SuperLenny
2015-05-25 17:30
SuperLenny vet: ”The Crazy Gang” gjorde det omöjliga
Kultklubben Wimbledon F.C. är i dag ett minne blott. Men berättelsen om hur deras ökända ”Crazy Gang” – tog klubben från amatörspel till en FA-cuptitel på Wembley – förtjänar att leva för evigt.
SuperLenny
Få engelska klubblag har en så kultartad historia som Wimbledon F.C. Grundad i sydvästra London 1889 dröjde det ända till säsongen 1977-78 innan klubben klättrade upp från amatörnivå till Football League-status. Första säsongen slutade Wimbledon på en 13:e plats i fjärdedivisionen, det som i dag heter League Two. Men starten på den sensationella klättringen började under managern Dave Bassetts och den libanesiske ordföranden Sam Hammams (känd för sin märkliga fascination för djur) ledning. På bara fyra säsonger (1982-83 till 1985-86) skulle de föra klubben från fjärde- till förstadivisionen och göra the ”Crazy Gang” känt över hela världen för sin fysiska, närmast våldsamma, fotboll och för sina excentriska individer.
Bassetts fotbollsfilosofi var kort och gott sparka och spring. Enligt honom själv var långbollandet och det extremt hårda arbetet den enda chansen för Wimbledon att lyckas med det spelarmaterialet, som nästan uteslutande bestod av välscoutade spelare från lägre divisioner. Bassett förlitade sig mycket på statistik som pekade på att ju snabbare bollen dök upp i motståndarnas straffområde – desto fler mål gjordes. Vitt skilda världar mot exempelvis Arsenals fotbollsfilosofi i dag. Med hög arbetsmoral, hårt fysiskt spel och max tre passningar innan långboll in i boxen som mantra, klättrade Wimbledon som en raket i seriesystemen. Laget behövde bara två säsonger i den näst högsta ligan innan de tog det historiska klivet till förstadivisionen inför säsongen 1986-87.
Den snabba resan var sensationell och medierna frossade i rubrikvänliga uttalanden och i den fräcka humorn som rådde i klubben. De allra mest kändaste medlemmarna i the Crazy Gang brukar sägas vara Dennis Wise, Vinnie Jones, John Fashanu och Lawrie Sanchez. Bassett hade en verklig förmåga att plocka fram det bästa ur denna brokiga skara. Det var högt i tak och inte sällan spelade spelarna spratt med sin tränare. Exempelvis var de missnöjda med att managern satte ett alkoholförbud inför den sista matchen för säsongen, när den ändå inte gällde något. Dagen efter beskedet fann han liniment i skorna och trodde att han klarat sig från spelarnas practical joke. Det hade han inte. 15 minuter in i den sista matchen för säsongen började det i stället hetta till ordentligt i kalsongerna.
En annan gång fick nyförvärvet Eric Young känna av konsekvenserna av att han kom till träningarna i en Brightonväska. ”Vi fick till slut nog och brände den. Det var vårt sätt att säga: ”Du är inte i Brighton längre”, berättar Dennis Wise. Managern Bassett själv var inte direkt oskyldig. Stjärnanfallaren Alan Cork var en vital del i resan upp till förstadivisionen. I en match hade han kastat sina skor i hörnet i av omklädningsrummet och sagt till Bassett att han vägrar spela vidare. Anledningen var att lagkamraterna bara passat honom på fötterna. Bassett exploderade ut i omklädningsrummet.
”Varför fortsätter ni att passa honom på fötterna? Ni vet att han är värdelös med sina fötter. Sätt bollen på hans huvud”. Sådan var kulturen i klubben, och även om den var hierarkis och macho, fungerade den bevisligen för Wimbledon.
För motståndarna var Wimbledon en mardröm att möta. Långbollar, fysiskt spel och psykningar var det som väntade såväl hemma på nedgångna Plough Lane (sista åren på Selhurst Park) som på bortaplan. Wimbledon lärde sig att använda medierna till sin fördel.
- Pressen plockade upp att vi brände kläder, säger Bassett. Vi hade karaktärer och pressen älskade det, men vi lät berättelserna och hypen bli överdriven. Vi gillade tanken av att de andra lagen trodde att vi inte förberedde oss ordentligt. Vi visste att vi var organiserade. Vi hade spinndoktorer innan någon ens hört talas om det.
På Plough Lane skruvades värmen upp i motståndarnas omklädningsrum. I spelartunneln var det kolsvart. Vinnie Jones och Dennis Wise stod och stirrade rakt in i ögonen på sina motståndare. Ordföranden Hammam brukade byta ut socker mot salt lagom till motståndarna skulle fylla på depåerna i halvtid. På bortaplan brukade de ta med en egen stereo och spela så hög musik att Everton stängde av strömmen i deras omklädningsrum på Goodison Park. Det fungerade inte. Wimbledon hade med sig extra batterier.
Klubbens största bedrift var utan tvekan FA-cupsegern 1988. Säsongen innan hade Bassett fört laget till den bästa ligaplaceringen (6:a) i klubbens historia men kände därefter att han inte kunde göra mer. Trots sin otroliga popularitet lämnade han för Watford och Bobby Gould tog över klubben. Inför 37,000 Wimbledonfans på Wembley lyckades klubben med det omöjliga. Ligamästarna Liverpool besegrades med 1-0 där lagkaptenen Dave Beasant blev stor matchvinnare genom att rädda John Aldridge straffspark. ”The Crazy Gang have beaten the Culture Club!”, skrek BBC:s kommentator John Motson ut till miljontals tv-tittare. Klubbhjärta, galenskap och respekt från motståndarna förde Wimbledon till en plats högt rankad i historieböckerna.
Att på elva år gå från amatörfotboll till en FA-cupseger elva år senare saknar motstycke. I dag finns inte klubben längre. Flytten till Milton Keynes (nio mil norr om London) var aldrig förankrad hos supportrarna som sedan 2002 stöttat supporterstyrda AFC Wimbledon i stället. Den gångna säsongen spelade den nya klubben till sig en 15:e plats i League Two. Och även om ursprungsklubben är avvecklad, finns minnena kvar och fansen drömmer fortsatt om att en dag spela i Premier League igen.
Källor: FourForTwo, Daily Mail, BBC, Independent, Wikipedia.
Spela på play off-matcherna till Premier League och Championship, samt FA Cup-finalen på SuperLenny.com. Bra odds och flera livespel >>
Bassetts fotbollsfilosofi var kort och gott sparka och spring. Enligt honom själv var långbollandet och det extremt hårda arbetet den enda chansen för Wimbledon att lyckas med det spelarmaterialet, som nästan uteslutande bestod av välscoutade spelare från lägre divisioner. Bassett förlitade sig mycket på statistik som pekade på att ju snabbare bollen dök upp i motståndarnas straffområde – desto fler mål gjordes. Vitt skilda världar mot exempelvis Arsenals fotbollsfilosofi i dag. Med hög arbetsmoral, hårt fysiskt spel och max tre passningar innan långboll in i boxen som mantra, klättrade Wimbledon som en raket i seriesystemen. Laget behövde bara två säsonger i den näst högsta ligan innan de tog det historiska klivet till förstadivisionen inför säsongen 1986-87.
Den snabba resan var sensationell och medierna frossade i rubrikvänliga uttalanden och i den fräcka humorn som rådde i klubben. De allra mest kändaste medlemmarna i the Crazy Gang brukar sägas vara Dennis Wise, Vinnie Jones, John Fashanu och Lawrie Sanchez. Bassett hade en verklig förmåga att plocka fram det bästa ur denna brokiga skara. Det var högt i tak och inte sällan spelade spelarna spratt med sin tränare. Exempelvis var de missnöjda med att managern satte ett alkoholförbud inför den sista matchen för säsongen, när den ändå inte gällde något. Dagen efter beskedet fann han liniment i skorna och trodde att han klarat sig från spelarnas practical joke. Det hade han inte. 15 minuter in i den sista matchen för säsongen började det i stället hetta till ordentligt i kalsongerna.
En annan gång fick nyförvärvet Eric Young känna av konsekvenserna av att han kom till träningarna i en Brightonväska. ”Vi fick till slut nog och brände den. Det var vårt sätt att säga: ”Du är inte i Brighton längre”, berättar Dennis Wise. Managern Bassett själv var inte direkt oskyldig. Stjärnanfallaren Alan Cork var en vital del i resan upp till förstadivisionen. I en match hade han kastat sina skor i hörnet i av omklädningsrummet och sagt till Bassett att han vägrar spela vidare. Anledningen var att lagkamraterna bara passat honom på fötterna. Bassett exploderade ut i omklädningsrummet.
”Varför fortsätter ni att passa honom på fötterna? Ni vet att han är värdelös med sina fötter. Sätt bollen på hans huvud”. Sådan var kulturen i klubben, och även om den var hierarkis och macho, fungerade den bevisligen för Wimbledon.
För motståndarna var Wimbledon en mardröm att möta. Långbollar, fysiskt spel och psykningar var det som väntade såväl hemma på nedgångna Plough Lane (sista åren på Selhurst Park) som på bortaplan. Wimbledon lärde sig att använda medierna till sin fördel.
- Pressen plockade upp att vi brände kläder, säger Bassett. Vi hade karaktärer och pressen älskade det, men vi lät berättelserna och hypen bli överdriven. Vi gillade tanken av att de andra lagen trodde att vi inte förberedde oss ordentligt. Vi visste att vi var organiserade. Vi hade spinndoktorer innan någon ens hört talas om det.
På Plough Lane skruvades värmen upp i motståndarnas omklädningsrum. I spelartunneln var det kolsvart. Vinnie Jones och Dennis Wise stod och stirrade rakt in i ögonen på sina motståndare. Ordföranden Hammam brukade byta ut socker mot salt lagom till motståndarna skulle fylla på depåerna i halvtid. På bortaplan brukade de ta med en egen stereo och spela så hög musik att Everton stängde av strömmen i deras omklädningsrum på Goodison Park. Det fungerade inte. Wimbledon hade med sig extra batterier.
Klubbens största bedrift var utan tvekan FA-cupsegern 1988. Säsongen innan hade Bassett fört laget till den bästa ligaplaceringen (6:a) i klubbens historia men kände därefter att han inte kunde göra mer. Trots sin otroliga popularitet lämnade han för Watford och Bobby Gould tog över klubben. Inför 37,000 Wimbledonfans på Wembley lyckades klubben med det omöjliga. Ligamästarna Liverpool besegrades med 1-0 där lagkaptenen Dave Beasant blev stor matchvinnare genom att rädda John Aldridge straffspark. ”The Crazy Gang have beaten the Culture Club!”, skrek BBC:s kommentator John Motson ut till miljontals tv-tittare. Klubbhjärta, galenskap och respekt från motståndarna förde Wimbledon till en plats högt rankad i historieböckerna.
Att på elva år gå från amatörfotboll till en FA-cupseger elva år senare saknar motstycke. I dag finns inte klubben längre. Flytten till Milton Keynes (nio mil norr om London) var aldrig förankrad hos supportrarna som sedan 2002 stöttat supporterstyrda AFC Wimbledon i stället. Den gångna säsongen spelade den nya klubben till sig en 15:e plats i League Two. Och även om ursprungsklubben är avvecklad, finns minnena kvar och fansen drömmer fortsatt om att en dag spela i Premier League igen.
Källor: FourForTwo, Daily Mail, BBC, Independent, Wikipedia.
Spela på play off-matcherna till Premier League och Championship, samt FA Cup-finalen på SuperLenny.com. Bra odds och flera livespel >>
