Värnamo
2025-04-18 17:31
Värnamos mardrömsstart – analys efter de tre inledande förlusterna
Värnamo har inlett Allsvenskan med tre raka förluster och befinner sig i botten av tabellen. Bakom resultaten döljer sig en spelmässig jämnhet, men också brist på spets, frågetecken kring målvaktsspelet och en offensiv som inte levererat. Frågan är om det finns skäl till oro – eller till hopp.
Erik Larsson
Värnamos allsvenska inledning har varit mardrömsliknande om man tar sig en titt på resultatraden; på tre matcher har det nämligen blivit lika många förluster. Framåt har ett mål gjorts och bakåt har fyra släppts in. Det innebär i sin tur att Värnamo är längst ner i tabellen.
Ett orosmoln är att motståndarna hetat Sirius, Degerfors och IFK Göteborg. Det är tre klubbar som inte förväntas vara i toppen och således lag som IFK bör kunna besegra. Matcherna i sig har haft flera likheter med varandra. Värnamo har varit spelmässigt jämna med sina respektive motståndare och även haft perioder där man varit bättre än dem. I samtliga drabbningar har det funnits bra chanser som bränts samtidigt som defensiven emellanåt gått bort sig.
Längst bak är det Viktor Andersson som stått alla matcher, men han lär nog inte känna sig särskilt trygg på sin post. Förvisso är han bra med fötterna men i både cupen och Allsvenskan har enkla mål släpps in, exempelvis var både 1-0-målet mot IFK Göteborg och 1-1-målet mot Sirius tveksamma ingripanden. Utifrån det som visats upp tidigare, både i år och i fjol, så har jag funderat kring hur bra Andersson är på att styra utespelarna. Jag upplevde att Rasheed var aktivare muntligt medan Andersson är mer tystlåten. Problemen som följer, på grund av en otrygg målvakt, ska inte underskattas. Osäkerheten riskerar nämligen att smitta av sig på utespelarna.
På bänken har nyförvärvet Keto suttit. Han kommer närmast från norska Sandefjord och där var han ordinarie vilket indikerar att han bör kunna bli en stabil allsvensk målvakt. Det ska dock brasklappas att jag sett lite av Keto och det är således svårt att veta om han är bättre än Andersson.
Mittbackskonstellationerna har sett olika ut beroende på match. Det är Rapp, Hugo Andersson och Grozdanic som spelat där. Som tidigare skrivet så har defensiven haft bra stunder men både Andersson och Grozdanic har varit misstagsbenägna. Det är exempelvis Andersson som gör självmål mot Degerfors, förvisso får han en tryckare från Diaby men en reslig samt fysisk spelare som honom borde varit stabilare i den situationen. Gällande Grozdanic så är det han som tappar Fenger när anfallaren nickar in 1-0. Bland backarna är det Rapp som utmärkt sig mest positivt. Han är relativt stabil i det defensiva när det kommer till brytningar och positionsspel. Dessutom är han en bra bollbehandlare och kan bryta mönster när han avancerar framåt och öppnar upp ytor.
Det är som bekant inte bara målvakten och mittbackarna som är ansvariga för defensiven, utan i fotboll är det hela laget som försvarar. På ytterbacksplatserna har det främst varit Larsson och Björnström som lirat, och det har varit godkända defensivt. Det finns egentligen inte så mycket att säga. Även mittfältet, som brukar bestå av Wenderson, Le Roux och Thern, har gjort ett gediget defensivt arbete. Som helhet anser jag alltså att mittfältarna varit godkända ur defensiv synvinkel. Samtidigt så är det värt att notera Wenderson är ojämn och har stått för en del enkla felpass. Därutöver är det röda kortet mot Degerfors, där han ger en onödig efterslängare till Ohlsson, en rejäl blunder. Han borde hållit huvudet kallare i den situationen.
Offensivt har det som bekant endast blivit ett mål, trots att IFK skapat flera möjligheter. Mot exempelvis Sirius kom Cibicki fri när det stod 1-1, mot Degerfors missade Kalu öppet mål och mot IFK Göteborg så fick Bilalovic en möjlighet inne i målzonen. Det är flera spelare som fått spela på någon av de tre främre positionerna i 4-3-3-formationen; Johansson, Kalu, Zeljkovic, Alsalkhadi, Cibicki och Bilalovic har samtliga gjort minst ett inhopp. Det är kanske en trivial analys som görs, men med tanke på att så få mål producerats så är det svårt att direkt hylla någon med undantag för Johansson.
Det är nämligen Johansson som gjort Värnamos enda mål och han är den som utmärkt sig mest i offensiv riktning. Han har är teknisk och rörlig samt har förmågan att göra sin gubbe. Min personliga känsla är att när han har bollen så kan det ske konkreta farligheter, och jag har just nu inte samma känsla kring de andra. De andra offensiva pjäserna har goda kvalitéer i spelet men har svårt att leverera avgörande passningar och kliniska avslut vilket behövs för att det ska bli mål. Men som alltid ska det noteras att endast tre omgångar har pASSErat och form är något som går upp och ner.
Det som dock förblir ett orosmoln är att det endast finns en ”nummer-nio-typ” i truppen och det är Kalu. Jag skrev i min senaste artikel att det känns naivt att förvänta sig att Kalu ska kunna leda Värnamos offensiv på samma sätt som exempelvis Antonsson gjorde för tre år sedan, och än så länge har jag tyvärr fått rätt. Nigerianen är helt enkelt för ojämn.
I sammanhanget ska det betonas att Asterhed i en intervju innan säsongen sa att tanken var att man skulle sprida ut målskyttet, och han hänvisade till säsongen i Superettan 2021 där ingen enskild spelare kom upp i tio mål fastän Värnamo vann serien. Jag har uppfattat det som att Sibila och Asterhed inte nödvändigtvis vill spela med en traditionell nia i varje match utan är öppna för att emellanåt experimentera med en falsk nia, därmed kanske man inte behöver ha fler anfallare än Kalu i laget. Tiden får utvisa om det faller väl ut, men än så länge har det inte fungerat som tänkt.
Vad händer härnäst?
Värnamos nästa match är mot Brommapojkarna och i detta läge vore en vinst, minst sagt, välkommet. BP inledde med två raka förluster men slog senast Sirius med 3-0 i Uppsala och det finns därmed kvalité i laget. Att förvänta sig en promenadseger vore naivt.
Om man blickar längre framåt så finns det aspekter som både talar ”för” och ”mot” att Värnamo gör en godkänd säsong, d.v.s. klarar sig kvar i Allsvenskan. Som tidigare skrivet så har inte IFK spelat tre ”skit”-matcher utan man var hållit en hyfsad nivå spelmässigt och med lite mer medstuds hade läget kunnat vara annorlunda. Det sägs att serier jämnar ut sig med tiden och att ”turen” vänder. Det finns exempel på lag som inlett tungt men som ändå ryckt upp sig och i slutändan gjort godkända säsonger. Exempel på det kan vara Sirius från 2023, laget hade ingen vinst i de nio första omgångarna men slutade till sist på en respektabel åttondeplats.
Det finns dock alltid ett ”men”, och det exemplifieras av fjolårets Västerås. Laget ledde tabellen för xG när det var sommaruppehåll men låg ändå sist i tabellen, och slutändan blev man också degraderade. Man var aldrig särskilt nära att klara sig kvar och kännetecken för VSK var många brända chanser och enkla insläppta mål. En tråkig notis för Västerås var att man, enligt mig, faktiskt spelade sämre under hösten. Det finns därmed ingen garanti för att något vänder.
Det är väldigt viktigt att lagsammanhållningen är god och att det råder harmoni mellan spelarna. Det gäller särskilt om resultaten stretar emot. Utifrån det jag fått till mig så har Jonas Thern och Kim Hellberg varit skickliga i att sammansvetsa gruppen och skapa en gemensam identitet. Det är svårt att veta om Sibila och Asterhed har samma förmåga, eller om det blir splittringar i truppen.
I diskussionen runt lagsammanhållningen är det relevant att fundera kring vilka spelare som trivs i laget, och vilka som inte gör det. Sedan i somras så har Wenderson diskuterats och enligt bla Expressen så är han nu klar för Elfsborg för runt 7-8 miljoner. Dock har varken Värnamo eller Elfsborg bekräftat övergången. Det är svårt för mig att med säkerhet säga ifall Wenderson trivs eller inte trivs i klubben. Under vintern har det rapporterats om att han personligen inte känt en större lust att lämna utan att han blivit påverkad av agent. Samtidigt vore det inte konstigt om han vill testa något nytt. Han har varit i IFK sedan 2021 och skulle rimligen kunna känna en vilja att gå till en större klubb för att utveckla sig själv och få ut mer av sin karriär. Elfsborg, som har en realistisk chans att hävda sig i en toppstrid och spela europeiska matcher, kan därmed ses som ett lockande alternativ.
Resonemanget som följer är spekulativt, men om Wenderson lämnar kan det betraktas som något positivt för IFK. Ifall Wenderson drömmer sig bort till andra platser och är omotiverad så gynnar det inte laget. Sportsligt vore det dock ett tapp att förlora Wenderson, men samtidigt anser jag att han i år inte uppvisat den toppform som fanns under 2023 då han var som bäst.
Förutom Wenderson så har också Kalu och Le Roux uttryckt önskemål om att flytta. Samma slutsats kan dras som kring Wenderson, om de inte trivs så stjälper de mer än hjälper att ha de kvar i laget. Samtidigt kan man inte helt blunda för det sportsliga tomrummet som riskerar att uppstå. Om Wenderson (vilket verkar vara fallet) lämnar så är Le Roux den självskrivna ersättaren, och det vore därmed bra om sydafrikanen stannade. Samtidigt är Kalu, som tidigare skrivet, klubbens enda rena striker. Det blir intressant att se hur klubbledningen agerar under sommarfönstret. Om IFK fortsätter gå trögt så lär nog fler spelare vilja lämna och då kan det bli ett knivigt läge. Även om gruppdynamiken är viktig så kan man inte byta ut hur många spelare som helst om man vill kunna hävda sig sportsligt.
Under fönstret kommer det också finnas möjligheter för IFK att ta in spelare, och om Wenderson lämnar så kommer man få in pengar att handla för. Just nu är det en effektiv central anfallare som behövs mest. Om sportchefen Pettersson får träff med en anfallare så kan det rädda hela säsongen. Med tanke på att just Wenderson lär lämna så vore det också bra med en passningsskicklig och defensivt orienterad mittfältare.
Det som ger visst hopp är att Värnamo har offensivt sparkapital i Cibicki och Abdulrazak. Det är trots allt spelare som har visat att de kan prestera i Allsvenskan förut, och om båda dessa kommer i form så kommer det bli ett lyft för Värnamo. Cibicki kommer vara spelklar från och med den 12 maj samtidigt som Abdulrazak väntas vara redo i början på den nämnda månaden.
Sammanfattningsvis har det börjat tungt för Värnamo, men det är 27 omgångar kvar och det finns positiva tendenser i spelet. Det viktiga blir att laget förblir enat och att offensiven spetsas till. Om det sker så finns det goda möjligheter för Värnamo att klara sig kvar i Allsvenskan.
Ett orosmoln är att motståndarna hetat Sirius, Degerfors och IFK Göteborg. Det är tre klubbar som inte förväntas vara i toppen och således lag som IFK bör kunna besegra. Matcherna i sig har haft flera likheter med varandra. Värnamo har varit spelmässigt jämna med sina respektive motståndare och även haft perioder där man varit bättre än dem. I samtliga drabbningar har det funnits bra chanser som bränts samtidigt som defensiven emellanåt gått bort sig.
Längst bak är det Viktor Andersson som stått alla matcher, men han lär nog inte känna sig särskilt trygg på sin post. Förvisso är han bra med fötterna men i både cupen och Allsvenskan har enkla mål släpps in, exempelvis var både 1-0-målet mot IFK Göteborg och 1-1-målet mot Sirius tveksamma ingripanden. Utifrån det som visats upp tidigare, både i år och i fjol, så har jag funderat kring hur bra Andersson är på att styra utespelarna. Jag upplevde att Rasheed var aktivare muntligt medan Andersson är mer tystlåten. Problemen som följer, på grund av en otrygg målvakt, ska inte underskattas. Osäkerheten riskerar nämligen att smitta av sig på utespelarna.
På bänken har nyförvärvet Keto suttit. Han kommer närmast från norska Sandefjord och där var han ordinarie vilket indikerar att han bör kunna bli en stabil allsvensk målvakt. Det ska dock brasklappas att jag sett lite av Keto och det är således svårt att veta om han är bättre än Andersson.
Mittbackskonstellationerna har sett olika ut beroende på match. Det är Rapp, Hugo Andersson och Grozdanic som spelat där. Som tidigare skrivet så har defensiven haft bra stunder men både Andersson och Grozdanic har varit misstagsbenägna. Det är exempelvis Andersson som gör självmål mot Degerfors, förvisso får han en tryckare från Diaby men en reslig samt fysisk spelare som honom borde varit stabilare i den situationen. Gällande Grozdanic så är det han som tappar Fenger när anfallaren nickar in 1-0. Bland backarna är det Rapp som utmärkt sig mest positivt. Han är relativt stabil i det defensiva när det kommer till brytningar och positionsspel. Dessutom är han en bra bollbehandlare och kan bryta mönster när han avancerar framåt och öppnar upp ytor.
Det är som bekant inte bara målvakten och mittbackarna som är ansvariga för defensiven, utan i fotboll är det hela laget som försvarar. På ytterbacksplatserna har det främst varit Larsson och Björnström som lirat, och det har varit godkända defensivt. Det finns egentligen inte så mycket att säga. Även mittfältet, som brukar bestå av Wenderson, Le Roux och Thern, har gjort ett gediget defensivt arbete. Som helhet anser jag alltså att mittfältarna varit godkända ur defensiv synvinkel. Samtidigt så är det värt att notera Wenderson är ojämn och har stått för en del enkla felpass. Därutöver är det röda kortet mot Degerfors, där han ger en onödig efterslängare till Ohlsson, en rejäl blunder. Han borde hållit huvudet kallare i den situationen.
Offensivt har det som bekant endast blivit ett mål, trots att IFK skapat flera möjligheter. Mot exempelvis Sirius kom Cibicki fri när det stod 1-1, mot Degerfors missade Kalu öppet mål och mot IFK Göteborg så fick Bilalovic en möjlighet inne i målzonen. Det är flera spelare som fått spela på någon av de tre främre positionerna i 4-3-3-formationen; Johansson, Kalu, Zeljkovic, Alsalkhadi, Cibicki och Bilalovic har samtliga gjort minst ett inhopp. Det är kanske en trivial analys som görs, men med tanke på att så få mål producerats så är det svårt att direkt hylla någon med undantag för Johansson.
Det är nämligen Johansson som gjort Värnamos enda mål och han är den som utmärkt sig mest i offensiv riktning. Han har är teknisk och rörlig samt har förmågan att göra sin gubbe. Min personliga känsla är att när han har bollen så kan det ske konkreta farligheter, och jag har just nu inte samma känsla kring de andra. De andra offensiva pjäserna har goda kvalitéer i spelet men har svårt att leverera avgörande passningar och kliniska avslut vilket behövs för att det ska bli mål. Men som alltid ska det noteras att endast tre omgångar har pASSErat och form är något som går upp och ner.
Det som dock förblir ett orosmoln är att det endast finns en ”nummer-nio-typ” i truppen och det är Kalu. Jag skrev i min senaste artikel att det känns naivt att förvänta sig att Kalu ska kunna leda Värnamos offensiv på samma sätt som exempelvis Antonsson gjorde för tre år sedan, och än så länge har jag tyvärr fått rätt. Nigerianen är helt enkelt för ojämn.
I sammanhanget ska det betonas att Asterhed i en intervju innan säsongen sa att tanken var att man skulle sprida ut målskyttet, och han hänvisade till säsongen i Superettan 2021 där ingen enskild spelare kom upp i tio mål fastän Värnamo vann serien. Jag har uppfattat det som att Sibila och Asterhed inte nödvändigtvis vill spela med en traditionell nia i varje match utan är öppna för att emellanåt experimentera med en falsk nia, därmed kanske man inte behöver ha fler anfallare än Kalu i laget. Tiden får utvisa om det faller väl ut, men än så länge har det inte fungerat som tänkt.
Vad händer härnäst?
Värnamos nästa match är mot Brommapojkarna och i detta läge vore en vinst, minst sagt, välkommet. BP inledde med två raka förluster men slog senast Sirius med 3-0 i Uppsala och det finns därmed kvalité i laget. Att förvänta sig en promenadseger vore naivt.
Om man blickar längre framåt så finns det aspekter som både talar ”för” och ”mot” att Värnamo gör en godkänd säsong, d.v.s. klarar sig kvar i Allsvenskan. Som tidigare skrivet så har inte IFK spelat tre ”skit”-matcher utan man var hållit en hyfsad nivå spelmässigt och med lite mer medstuds hade läget kunnat vara annorlunda. Det sägs att serier jämnar ut sig med tiden och att ”turen” vänder. Det finns exempel på lag som inlett tungt men som ändå ryckt upp sig och i slutändan gjort godkända säsonger. Exempel på det kan vara Sirius från 2023, laget hade ingen vinst i de nio första omgångarna men slutade till sist på en respektabel åttondeplats.
Det finns dock alltid ett ”men”, och det exemplifieras av fjolårets Västerås. Laget ledde tabellen för xG när det var sommaruppehåll men låg ändå sist i tabellen, och slutändan blev man också degraderade. Man var aldrig särskilt nära att klara sig kvar och kännetecken för VSK var många brända chanser och enkla insläppta mål. En tråkig notis för Västerås var att man, enligt mig, faktiskt spelade sämre under hösten. Det finns därmed ingen garanti för att något vänder.
Det är väldigt viktigt att lagsammanhållningen är god och att det råder harmoni mellan spelarna. Det gäller särskilt om resultaten stretar emot. Utifrån det jag fått till mig så har Jonas Thern och Kim Hellberg varit skickliga i att sammansvetsa gruppen och skapa en gemensam identitet. Det är svårt att veta om Sibila och Asterhed har samma förmåga, eller om det blir splittringar i truppen.
I diskussionen runt lagsammanhållningen är det relevant att fundera kring vilka spelare som trivs i laget, och vilka som inte gör det. Sedan i somras så har Wenderson diskuterats och enligt bla Expressen så är han nu klar för Elfsborg för runt 7-8 miljoner. Dock har varken Värnamo eller Elfsborg bekräftat övergången. Det är svårt för mig att med säkerhet säga ifall Wenderson trivs eller inte trivs i klubben. Under vintern har det rapporterats om att han personligen inte känt en större lust att lämna utan att han blivit påverkad av agent. Samtidigt vore det inte konstigt om han vill testa något nytt. Han har varit i IFK sedan 2021 och skulle rimligen kunna känna en vilja att gå till en större klubb för att utveckla sig själv och få ut mer av sin karriär. Elfsborg, som har en realistisk chans att hävda sig i en toppstrid och spela europeiska matcher, kan därmed ses som ett lockande alternativ.
Resonemanget som följer är spekulativt, men om Wenderson lämnar kan det betraktas som något positivt för IFK. Ifall Wenderson drömmer sig bort till andra platser och är omotiverad så gynnar det inte laget. Sportsligt vore det dock ett tapp att förlora Wenderson, men samtidigt anser jag att han i år inte uppvisat den toppform som fanns under 2023 då han var som bäst.
Förutom Wenderson så har också Kalu och Le Roux uttryckt önskemål om att flytta. Samma slutsats kan dras som kring Wenderson, om de inte trivs så stjälper de mer än hjälper att ha de kvar i laget. Samtidigt kan man inte helt blunda för det sportsliga tomrummet som riskerar att uppstå. Om Wenderson (vilket verkar vara fallet) lämnar så är Le Roux den självskrivna ersättaren, och det vore därmed bra om sydafrikanen stannade. Samtidigt är Kalu, som tidigare skrivet, klubbens enda rena striker. Det blir intressant att se hur klubbledningen agerar under sommarfönstret. Om IFK fortsätter gå trögt så lär nog fler spelare vilja lämna och då kan det bli ett knivigt läge. Även om gruppdynamiken är viktig så kan man inte byta ut hur många spelare som helst om man vill kunna hävda sig sportsligt.
Under fönstret kommer det också finnas möjligheter för IFK att ta in spelare, och om Wenderson lämnar så kommer man få in pengar att handla för. Just nu är det en effektiv central anfallare som behövs mest. Om sportchefen Pettersson får träff med en anfallare så kan det rädda hela säsongen. Med tanke på att just Wenderson lär lämna så vore det också bra med en passningsskicklig och defensivt orienterad mittfältare.
Det som ger visst hopp är att Värnamo har offensivt sparkapital i Cibicki och Abdulrazak. Det är trots allt spelare som har visat att de kan prestera i Allsvenskan förut, och om båda dessa kommer i form så kommer det bli ett lyft för Värnamo. Cibicki kommer vara spelklar från och med den 12 maj samtidigt som Abdulrazak väntas vara redo i början på den nämnda månaden.
Sammanfattningsvis har det börjat tungt för Värnamo, men det är 27 omgångar kvar och det finns positiva tendenser i spelet. Det viktiga blir att laget förblir enat och att offensiven spetsas till. Om det sker så finns det goda möjligheter för Värnamo att klara sig kvar i Allsvenskan.
