Sedan han anlände till norra London 2015 har Son varit klubbens evige solstråle. I medvind var han elektrisk – dribblade, sprang och vann skytteligan. I motvind – och de har varit många – fortsatte han att kämpa. När andra surnade till, höll Son huvudet högt. Inte för att han inte kände pressen, utan för att han visste vad det innebar att bära klubbmärket med stolthet. Till och med när Kane lämnade valde han att skriva ett nytt långtidskontrakt med ett enda mål i sikte - att vinna en titel med sitt älskade Spurs.
Vi minns de omöjliga målen. Löpningen mot Burnley, drömmålen mot City, derbyglöden mot Arsenal. Men lika mycket minns vi hans glädje efteråt, alltid riktad mot fansen, alltid med händerna i hjärtform.
Han har varit stjärnan som aldrig betett sig som en diva. Lagkaptenen som inte behövde skrika för att bli hörd.
Nu när hans tid i klubben kommit till sitt slut känns det nästan ofattbart att föreställa sig ett Tottenham utan honom. För han har inte bara varit en av klubbens bästa spelare – han har varit klubbens själ.
Tack för allt, ”Sonny”. Stort lycka till i USA och varmt välkommen tillbaka till Tottenham Hotspur Stadium.
