Robin Van Persies flytt är inte bara en dos vatten som förstör den ädla drycken. Han bidrar med en hel spann och till råga på allt är vattent både grumligt och illaluktande. Att byta lag förstår jag att spelarna gör emellanåt. Ett miljöombyte, en större klubb eller mer speltid är alltid gångbara och lockande orsaker. Men att som lagkapten, med nio år i klubben, lämna för den kanske värsta konkurrenten är bara för mycket. Klubbfotbollens essens är rivaliteten mellan klubbarna. Sådana här övergångar sätter en rejäl kil i detta. Visst går det ofta överstyr med huliganism och annat, men i grunden så är rivaliteten en förutsättning för spelets storhet. Och hur trovärdig blir denna ingrediens om allt flera spelare väljer liknande vägar som Van Persie precis gjort?
Någonstans borde ett "gentlemens agreement" finnas hos spelare och ledare. Hur jävla mycket pengar sporten än omsätter. Det är en sak om en spelare inte platsar i klubben och konkurrenten lockar över honom. Eller ett verkligt exempel, Pirlos övergång från Milan till Juve. Mittfältsstrategen ansågs för gammal och skadebenägen hos Milano-klubben medan Juventus fann hans spelstil som en pusselbit man saknat. Det är en helt annan sak. Men en lagkaten och storstjärna som burit laget på sina axlar? Han kan bara inte ta ett sådant steg! Jag må vara gammalmodig, naiv eller dumdristig, men sådant gör mig förbannad. Hur många gånger har inte holländaren stått i en adrenalinstinn spelargång, i Gunners-mundering, och stirrat argt på motståndaren Manchester United? Oändligt många gissar jag. Nu är plötsligt rollerna ombytta. Färgerna är fortfarnde röda, men ett United-emblem pryder numera hans bröst.
Vad är fotbollen utan möten som Juventus-Inter, Arsenal- United eller Barca- Real? Klart mindre intressant. Och hur heta blir dessa drabbningar om spelaromsättningen blir allt vanligare, klubbarna emellan? Precis som ett utspätt vin. Både smaken och ruset avtar. Vad som återstår är en besk eftersmak i munnen och en kurrande mage. Så vill inte jag ha det. Än så länge ser jag inte slutet på min kärlek till fotbollen. Men girikbukarna tycks bara bli fler så hur mycket grumligt vatten som helst pallar jag inte. Varje övergång, likt av Van persies snitt, får mitt fotbollsintresse att naggas i kanten. Rejält. Varje gång något sådant sker dör fotbollen en smula. Van Persie har just träffat fotbollens själ med ett lömskt stick. Han gör rent sin kniv och släcker obekymrat törsten med vin. Men det smakar nog fruktansvärt blaskigt!
