Jag var väldigt uppgiven när Conor Gallagher såldes.
Efter perioden mellan 2019 och 2022, under vilken vi plötsligt blev ett lag som gav ungdomen chansen, satsade på dem, hoppades jag fortfarande- möjligen någorlunda naivt- att det skulle vara strategin framåt. Att Conor Gallagher – älskad av fansen som han var – skulle bli en av fanbärarna på mittfältet. Han var aldrig den mest tekniskt skickliga mittfältaren, men han jobbade hårdare än någon annan.
Sedan dess har ledningen med all önskvärd tydlighet signalerat att Gallagher inte är en spelartyp man riktigt värdesätter, och att man hellre tar in tekniskt skickliga spelare som skulle kunna passa i ett Pep-lag. Vi har velat, och vill, bli City 2.0(juste, vänta: Arsenal är ju redan city 2.0… City 3.0?).
Och det är väl okej. Jag tror det är farligt att fastna i klyschor om vad Chelsea ”borde” vara, enbart baserade på hur Roman Abramovich valde att driva klubben.
Men det sved när Gallagher lämnade ändå.
Sedan dess har det varit ganska skönt att ha honom i Atletico Madrid. I och med att Chelsea tar upp så mycket av fotbollsutrymmet i min hjärna ägnar jag ganska lite tid åt de andra ligorna, så jag har därför kunnat låtsas som att Gallagher inte riktigt existerar, som ett ex som flyttar till en annan stad och man sedan kan se på mer som ett drömväsen, någon som eventuellt har existerat men kanske inte.
Det ska också sägas att de spelare som fyllt upp mittfältet istället för Gallagher har gjort ett ganska bra jobb. Caicedo håller hög klass idag, och även om Enzo kan nå en nivå högre tycker jag om honom mycket, han bryr sig om klubben och fansen. James som central mittfältare är heller inte något jag är helt negativ till.
Man kan alltså säga att vi har gått vidare från Conor Gallagher utan större resultatmässiga krämpor(även om de känslomässiga ärren finns kvar). Men precis som de personer du minst vill träffa ofta har ett sätt att nästla sig tillbaka in i ditt liv är inte heller denna saga slut. Enligt Fabrizio Romano, som vi ju brukar kunna lita på, är en flytt till Tottenham(*kräkljud*) nära förestående(*kräkljud igen*) för Gallagher.
Snart kommer han jag älskade så mycket spela för dem jag hatar så mycket. Snart kan jag inte längre låtsas som att han inte existerar. Snart kommer jag se honom hålla handen på stan, med någon annan.
Hur fan ska jag hantera det?
