Chelsea
2025-04-23 16:13
Var var du när?... - Del 4
There’s no time like the present för att att minnas tillbaka till starka – bra som dåliga - Chelseastunder. Här är tre nya ”Var var du när”-ögonblick.
Andreas Linder
5-0-vinsten mot Everton 2016
Jag har aldrig sett Chelsea så här bra.
Jag var på semester i Teneriffa med familjen vid det här tillfället, 17 år gammal, fortfarande inte helt väckt till liv emotionellt från den fruktansvärda(visserligen i relation till väldigt goda år runt om, men ändå….) säsongen 15/16. Conte hade kommit in, börjat halvbra, och efter några matcher i 4-4-1-1 bytt till en 3-4-3-formation som skulle komma att ta Premier League, och hela fotbollseuropa, med storm. Vid det här laget var den i de flestas – inklusive mina – ögon fortfarande bara ett halvgalet experiment.
Den här matchen ändrade allt. Hazard var överjävlig, Marcos Alonso gjorde sitt första Chelseamål, Costa var precis så där ful och äcklig och fullständigt underbar som han var när han var som bäst i Kungsblått. Everton hann knappt hämta andan från ett anfall innan nästa kom. Efter 42 minuter ledde Chelsea med 3-0, 10 minuter in i andra halvlek hade man fastställt slutresultatet – men det hade kunnat bli så mycket mer.
Jag var tystare än jag kanske ville när jag såg matchen i en solstol vid poolen på resorten vi var på – det var ju ingen annan där som höll på något av lagen eller verkade bry sig för överhuvudtaget, och jag var helt enkelt för självmedveten för att skrika och hålla på framför främlingar – men jag ville låta, jag ville skrika, jag ville förmedla till världen den insikt som höll på att formas inom mig:
Den här Chelseaupplagan, 16/17, i en 3-4-3, med Conte i spetsen – är inte att leka med.
Det visade sig stämma.
4-0-förlusten mot Bournemouth 2019
Det är alltid märkligt för mig att återvända till Sarrisäsongen 18/19, för faktumet är att den resultatmässigt var ganska bra; vi slutade trea och vann Europa League. Klart godkänt.
Ändå har jag nog aldrig känt mig så fjärmad från klubben.
Kanske var det på grund av alla twitternissar som envisades med att hävda att Sarri var en gud i mänsklig form, en italiensk frälsare satt på jorden för att förmedla gospeln om ”Sarriball” och registas.
Kanske var det faktumet att hela den premiss som han togs in på, att Chelsea nu skulle bli ett annat lag, släppa det hårda, fula, vidriga som symboliserat en så länge och bli roliga att kolla på, ett possessionlag som nötte ner sitt motstånd a la Barcelona – aldrig uppfylldes; jag har sällan sett mitt lag spela så oerhört innehållslös, idéfattig och tråkig fotboll.
Kanske var det faktumet att Cesc Fabregas såldes till förmån för en spelare som skulle visa sitt värde först många år senare.
Oavsett vad blev misären den säsongen aldrig så tydlig som när vi reste söderut, till Bournemouth, en plats som ju brukar innebära ganska härliga bortmatcher annars, och blev totalt utspelade, skapade egentligen ingenting, blev krossade, och Gonzalo Higuain, som ju tagits in i januari för att äntligen ersätta Diego Costa, bara stod där och såg hålögd ut och undrade vad som hänt.
Ironiskt nog är Sarri den enda Chelseatränaren på senare år som inte fått sparken utan gått av egen maskin – men jag var väldigt nöjd att han inte stannade i Chelsea förbi sommaren 2019.
Lampards första match som tränare
Om Sarrisäsongen var miserabel trots bra resultatrad var denna, den efterföljande säsongen, dess antites; jag vet inte om jag någonting känt så mycket för ett Chelsealag.
Uppenbarligen var klubben smarta, de hade fattat att det finns en ”palbable discord ” – för att låna ett ord som blev populärt när Mourinho fick sparken 2015 – mellan klubben och fansen, och vem skulle vara bättre att ta in för att läka den relationen än klubbens bäste spelare genom tiderna?
För mig är han det. Och den största. I samma stund jag blev Chelseafan blev jag också Frank Lampard-fan, och att så kort efter att han lämnat klubben som spelare få se honom återvända som tränare var oerhört speciellt.
Det fanns anledning att vara orolig inför säsongen; vi hade sålt vår tveklöst bäste spelare och dessutom mötts av ett transferban.
Ändå kände jag mig inte annat än spänd. Taggad. Glad.
19/20 blev den första säsongen på väldigt länge där Chelsea faktiskt – visserligen påtvingat – satsade på ungdomen, gav starter till spelare som Tammy Abraham, Fikayo Tomori, och Mason Mount. Den sistnämnde fick introducera sig i premiären hemma mot Leicester, gjorde 1-1-målet, och då, och i många stunder den säsongen, tänkte man att Mount var Lampards naturlige efterträdare, att han skulle bära fanan många år framöver.
Vi vet alla vad som hände sedan.
Men stunden i början av matchen, när Lampard stegade in på plan, åter på Stamford Bridge, och möttes av arenans unisona jubel, kommer jag alltid bära med mig, för den markerade något nytt, något äkta, och även om det inte blev som vi alla hoppades är jag väldigt glad över den tid vi fick med Lampard som tränare.
Jag har aldrig sett Chelsea så här bra.
Jag var på semester i Teneriffa med familjen vid det här tillfället, 17 år gammal, fortfarande inte helt väckt till liv emotionellt från den fruktansvärda(visserligen i relation till väldigt goda år runt om, men ändå….) säsongen 15/16. Conte hade kommit in, börjat halvbra, och efter några matcher i 4-4-1-1 bytt till en 3-4-3-formation som skulle komma att ta Premier League, och hela fotbollseuropa, med storm. Vid det här laget var den i de flestas – inklusive mina – ögon fortfarande bara ett halvgalet experiment.
Den här matchen ändrade allt. Hazard var överjävlig, Marcos Alonso gjorde sitt första Chelseamål, Costa var precis så där ful och äcklig och fullständigt underbar som han var när han var som bäst i Kungsblått. Everton hann knappt hämta andan från ett anfall innan nästa kom. Efter 42 minuter ledde Chelsea med 3-0, 10 minuter in i andra halvlek hade man fastställt slutresultatet – men det hade kunnat bli så mycket mer.
Jag var tystare än jag kanske ville när jag såg matchen i en solstol vid poolen på resorten vi var på – det var ju ingen annan där som höll på något av lagen eller verkade bry sig för överhuvudtaget, och jag var helt enkelt för självmedveten för att skrika och hålla på framför främlingar – men jag ville låta, jag ville skrika, jag ville förmedla till världen den insikt som höll på att formas inom mig:
Den här Chelseaupplagan, 16/17, i en 3-4-3, med Conte i spetsen – är inte att leka med.
Det visade sig stämma.
4-0-förlusten mot Bournemouth 2019
Det är alltid märkligt för mig att återvända till Sarrisäsongen 18/19, för faktumet är att den resultatmässigt var ganska bra; vi slutade trea och vann Europa League. Klart godkänt.
Ändå har jag nog aldrig känt mig så fjärmad från klubben.
Kanske var det på grund av alla twitternissar som envisades med att hävda att Sarri var en gud i mänsklig form, en italiensk frälsare satt på jorden för att förmedla gospeln om ”Sarriball” och registas.
Kanske var det faktumet att hela den premiss som han togs in på, att Chelsea nu skulle bli ett annat lag, släppa det hårda, fula, vidriga som symboliserat en så länge och bli roliga att kolla på, ett possessionlag som nötte ner sitt motstånd a la Barcelona – aldrig uppfylldes; jag har sällan sett mitt lag spela så oerhört innehållslös, idéfattig och tråkig fotboll.
Kanske var det faktumet att Cesc Fabregas såldes till förmån för en spelare som skulle visa sitt värde först många år senare.
Oavsett vad blev misären den säsongen aldrig så tydlig som när vi reste söderut, till Bournemouth, en plats som ju brukar innebära ganska härliga bortmatcher annars, och blev totalt utspelade, skapade egentligen ingenting, blev krossade, och Gonzalo Higuain, som ju tagits in i januari för att äntligen ersätta Diego Costa, bara stod där och såg hålögd ut och undrade vad som hänt.
Ironiskt nog är Sarri den enda Chelseatränaren på senare år som inte fått sparken utan gått av egen maskin – men jag var väldigt nöjd att han inte stannade i Chelsea förbi sommaren 2019.
Lampards första match som tränare
Om Sarrisäsongen var miserabel trots bra resultatrad var denna, den efterföljande säsongen, dess antites; jag vet inte om jag någonting känt så mycket för ett Chelsealag.
Uppenbarligen var klubben smarta, de hade fattat att det finns en ”palbable discord ” – för att låna ett ord som blev populärt när Mourinho fick sparken 2015 – mellan klubben och fansen, och vem skulle vara bättre att ta in för att läka den relationen än klubbens bäste spelare genom tiderna?
För mig är han det. Och den största. I samma stund jag blev Chelseafan blev jag också Frank Lampard-fan, och att så kort efter att han lämnat klubben som spelare få se honom återvända som tränare var oerhört speciellt.
Det fanns anledning att vara orolig inför säsongen; vi hade sålt vår tveklöst bäste spelare och dessutom mötts av ett transferban.
Ändå kände jag mig inte annat än spänd. Taggad. Glad.
19/20 blev den första säsongen på väldigt länge där Chelsea faktiskt – visserligen påtvingat – satsade på ungdomen, gav starter till spelare som Tammy Abraham, Fikayo Tomori, och Mason Mount. Den sistnämnde fick introducera sig i premiären hemma mot Leicester, gjorde 1-1-målet, och då, och i många stunder den säsongen, tänkte man att Mount var Lampards naturlige efterträdare, att han skulle bära fanan många år framöver.
Vi vet alla vad som hände sedan.
Men stunden i början av matchen, när Lampard stegade in på plan, åter på Stamford Bridge, och möttes av arenans unisona jubel, kommer jag alltid bära med mig, för den markerade något nytt, något äkta, och även om det inte blev som vi alla hoppades är jag väldigt glad över den tid vi fick med Lampard som tränare.
