Var var du när? – Del 5

Girouds bicicleta mot Atletico 2021

Det är ganska enkelt. Vissa mål kommer man helt enkelt ihåg för att de är så satans snygga. Jag ska inte ljuga här, givetvis var Girouds bicicleta mot Atletico viktig, den vann oss ju matchen och gjorde att vi kunde gå in i hemmareturen starka, med vetskapen om att vi hade en ledning i bagaget   – men känslan den gav upphov till hos mig och mina kompisar där vi satt, i ett studentrum, och såg matchen spelas inför mer eller mindre tomma läktare var, mer än något annat: Satan. Det där var snyggt.

Det har sagts förr, det kan sägas igen: Olivier Giroud visste hur man gjorde snygga mål. Det älskar jag honom för.

Första Contevinsten 2016

Det fanns så mycket att se fram emot.

Efter en usel 15–16–säsong, där allt gått fel, Mourinho blivit sparkad och alla var nere på minus emotionellt, kom Conte in och skulle rädda upp allt. En hjälte i skinande rustning.

Eller något.

Jag minns, oavsett, den där första matchen för säsongen, hemma mot West Ham, hur det började trevande, laget uppsatt i en 4–4–1–1–uppställning, men hur vi ändå tog ledningen från en straff av Eden Hazard precis innan halvlek – men också hur West Ham kvitterade, hur en osäkerhet började sprida sig, "kommer det ens bli en förbättring den här säsongen" tänkte vi, vi oroade oss.

Men så stegade Diego Costa upp, visade i ett anfall vad han är så bra på, tog ner bollen, vände, vred, och avlossade ett skott från strax utanför straffområdet som letade sig in i målvaktens bortre hörn.

Eufori.

Och vi fick se det där galna Contefirandet, det som ju, trots allt, var så likt Mourinhos, i hans fina kavaj, skräddarsydd i Italien(så behöver det inte vara men låt oss tänka det, det är en fin bild), som vi sedan fick se flera gånger till den säsongen.

Tyvärr falnade han ju, blev allt mer sur, slutade med kavajerna, började klä sig allt mer sjavigt och klaga och göra sig mer eller mindre omöjlig – men jag kommer alltid minnas den där första perioden, när vi omfamnades av Conte–galenskapen, med värme.

2–2–matchen mot Tottenham 2022

En ny säsong hade precis inletts, vi var inte än medvetna om vad skulle hända – hur Tuchel skulle få sparken, Potter komma in för att rädda allt, men hur det bara skulle bli värre och värre, dra oss ner i galenskapen, i skiten – för här var vi mest taggade på en ny säsong med vita kragränder och Raheem Sterling och Kalidou Koulibaly. Och Tottenham är ALLTID en vidrig motståndare, inte för att de är så bra, för de är de inte, utan för att man hatar dem, avskyr dem med varenda cell i sin fotbollskropp – så matchen var viktig.

Jag såg den med några kompisar på en av deras landställen, och det var så lömskt, för när vi satte på matchen visste vi redan resultatet, eller inte alla, inte jag, för jag hade haft disciplin och hållit mig ifrån spoilers, messat mina vänner om att hålla tyst – men min vän, min vän som jag känt hela livet, känner kanske bättre än någon annan, han visste, var ju medveten om vad vi skulle få se, hur Harry Kane skulle tillåtas nicka in 2–2 med minuter kvar trots att Cucurella dragits i håret – och ändå höll han ett straight face, betedde sig precis som vanligt, det var omöjligt för mig att avläsa något i hans ansikte, trots att han visste hur jag skulle reagera, hur vansinnig jag skulle bli.

Än idag är jag imponerad av det.