Kortversionen? Tänk en blandning av Roberto De Zerbis uppspelsmod, Enzo Marescas positionsspel och en dos Unai Emery i hur han anpassar profiler och detaljer. Lägg därtill starkt ledarskap och emotionell intelligens. Det här kan mycket väl vara tränaren som till sist förverkligar klubbens långsiktiga plan.
En bra kommunikatör
Liam Rosenior beskrivs ofta som extremt stark kommunikativt. Han är välutbildad, värderingsstyrd och väldigt medveten om vikten av kultur i omklädningsrummet. I en trupp som Chelseas: ung, internationell och i ständig förändring, är det ingen liten detalj.
Rosenior själv har sagt:
“What I have worked hardest on is trying to understand peoples' backgrounds and character. Connecting with your players and getting buy-in from them is so important.”
Just detta, förmågan att vinna spelarnas förtroende, kan bli hans största tillgång.
Uppbyggnadsspelet – mod, tålamod och precision
Rosenior vill spela modigt i första fasen. Hans lag bjuder in press, snarare än undviker den. Syftet är tydligt: dra isär motståndaren och sedan explodera i de ytor som öppnas. Målvakten kliver ofta upp som en extra mittback, ett sätt att bygga upp spelet på som Roberto de Zerbi är pionjär till.
Statistiken från Strasbourg i Ligue 1 ger en tydlig bild av detta:
- 228,1 bolltouch i defensiv tredjedel per 90 (4:e högst i Europas topp 5-ligor)
- 3,4 genomskärare per 90 (3:e högst i topp 5)
- 52,8 långa bollar per 90 (2:a minst, endast Barcelona har färre)
- 11,0 avslut per 90 (70:e i topp 5)
- 0,14 non-penalty-xG per avslut (delat bäst i Europa med Bayern)
Detta sammanfattar Rosenior perfekt: lägre volym, högre kvalitet. Hellre färre chanser med högt xG än skott från alla vinklar.
Med Chelseas betydligt starkare individuella kvalitet är det rimligt att anta att både volym och utdelning kommer öka, men grundprincipen lär bestå.
Positionsspel – profiler över formationer
En viktig detalj i Roseniors spelidé är att profiler avgör roller, inte tvärtom. I Strasbourg har vi sett en stor flexibilitet:
- Mot PSG inverterade vänsterbacken Outarra i uppspelsfasen
- Diego Moreira var vänster innerforward på pappret, men höll bredden i praktiken
- Anfallaren Panichelli höll högerbredd tidigt i uppbyggnaden innan han gick in centralt
- Högerbacken Guéla Doué klev upp och tog bredd senare i anfallen
Detta är inte fasta mönster, utan exempel. Rosenior anpassar efter spelartyper.
Översatt till Chelsea
Här finns flera spännande möjligheter:
- Liam Delap som höger utgångspunkt i uppbyggnaden, sedan central nia högre upp
- Pedro Neto och/eller Malo Gusto som breddhållare
- Cole Palmer och Estêvão centralt tillsammans med bollen, snarare än isolerade på kanterna
Detta är ett tydligt brott mot Marescas extrema ytterfokus, och sannolikt en bättre match för truppens verkliga styrkor.
Försvarsspelet – från zon till man-orientering
Rosenior har själv sagt att han tidigare var en ”zonal guy”, men att han idag föredrar ett mer man-orienterat försvar.
Grundprinciperna:
- Matcha motståndarnas fem främsta spelare med fem i sista linjen
- Oavsett om det är en ren fembackslinje eller en ytter som faller ned
- Försvarsblock i 5-2-3 eller 5-4-1
- Breda mittbackar som kliver aggressivt in i fickorna
Återigen: profiler styr. I vissa matcher användes Outarra specifikt för att skydda fickorna, ibland genom att starta honom som försvarare på pappret, ibland genom att droppa ner honom från mittfältet när laget tappar boll.
Sportledningens tränare?
Mycket pekar på att Chelseas sportdirektörer länge haft en tydlig idé:
- Ett relativt enkelt positionsspel
- 4-2-3-1 i grund, som blir 3-2-5 i possession
- Inverterad vänsterback, överlappande högerback
- Plattform för lagets bästa tekniska spelare centralt
Vi såg detta under Pochettinos försäsong 23/24, och vid enstaka tillfällen under Maresca (exempelvis mot PSG). Skillnaden är att båda till slut gled tillbaka till sina egna preferenser.
Rosenior däremot känns som tränaren som faktiskt genomför planen. Inte för att han saknar idéer, utan för att hans idéer redan ligger nära det Chelsea byggt för. Hur hans mest använda startelva kommer att se ut är dock mycket svårt att förutspå, man kan förvänta sig mycket rotation, precis som sportledningen vill.
Han kan mycket väl bli det närmaste vi kommer sportdirektörerna nere i dugouten.
Det är absurt att en klubbs ledning ska ha sån kontroll kring lagets taktiska beslut, men det är bara att acceptera att det är så det kommer gå till så länge detta ägarskap finns kvar.
Varför Rosenior valdes
Maresca är en topptränare som fortfarande är under utveckling. Problemet var inte kvalitet, utan passform. Hans system är extremt ytterdrivet, och trots två år av värvningar fick han aldrig en trupp som fullt ut matchade det. Kvaliteten på våra yttrar är inte tillräckligt hög för att systemet ska vara byggt runt dem.
Rosenior är kanske inte en ”bättre” tränare men han lär centrera sitt system kring Chelseas nyckelspelare, inte tvärtom. Och i slutändan är det ofta det som avgör.
Andra alternativ som Andoni Iraola och Oliver Glasner hade inneburit tydliga risker:
- Iraolas konstanta intensiva presspel kräver en fysisk nivå truppen saknar
- Glasners pragmatiska wingback-spel riskerar att neutralisera Chelseas offensiva talang
I det ljuset framstår Rosenior som det bästa alternativet för att maximera denna trupp.
Slutsats
Liam Rosenior känns som en kompromiss, men i ordets bästa bemärkelse. En taktiker influerad av De Zerbi och Maresca, med Emerys flexibilitet och en bra förmåga att hantera människor. En tränare som inte behöver revolutionera Chelsea, utan snarare slutföra det projekt som redan påbörjats.
Om det lyckas? Det återstår att se.
Det här är er sista chans Clearlake.
Det här är er sista chans Clearlake.
