Djupdykningarna kom precis som tidigare men inte för att The Whites spelade dålig fotboll utan tvärt om som t ex i höstDerbyt hemma mot QPR där man slog någon typ av Engelskt rekord i sumpade målchanser och missade straffar, men något nytt var på gång.
Över tid minns alla slutspurten där en sällan skådad växande skara av sjungandes Fulham fans reste land och rike runt i jakten på fortsatt framgång. Hade bara fru Fortuna stått laget bi (eller svårt ska det vara att sätta en j*v*l*a straff??), så hade klubben kanske kunna spelat en efterlängtad kvalfinal på Wembley.
Minns här då också gärna tidigare säsonger t ex 2015 hemma mot Rotherham som slutade 1-1 båda lagen fast förankrade i tabellens botten. När Rotherham ibland efter mycket om och men fick kontroll över bollen skrek hela Craven Cottage rakt ut i ren fasa, vad som helst kunde hända nu. Dessutom om inte Ross McCormack gör mål hur går det då??
Förväntningar och överraskande presenter
När Thomas Cairney fattade pennan och signade en hygglig förlängning av kontraktet med Fulham blev jag och många av mina vänner lite överraskade men mycket glada. Fler av oss trodde oss se Tom lämna för högre serier och lag med större plånböcker.
Tom har under tiden som Fulhamspelare tagit flera betydande steg. Numera radar utmärkelserna upp sig. Statistik skriker ut ”Tom är BÄST”. Skotska A-landslaget ringer. Thomas tar över Fulhams kaptensbindel från Scott Parker och väljer också att stanna i SW6. Klubben måste göra något rätt!
Bläcket hinner dock inte mer än torka…
När Tom Cairney publicerade denna bild på Instagram ljöd en djup, dov suck genom Fulham salongen. Mantrat upprepade sig…
Varför är försäsongen en sådan plåga!?
För att resa mod drar vi till London. COYW !!!
