Det var inte vackert. Tvärtom. På något vis var klasskillnaden ändå påtaglig när Chelsea vann med 2–0 borta mot Burnley. De kungsblå var inte i närheten av att nå upp i något som liknar en högstanivå, ändå utgjorde hemmalaget knappast ett hot. Här kommer lite spaningar från bortavinsten på Turf Moor.
Sömnpillret
Första matchen efter landslagsuppehållet, men så här slött får det inte vara. Chelsea, som lag, promenerar i matchens inledning. Chalobah och Santos tvingas blocka skott till följd av lagets passiva inställning. Spelare som kladdar med bollen, släpper iväg på tok för lösa passningar och kastar bort fasta situationer. Inte godkänt någonstans. Forwardsduon Joao Pedro och Liam Delap anser jag vara de värsta syndarna. Den sistnämnde tar så många uppenbart egoistiska och felaktiga beslut att han nog gör sig ovän med lagkamraterna. Släpper du inte bollen i rätt lägen så är det inte säkert att du får tillbaka den, även fast det vore det bästa alternativet. Larvigt, jag vet, men helt och hållet självförvållat. Ett briljant avslut från Pedro Neto ordnade ledning i paus, men det var ett Chelsea som aldrig tog sig ur lågfartsväxeln.
Chelseas nummer 7!
I sina sämsta stunder levererar Pedro Neto alltid energi. Den här hösten har vi oftast fått se betydligt mer än så. På Turf Moor stack högeryttern ut än mer med sitt outtröttliga arbete ute på kanten. Med och utan boll. Att Neto fick vila under landslagsuppehållet gör inte att hans lagkamrater är ursäktade – hans energinivå ska vara standard, inte undantaget. Neto fortsätter också att belönas för sitt hårda arbete. Valde helt rätt avslut när Gittens boll damp ned vid den bortre stolpen, en väl avvägd språngnick.
Med lite flyt och mer samarbetsvilliga lagkamrater hade det kunnat bli ännu mer. Även i andra halvlek, när Burnley stod för en mini-forcering, var Neto alltid ett spelbart alternativ ute på högerkanten. Helt rättvist således när portugisen fick en hockey-assist på Enzo Fernandez 0–2. Maresca kan mycket väl komma att laborera med sin frontfyra framöver, men Neto kommer garanterat behålla sin plats.
Fall framåt för Santos
Moises Caicedo kom hem till England sent torsdag kväll. Senast han skulle vilas fick han i stället komma in och släcka bränder mot Qarabag. Nu fick Caicedo återigen börja på bänken, och ersättaren Andrey Santos såg till att han kunde sitta kvar. Chelseas normalt sett ambitiösa presspel förlitar sig till stor del på Caicedos förmåga att täcka upp de stora ytorna som blir över, i den aspekten vikarierade Santos på ett bra sätt. Tog de defensiva djupledslöpningarna, blockerade skott och hjälpte sina ytterbackar. Allt det fanns där. Bra så.
Något jag kommer fortsätta ta upp är dock de konstanta filmningarna och förstärkningarna. Nästan varje spelare i Premier League gör det i någon mån, men Santos är en av de värsta förbrytarna. Han ger sig in i situationer där han vet att det kommer göra ont – och väljer alltför ofta att lägga sig ned för att vinna något slags fördel. Högst osympatiskt och ibland riskabelt för lagets del. I övrigt en ansvarsfull insats från den unge brassen, som kan bli nyttig framöver.
