SuperLenny
2015-03-11 11:00
SuperLenny vet-dokument: Det viktigaste målet i Chelseas historia
Vi blickar tillbaka till en tid där ryska oligarkmiljarder och Europacupspel inte fanns på kartan. En tid där ett sent mål mot Bolton var det som räddade Chelseas existens.
SuperLenny
Mellan 2003 till i dag har Chelsea bara befäst sin position som en av de allra största klubbarna i världen. Tre ligatitlar och Champions League-pokalen i hamn 2012 – det är bara några av titlarna som klubben tagit sedan Roman Abramovitj gick in med sina oljemiljarder för tolv år sedan. Väldigt mycket har hänt i klubben som innan dess stoltserade med en enda ligatitel från 1955.
”Where were you when you were shit?”. Ramsan känns säkert igen då den brukar eka på engelska arenor riktat mot fansen till nyrika klubbar som Chelsea och Manchester City. Fansen som följde The Blues redan för 30-40 år sedan förstår nog vad de häcklande motståndarsupportrarna syftar på. För slutet på 1970- och början på 1980-talet var en enda stor katastrof för klubben. En ekonomi körd i botten, usla sportsliga resultat, knappt någon publik och huliganproblem på det.
Med fantastiska spelare som bland andra Peter Osgood, John Hollins och Ron Harris vann Chelsea både FA-cupen 1970 och Cupvinnarcupen året därpå. Därefter började raset. Klubben tappade ligaplaceringar för varje säsong, rasade ned säsongen 74/75, gick upp igen två år senare innan klubben slutade på en jumboplats 78/79. Vid det här laget var ekonomin körd i botten. Ombyggnationen av Stamford Bridge blev så kostsam att de tvingades sälja arenan (tillbaka i klubbens ägo 1992) för att inte gå omkull.
Det var ytterst nära att Chelsea tvingades dela arena med rivalerna Fulham och QPR. Publiken började svika laget. Några matcher lockade inte fler än 6000 åskådare. Fredagen den 2 april 1982 offentliggjordes ett nödvändigt ägarbyte. Ända sedan grundandet 1905 hade klubben drivits av familjen Mears med bakgrund i byggbranschen. Nu fanns inga pengar kvar att satsa och affärsmannen Ken Bates (senare ägare av Leeds) avslutade en 77 år lång epok.
Säsongen därpå (82/83) blev dock den absolut sämsta i Chelseas historia.
Fansen som hoppats på att slåss om uppflyttning från andradivisionen fick snabbt tänka om. I januari hade laget bara vunnit tre av 20 matcher och nedflyttningshotet skulle behövas ta på allvar. Många supportrar tröttnade och publiksnittet 12 642 talade sitt tydliga språk för hur klubben mådde under den här tiden. 0-3 mot Burnley följt av två raka kryss på hemmaplan betydde att Chelsea var tvingade att vinna borta mot Bolton för att rädda kontraktet och – vad många menar – den skuldsatta klubbens existens.
Det var den näst sista omgången och både Chelsea och Bolton var två av elva (!) klubbar som hotades av nedflyttning till tredjedivisionen. Nerverna var utanpå tröjorna i båda lagen och spelkvaliteten blev inte bättre av de tuffa väderförhållandena. Det såg länge ut som att matchen skulle sluta mållös. Då, med 20 minuter kvar att spela, hittade yttern Clive Walker nätet från en position utanför straffområdet. Chelsea lyckades freda sitt mål den resterande tiden och när slutsignalen gick kunde tusentals dyngsura Chelseafans jubla av glädje men främst av lättnad. Tack vare gynnsamma resultat i andra matcher räckte sedan 0-0 mot Middlesbrough för att säkra nytt kontrakt i den sista omgången.
Chelsea hade överlevt sin tuffaste tid i historien och redan kommande säsong fick managern John Neil sin upprättelse när några lyckosamma värvningar - bland andra Pat Nevin, David Speedie och Kerry Dixon – hjälpte till att föra upp laget till högsta serien igen. Efter tre år var det dags för en ny sväng i andradivisionen, men den sejouren blev bara ettårig. Sedan säsongen 1989/1990 har Chelsea legat kvar i toppdivisionen och under Abramovitj styre blivit ett av ”The Big Four” som alltid slåss om Premier League-titeln och år efter år kvalificerar sig för Champions League.
Det går definitivt att argumentera för att Chelseas framgångar aldrig någonsin kommit om inte Oxfordsonen Walker skjutit kvar klubben i andradivisionen den där vårdagen i maj 1983.
Källor: Chelseafc.com, ESPN.com, Uefa.com, Wikipedia.
”Where were you when you were shit?”. Ramsan känns säkert igen då den brukar eka på engelska arenor riktat mot fansen till nyrika klubbar som Chelsea och Manchester City. Fansen som följde The Blues redan för 30-40 år sedan förstår nog vad de häcklande motståndarsupportrarna syftar på. För slutet på 1970- och början på 1980-talet var en enda stor katastrof för klubben. En ekonomi körd i botten, usla sportsliga resultat, knappt någon publik och huliganproblem på det.
Med fantastiska spelare som bland andra Peter Osgood, John Hollins och Ron Harris vann Chelsea både FA-cupen 1970 och Cupvinnarcupen året därpå. Därefter började raset. Klubben tappade ligaplaceringar för varje säsong, rasade ned säsongen 74/75, gick upp igen två år senare innan klubben slutade på en jumboplats 78/79. Vid det här laget var ekonomin körd i botten. Ombyggnationen av Stamford Bridge blev så kostsam att de tvingades sälja arenan (tillbaka i klubbens ägo 1992) för att inte gå omkull.
Det var ytterst nära att Chelsea tvingades dela arena med rivalerna Fulham och QPR. Publiken började svika laget. Några matcher lockade inte fler än 6000 åskådare. Fredagen den 2 april 1982 offentliggjordes ett nödvändigt ägarbyte. Ända sedan grundandet 1905 hade klubben drivits av familjen Mears med bakgrund i byggbranschen. Nu fanns inga pengar kvar att satsa och affärsmannen Ken Bates (senare ägare av Leeds) avslutade en 77 år lång epok.
Säsongen därpå (82/83) blev dock den absolut sämsta i Chelseas historia.
Fansen som hoppats på att slåss om uppflyttning från andradivisionen fick snabbt tänka om. I januari hade laget bara vunnit tre av 20 matcher och nedflyttningshotet skulle behövas ta på allvar. Många supportrar tröttnade och publiksnittet 12 642 talade sitt tydliga språk för hur klubben mådde under den här tiden. 0-3 mot Burnley följt av två raka kryss på hemmaplan betydde att Chelsea var tvingade att vinna borta mot Bolton för att rädda kontraktet och – vad många menar – den skuldsatta klubbens existens.
Det var den näst sista omgången och både Chelsea och Bolton var två av elva (!) klubbar som hotades av nedflyttning till tredjedivisionen. Nerverna var utanpå tröjorna i båda lagen och spelkvaliteten blev inte bättre av de tuffa väderförhållandena. Det såg länge ut som att matchen skulle sluta mållös. Då, med 20 minuter kvar att spela, hittade yttern Clive Walker nätet från en position utanför straffområdet. Chelsea lyckades freda sitt mål den resterande tiden och när slutsignalen gick kunde tusentals dyngsura Chelseafans jubla av glädje men främst av lättnad. Tack vare gynnsamma resultat i andra matcher räckte sedan 0-0 mot Middlesbrough för att säkra nytt kontrakt i den sista omgången.
Chelsea hade överlevt sin tuffaste tid i historien och redan kommande säsong fick managern John Neil sin upprättelse när några lyckosamma värvningar - bland andra Pat Nevin, David Speedie och Kerry Dixon – hjälpte till att föra upp laget till högsta serien igen. Efter tre år var det dags för en ny sväng i andradivisionen, men den sejouren blev bara ettårig. Sedan säsongen 1989/1990 har Chelsea legat kvar i toppdivisionen och under Abramovitj styre blivit ett av ”The Big Four” som alltid slåss om Premier League-titeln och år efter år kvalificerar sig för Champions League.
Det går definitivt att argumentera för att Chelseas framgångar aldrig någonsin kommit om inte Oxfordsonen Walker skjutit kvar klubben i andradivisionen den där vårdagen i maj 1983.
Källor: Chelseafc.com, ESPN.com, Uefa.com, Wikipedia.
