Det blev inga mål, ingen lättnad och egentligen ingen större glädje inne på Franchi efter slutsignalen. Det enda som verkligen blev säkrat var kontraktet. Fiorentina spelar i Serie A även nästa säsong och med tanke på var laget befann sig under hösten går det inte att underskatta betydelsen av det. Samtidigt säger reaktionen från publiken väldigt mycket om hur den här säsongen kommer bli ihågkommen.

Visslingarna efter slutsignalen handlade inte om den här matchen isolerat. De handlade om månader av frustration, tappade poäng och känslan av att Fiorentina aldrig riktigt lyckades leva upp till det som förväntades inför säsongen. Ett mållöst kryss hemma mot Genoa blev snarare symboliskt för hela året. Mycket boll, mycket försök men alldeles för lite spets.

Matchbilden blev också exakt det man kunde förvänta sig. Genoa hade inget behov av att öppna upp sig och såg fullt nöjda ut med att ligga lågt och spela på omställningar. Det gav Fiorentina initiativet men också ett ansvar laget fortfarande har problem att hantera. Bollinnehavet fanns där, likaså möjligheten att styra tempot, men i den sista tredjedelen tog idéerna slut nästan direkt.

Manor Solomon och Dodo försökte gång på gång hitta in med inlägg utan att riktigt ha någon naturlig närvaro i boxen att sikta mot. Nicolo Fagioli hade stunder där han drev upp tempot men blev samtidigt alldeles för slarvig med bollen när ytorna krympte. Det fanns en frustration i Fiorentinas spel som blev tydligare ju längre matchen gick.

Den största målchansen i matchen skapade egentligen Genoa när Leo Östigård ännu en gång visade hur stora problem Fiorentina har på fasta situationer. Hans nick såg ut att gå in innan David de Gea stod för en fantastisk reflexräddning och därefter missade Ekuban returen. Det var en påminnelse om hur små marginalerna fortfarande är trots att kontraktet nu är säkrat.

De Gea förtjänar samtidigt enormt mycket beröm. När matchen höll på att glida över i ännu en tung kväll var det återigen spanjoren som räddade Fiorentina. Det känns nästan ironiskt att en av lagets viktigaste spelare under våren varit en veteranmålvakt som många ansåg vara färdig på den absoluta toppnivån.

Framåt var det däremot betydligt tyngre. Riccardo Braschi visade energi och vilja men det märks tydligt att steget till Serie A fortfarande är stort både fysiskt och taktiskt. Roberto Piccoli kom in utan att förändra matchbilden nämnvärt och Albert Gudmundsson hade svårt att hitta ytor centralt. Känslan var att Fiorentina sprang mycket utan att egentligen hota särskilt mycket.

Det var också tydligt att flera spelare såg mentalt slitna ut. Intensiteten som funnits i tidigare matcher under Vanolis ledning var inte riktigt där och stundtals såg laget nästan ut att spela av säsongen snarare än att försöka avsluta starkt. Det är kanske mänskligt med tanke på hur mycket energi som gått åt för att ta sig ur situationen men det förklarar också publikens frustration.

Samtidigt går det inte att prata om den här säsongen utan att ge Paolo Vanoli enormt mycket erkännande. När han tog över hade Fiorentina fyra poäng efter tio matcher och stod sist i tabellen. Laget hade dessutom inte vunnit under de första femton omgångarna, något inget lag tidigare lyckats överleva i Serie A-eran. Trots det står Fiorentina nu här med kontraktet säkrat två omgångar innan slutet.

Det är svårt att kalla det imponerande sett till klubbens ambitioner och truppens namn på pappret men sett till situationen han tog över är det fortfarande en enorm prestation. Vanoli lyckades inte göra Fiorentina till ett bra lag men han lyckades göra dem tillräckligt stabila för att överleva och i slutändan var det exakt vad klubben behövde.

Samtidigt vilar fortfarande en tung känsla över hela säsongen. President Rocco Commisso gick bort i januari och året som skulle handla om klubbens hundraårsjubileum förvandlades istället till en lång kamp för överlevnad. Vanoli dedikerade kontraktet till Commisso efter matchen och det var kanske det mest genuina ögonblicket under hela kvällen.

Nu återstår Juventus borta och därefter Atalanta hemma innan den här märkliga säsongen äntligen tar slut. Fiorentina är säkra och det är i slutändan det viktigaste. Men visslingarna på Franchi visade också tydligt att ingen egentligen är nöjd med att det är allt man har att fira.