Offensivt: Ett friare Chelsea
Förra säsongen kunde Chelsea se statiska ut mot lågt stående motstånd. Marescas svar har varit att ge sina spelare större rörelsefrihet, påminnande om PSG:s flytande anfallsspel. I stället för att högerbacken alltid ska invertera som förra säsongen, ser Chelseas offensiva struktur ofta ut ungefär så här:
- Högeryttern (Estevao eller Palmer) rör sig in centralt, medan Gusto/James trycker upp längs högerkanten.
- Enzo Fernández får kliva fram i vänsterfickan och delta mer i anfallen.
- Cucurella går ofta in centralt för att frigöra yta för Garnacho/Neto/Gittens – men kan också överlappa.
- Moises Caicedo ligger djupt som balansspelare och städar.
Systemet kan beskrivas som ett slags 3-1-6, men i praktiken är det mer flytande än så. Både mittfältare och försvarare har frihet att byta positioner, vilket gjort Chelsea svårare att läsa och ofta lett till att det mer ser ut som en 2-2-5-1 formation med bollen. Nu med Palmers skada har Neto/Estevao också fått stanna vid långsidan medan Gusto spelat i högerfickan.
Men att spela med en sådan frihet framåt innebär också att försvararna och Caicedo måste täcka enorma ytor när bollen tappas...
Utan boll: Pressen som kräver perfektion
När Chelsea försvarar sig har Maresca etablerat ett 4-1-4-1-presspel. Den högra yttern pressar motståndarnas vänstra mittback, vilket tvingar högerbacken att kliva upp mot deras vänsterback.
Mot lag som Crystal Palace och Brentford har hela fronttrion klivit högt, vilket krävt att ytterbackarna växlat mellan två markeringar samtidigt. Det är ett ambitiöst system, men också sårbart.
Styrkorna: Caicedo och kontrollen
Caicedo – hjärtat i allt
Moises Caicedo har varit Chelseas mest imponerande spelare den här säsongen. Hans spelförståelse och positionsspel håller världsklass, och han klarar av att ensam täcka ytor som annars kräver två spelare. Utan honom hade Marescas system sannolikt kollapsat – så viktig är han i både uppspel och återerövring.
Defensiv kontroll
Trots att många supportrar förståeligt klagat på klubbens mittbackar har Chelsea förbättrat sin territoriella dominans. Före matchen mot Manchester United hade laget släppt till minst antal bollberöringar i eget defensivt tredjedel i hela ligan. Därefter har många matcher präglats av skador och röda kort vilket har gjort dem svåranalyserade. Dessutom har laget tagit stora kliv på fasta situationer, ett område där Arsenal visat hur avgörande detaljer kan bli i toppen.
Svagheterna: riskfyllt presspel och förvirrad backlinje
Ytterbackarna lämnas ensamma
När Chelsea kliver högt upp i press riskerar ytterbackarna att hamna i omöjliga positioner. Mot Bayern München kunde tyskarna gång på gång spela sig ur pressen med enkla sidledspass. Även mot Brentford syntes problemet då motståndarna ofta fick mycket tid att vända upp. Om motståndare börjar droppa sina wingbacks djupare lär problemet bli ännu större.
Otrygghet i den höga linjen
Ett återkommande bekymmer är att backlinjen inte är synkad i djupledsspelet. Mot Brentford stannade Tosin kvar djupt efter ett bolltapp, medan Fofana klev upp och Caicedo höll sig högt. Resultatet: ännu en 2 mot 2-situation och insläppt mål. Det tyder på bristande tillit till målvakten Robert Sanchez som "sweeper", och till backarnas egen snabbhet.
Manorientering skapar ytor
Maresca har valt ett manorienterat försvar nära eget straffområde. Det innebär att mittbackarna följer sina spelare snarare än att bevaka zoner. Om Chalobah markerar en anfallare som rör sig ut mot kanten, följer han med, vilket öppnar luckor centralt. Detta kräver att mittfältarna spårar löpningar från djupet, något som inte alltid sker. Mot Bayern blottades just dessa ytor, när båda mittbackarna drogs isär och ingen tog löpningen in bakom. Taktiskt är det en riskfylld modell snarare än individuella misstag, men den kräver perfekt tajming.
Rest-försvaret: där allt hänger ihop
När Chelsea anfaller med upp till åtta spelare krävs att resten av laget agerar blixtsnabbt vid bolltapp. Caicedo täcker enormt mycket, men mittbackarna måste ligga nära motståndarnas forwards direkt. Mot Fulham syntes motsatsen: Tosin reagerade långsamt på bolltappet och backade i stället för att kliva fram, vilket öppnade för en chans som ledde till Josh Kings bortdömda mål. Mot Nottingham Forest däremot fungerade det: Cucurella pressade direkt efter ett bolltapp, vann bollen och det ledde till ett skott från Estevao. Det är den typen av aggressivitet Maresca vill se.
Slutsats: ett projekt på väg åt rätt håll
Chelseas försvarsspel under Enzo Maresca är en mix av mod, risk och taktisk precision. Systemet har gjort laget farligare offensivt, mer flexibelt och bättre på att dominera matcher, men till priset av sårbarhet i omställningar. När synken sitter är Chelsea svårslagna (sågs mot Liverpool). När den inte gör det öppnas stora ytor (sågs mot Bayern München). Med Caicedo i toppform och spelare som Palmer och Delap snart tillbaka (och förhoppningsvis framtida defensiva värvningar) ser dock riktningen klar ut: Marescas Chelsea är på väg att bli lika kreativa som kontrollerade, om de hittar balansen mellan frihet och disciplin.
