns inget längre som inte talar för att Champions League inte är möjligt, trots tre olika tränare och ett 25 poäng-gap i november. Som alltid måste poängteras i denna fullt obegripliga vändning som Ranieri håller på med.

Mitt i allt av alla segrar och imponerande försvarsspel, försöker åtminstone jag också stanna upp och uppskatta faktumet att en enkel försvarsinriktad fotboll med en pensionerad tränare fortfarande håller på toppnivån av världsfotbollen, som vi alla vet idag kryllar av ”Golden Zones”, tonåringar med försäljningspotential till höger och vänster, iPads vid sidlinjen som visar rörelsemönster och statistik ”spindlar”. 
Men i Rom är det spartanskt. Det är flagghav, det är numera en enorm mentalitet på planen och den mest älskvärda tränaren vid sidlinjen. 

Jag bara njuter, hoppas andra gör det också.
Nu ska banne mig miraklet fullbordas.

Grazie Roma!
Grazie Claudio.