Innan matchstart hyllades Kosovare Asllani för 200 landskamper i den gula tröjan och Fridolina Rolfö för 100. En fin stund – fullt välförtjänt för två av våra största.
När jublet lagt sig stod Tony Gustavsson vid sidlinjen med händerna i fickorna och blicken mot gräset. På andra sidan väntade Spanien, världsettan, samma lag som fyra dagar tidigare hade vunnit med 4–0 i Málaga.
Budskapet var att fokus redan låg på VM-kvalet. Att det här var ett bra tillfälle att ge yngre spelare chansen och pröva dem mot det bästa motståndet. Samtidigt gick det inte att missa känslan av att matchen också användes för att gömma några av spelarna som skämde ut sig i Málaga — och att det målades upp som något positivt: att “ge unga chansen”.
Framtid i all ära — men ska inte ett landslag alltid ha som mål att vinna här och nu?
Málaga – där allt började falla
Det var i Málaga det sprack.4–0 till Spanien. Men det kunde varit mer.
Sverige startade i 4-2-3-1 / 4–4–2 med Asllani som tia. Filippa Angeldahl klev upp i rygg på Aleixandri – Spaniens spelmotor – men bakom henne öppnades hav av yta. Julia Zigiotti Olme försökte stänga Bonmatí, men Spanien löste allt i ett eller två tillslag.
Spanien spelade sitt välbekanta 4-3-3 och när det anfaller transformeras laget i en 2–3–5.
Ytterbackarna Batlle och Carmona gick högt, åttorna Bonmatí och Putellas fyllde mellanrummen, och Aleixandri sjönk ned som balanspunkt. De visste exakt var de hade varandra.
Första tio minuterna fanns en idé, det var faktiskt lysande. – hög press, energi, kroppar nära. Men efter 0–1 på frispark rasade allt. Spanien gjorde 2–0 efter ett mönsteranfall på högerkanten, 3–0 på en andraboll och 4–0 på ännu en felriktad passning. Sverige stod stilla. Spanien rörde sig i vågor.
Det var inte bara skillnad i kvalitet – det var skillnad i system.
Framåt hade Sverige idéer men ingen balans. Efter bollvinst gick man ofta direkt mot högerkanten, där Kaneryd försökte skapa något på egen hand. Flera gånger slog hon ut sin försvarare med fart och dribbling, men när hon lyfte blicken fanns ingen med i boxen – bara fyra, fem spanjorskor runt henne.
Några gånger blev hon för ensam och tvingades vända tillbaka eller spela hem. I andra lägen blev hon lite för rak och försökte själv avsluta eller dribbla och hålla i bollen lite för länge när pass ut mot Asllani eller Rolfö hade varit bättre . Det var symptomatiskt: Sverige ville framåt, men utan kollektiv rörelse blev anfallen isolerade.
Spanien dominerade 64 procent av bollinnehavet, 13–3 i avslut, 7–0 på mål.
De styrde rytmen, Sverige jagade skuggor. Och när slutsignalen kom, var det inte tystnad som ekade det var tomhet...
Göteborg gav svar – men inte lösningen
Returen på Gamla Ullevi skulle sudda bort minnet från första mötet. I stället blev den ett kvitto på läget. Sverige vågade mer. Spanien var ändå före.
Nuet mot framtiden
Tony Gustavsson ändrade till 4–3–3. Han gav plats åt nya spelare och talade om riktning och steg framåt. Det låter bra över tid. Men i en semifinal känns frågan tydlig: ska man bygga för i morgon eller satsa allt i dag?
Starten gav hopp. Sverige tryckte upp laget, bröt enkla uppspel och tvingade Spanien att tänka om. De unga kom in utan rädsla. De spelade rakt och vågade. I ungefär 25 minuter hackade Spaniens rytm.
Press – ja. Precision – nej.
Pressen stämde bättre. Asllani och Olme stängde vägarna mot Aleixandri. Ytan framför backlinjen vaktades. Men när Sverige vann bollen blev besluten långsamma. Första passningen kom för sent. Långt slogs när kort behövdes och tvärtom. Asllani blev ofta ensam. Hon hade 19 bollkontakter på 55 minuter. Hon tappade bollen elva gånger, hade noll avslut och enbart en nyckelpassning. Förr låg hennes tajming helt rätt. Nu saknades den där sista sekunden. Mot Spanien räcker inte nästan.
När Rosa Kafaji kom in fick Sverige fart bakom backlinjen. Det blev inga mål. Men hotet fanns där. Det säger mycket om vad som saknats.
Spanien på halv fart, full kontroll
Spanien behövde inte blixtra. Bonmatí höll tempot. Putellas hittade ytor mellan lagdelarna. León styrde bakifrån. 0–1 kom i 74:e minuten. Carmona tog sig fram. Caldentey spelade inåt. Putellas satte bollen. Tre snabba aktioner. Klart. Ingen panik. Bara kvalitet.
Spelare värda att nämna
Elma Junttila Nelhage : tuff debut mot världens mest passningssäkra lag, men hon stod pall. Ibland ett extra tillslag, men inget som störde försvarsspelet.
Smilla Holmberg : snabb och klok. Vann meter, bröt attacker, såg inte orutinerad ut.
Felicia Schröder : har öst in mål i serien, men här syntes nerverna. Besluten blev försiktiga. Potentialen är tydlig. När pulsen går ned kommer avsluten.
Monica Jusu Bah : kvällens motor framåt. Orädd, direkt, skapade oreda där Sverige skulle såra. Bytet kändes hårt. Hennes fart och mod behövs.
Hanna Lundkvist : stabil på mittfältet trots att hon inte spelat där så mycket nyligen. Balans när en ny trio testades och Filippa Angeldahl vilades.
Anna Sandberg : en av de bästa före paus. Tvingades kliva av med känning.
Idén håller – sista tredjedelen gör det inte
Planen var sund: korta avstånd, högre press, vinna andrabollar och ställa om. Problemet kom efter bollvinst. Första passningen måste framåt och på fot. Ett modigt spel kräver bestämda första två aktioner. Annars hinner Spanien samla sig.
Kafajis inhopp visade vägen. Hot bakom tvingar backlinjen att falla. Då öppnas fickor mellan mittfält och backlinje. Där kan bolltrygga svenskor ta emot rättvända. Då blir varje touch inte ett risktagande.
Att låta stora namn sitta på bänken när Rolfö, Blackstenius och Angeldahl oftast startar hade blivit en storm om de unga hade fallit igenom. Det gjorde de inte. Sverige var mer organiserat, mer nyfiket och modigare utan boll.
Men för att vinna den här matchtypen krävs tre saker samtidigt: samma press, ett förstapass på instinkt och större konsekvens nära mål. Lärdomen är enkel: energi och spelare finns. Nu behövs högre bolltempo och tydligare val.
Göteborg gav svar. Inte lösningen. Det räcker för tro på VM-kvalet. Det räcker inte mot Spanien om tempot inte skruvas upp ett steg till.
Asllani,36 – svenska drottningen som åldern hunnit ikapp?
Kosovare Asllani ska hyllas. 200 landskamper. En ledare, en ikon, ett ansikte för svensk damfotboll i mer än ett decennium. Hon har burit laget genom generationer, varit bryggan mellan det gamla och det nya. Men symboler vinner inga matcher. Inte längre.
För i ett landslag som byggs på press, intensitet och tempo räcker det inte att förstå rytmen – man måste leva i den. Och mot Spanien syntes allt det som förr var hennes styrka – bollsäkerheten, tajmingen, kreativiteten – nu som svagheter.
Spanien satte en enkel men dödlig pressfälla: Bonmatí kliver, Aleixandri stänger passlinjen, Putellas läser nästa yta. Varje gång Asllani fick bollen i mellanrummet stod hon med ryggen mot mål och tre spelare runt sig.
Förr löste hon det med en snurr eller en diagonal touch. Nu tvingades hon spela tillbaka – eller tappa den. Hon fick 19 bollkontakter på 55 minuter, förlorade elva, slog fem passningar rätt.
Inte för att hon inte kan spela – utan för att matchens takt inte längre spelas i hennes tempo.
Och det syntes så brutalt tydligt när hon byttes ut. I 55:e minuten klev 36-åringen av och in kom Rosa Kafaji. Plötsligt fanns en annan energi i det svenska mittfältet. Kafaji tog samma ytor – men gjorde något annat med dem. Hon vände upp på första touchen, sprang på nästa, slog en djupledsboll i tredje. Det var ingen revolution – men det var rörelse.
För första gången i matchen mot Spanien sprang Sverige in bakom deras mittfält från Asllanis postion. För första gången fick León och Paredes vända sig om. Det blev inga mål. Men det blev fart från Rosa Kafaji. Och det säger allt och mycket om Sverige med Asslani på plan kontra utan henne på plan mot Spanien.
Asllani förtjänar respekt – för karriären, för viljan, för allt hon gjort. Men ett landslag kan inte ledas av nostalgi. Det måste ledas av tempo, riktning och mod.
Hon har fortfarande något att ge – i omklädningsrummet, som mentor, som erfaren röst. Men inte längre som navet i det taktiska systemet.
Vid 36 års ålder kan hon absolut vara en joker som läser kaoset, förändrar matchbilden och bidrar i 30–45 minuter. Men i nuläget är hon inte en 90-minutersspelare och definitivt inte den man bygger landslaget runt.
Snarare är hon en uppdragslösare när ren kvalitet krävs för att låsa upp låga försvar: i matcher där Sverige har mycket boll och motståndaren står lågt kan hon spela 60–75 minuter och styra tempot.
Men i den starttiorollen som den här spelidén kräver – med hög press, högt bolltempo och konsekventa rättvända aktioner under tryck – behövs andra egenskaper just nu. Det handlar inte om vad Asllani har varit, utan om vilka verktyg rollen i landslaget kräver mot topp nationer.
Det är en smärtsam sanning, men det är också en nödvändig sådan: stafettpinnen i tiorollen bör lämnas vidare. Asllani kan fortfarande påverka men hon är bäst i utvalda matchbilder.
Spanien landslag = Barcelona
Det är egentligen fel att kalla Spanien ett landslag. Det är Barcelona i landslagströjor. Nio av elva spelare i startelvan kommer från samma klubb, marinerade i samma principer: positionera sitter, man hittar kombinationer och trianglar, tredje spelare löp, synken i återerövring på några sekunder.
Deras 4–3–3 blir i praktiken 2–3–5 i anfall: ytterbackarna trycker upp, sexan (Aleixandri) droppar för balans, åttorna (Bonmatí och Putellas) fyller halvrummen och trianglarna byggs med automatik. De behöver sällan prata – de vet redan var nästa pass hamnar. Offensivem och anfallet behövs inte att nämnas det fick vi prov på i dessa två möten... 0-5 talar sitt tydliga språk...
Just därför var Sverige tvugna att vara förbereda på rytmen snarare än bara på namnen. Mot ett kollektiv som fungerar som Barcelonas, räcker det inte med att “försöka spela vårt spel”.
Man måste bryta deras puls: slå längre och tidigare bakom ytterbackarna som står galet högt i Carmona/Batlle, pressa i block istället för att jaga man–man, flytta upp laget för att vinna andrabollen och tvinga dem att springa bakåt.
Tony Gustavsson må vara ny på posten – men han är ingen nykomling. Det här var hans två första matcher som förbundskapten, men han kommer in med ett cv fullt av erfarenhet från högsta nivå: stora scener, stora namn, vunna titlar, återkommande budskap om kultur, struktur och identitet. Därför går det inte att betrakta förlusterna mot Spanien som otur. Det var förutsägbara problem mot ett förutsägbart spel.
Dessutom fanns mallen i hur man stör Spanien redan. England visade den för hela världen i EM-finalen: spela inte dig genom Spaniens första press – gå rakt, längre, tydligare. Tvinga världsettan att vända sig om. Flytta upp laget och bryt rytmen. Den planen var gratis, prövad och tillgänglig. Sverige valde att inte använda den som inspiration
Samtidigt finns gränser för vad en tränare kan styra. Koncentration, beslutsfattande och mikrodetaljer i press- och passningsvinklar ligger i spelarnas utförande, inte på ritbordet. Ingen coach kan trolla fram perfekt förstapass eller rätt touch under maximal stress. Men tränaren kan styra reaktionen – vad laget gör efter misstaget, hur man förändrar höjd, riktning och risk. Det är där helhetsintrycket brister.
Efter 0–4 i Málaga sa Gustavsson att Spanien “är bättre än oss just nu”. Efter 0–1 i Göteborg var han “stolt över försöket”. Två matcher, samma ton. Det låter ödmjukt, men signalen blir farlig: accepterar man hierarkin istället för att utmana den, smittar det truppen. Var finns stoltheten? Den svenska kaxigheten som burit lag genom pressade mästerskapskvällar förr?
Det oroande är inte bara resultaten, utan språket och kroppsspråket. När förbundskaptenen ler efter ännu en förlust och talar om “försök” samtidigt som Spanien i halvfart joggar till final, väcks frågan: var finns ilskan, kravet, övertygelsen? På den här nivån räcker inte försök – det behövs en plan som tvingar världsettan ur komfort, och en tydlighet som får spelarna att tro innan de ens går ut.
Sverige mötte inte bara Spanien. Sverige mötte Barcelonas automatismer i landslagsform. Då måste matchplanen vara en anti-Barça-plan: längre förstapass, högre startpositioner, fler djupledslöp bakom deras offensiva ytterbackar, tajmad blockpress med kortare avstånd mellan linjerna. Utan det blir man uppäten av relationer som repeterats i åratal.
Tony Gustavsson har erfarenheten, nätverket och verktygen för att göra just detta. Men hittills har han saknat den avgörande komponenten: modet att tro – och få alla andra att tro – att världsettan går att rubba om man spelar på deras obekväma villkor, inte på deras egna. Så länge man bara försöker, men inte tror, spelar det ingen roll hur många system som ritas upp.
Nu är det Tony Gustavsson och hans tränarteams tur att samla sig och analysera matcherna. Kvittot på deras analys kommer i november – Frankrike väntar i bronsmatchen. Vad vi får se då? Det blir verkligen spännande...
