Malmö FF:s nye tränare Miguel Ángel Ramírez kommer in som en coach med både europeisk och sydamerikansk erfarenhet.
I den här genomgången har vi gjort en analys av hur hans lag spelar – där fokus främst ligger på hans tid i Real Zaragoza, men där vi också har gått igenom varför han lyckades så mycket bättre under sin period i Ecuador med Independiente del Valle. Just den kontrasten säger en hel del om hans styrkor och vilka typer av miljöer han fungerar bäst i.
Med de förutsättningar och resurser han nu får i Malmö är utgångspunkten att han får ett lag som på många sätt ligger närmare den typen av projekt där han tidigare nått sina största framgångar.
Hemma framträder en annan version av Miguel än den man ser på bortaplan ( mer om hur han vill spela på borta plan kommer längre ner i texten ), men stilen på fotbollen är oftast densamma.
Han är en taktiker som gärna låter motståndaren gissa lite – aldrig helt förutsägbar i hur laget ställer upp, men alltid trogen sin idé. Grund formationen hemma är en fyrbackslinje – främst 4-3-3 som ofta glider över mot 4-2-3-1 eller 4-2-2-2
Hemma vill han inte bara överleva matchbilden – han vill äga den. Det märks redan i hur laget ställer upp. Oftast ser vi en fyrbackslinje, ibland en trebackslinje med offensiva wingbacks
3-backen är när han vill ha extra kontroll centralt samt ha dubbla forwards när man jagar i underläge. Men i praktiken handlar det alltid om samma sak: att bygga spelet metodiskt bakifrån, flytta motståndaren i sidled och styra rytmen med bollen snarare än utan den.
Längst bak står målvakten som en lugn bas. Han deltar i uppspelen, men utan att spela särskilt riskfyllt. De riktiga huvudrollsinnehavarna i första fasen är mittbackarna. Hemma vågar den vänstra mittbacken kliva betydligt högre än på bortaplan, ta bollen fram i vänster halvyta, bryta linjer med både steg och passningar.
Han blir en hybrid mellan klassisk mittback och defensiv mittfältare, särskilt i matcher där laget har mycket boll. Den högra mittbacken är mer konservativ. Han stannar närmare eget straffområde, läser djupledslöpningar, täcker ytan bakom offensiva ytterbackar och fungerar som sista försäkring när laget tappar bollen högt.
Ytterbackarna – eller wingbackarna när han väljer trebackslinje – är centrala för hur hans lag ser ut på sin hemmaplan. Vänstersidan är nästan alltid ett nav för uppspel.
Vänsterbacken ligger högt, ibland på nivå med ytterforwards, och erbjuder ständigt överlapp. Tillsammans med en boll trygg vänster central innermittfältare och en kantspelare som kan droppa ner för kombinationer skapas det små trianglar längs sidlinjen. Det är via dessa mönster som laget flyttar upp spelet, meter för meter.
På högerkanten finns fler anslag av direkthet. Högerbacken tar ofta ännu högre utgångsposition, vill ner mot kortlinjen, slå inspel snett inåt bakåt eller attackera ytan mellan ytterback och mittback. När han stannar lägre gör han det för att säkra balansen, men grundinstinkten är offensiv. Hemma har ytterbackarna i praktiken order att trycka upp motståndaren tillbaka in i eget straffområde.
Framför backlinjen finns navet som hela konstruktionen vilar på. Den defensiva mittfältaren rör sig längs mittlinjen, droppar ner mellan mittbackarna när laget ska spela sig ur press, och stannar framför dem när motståndaren har bollen.
Han vrider spelet från sida till sida, plockar upp andrabollar, och blir den spelare som ser till att laget inte går sönder när ytterbackar och offensiva mittfältare rusar framåt. I hemmaspelet blir hans uppdrag ännu viktigare än borta: det är han som avgör om laget uppfattas som modigt eller dumdristigt.
Längre fram arbetar två löpstarka mittfältare som ger laget både bredd och djup. Den vänstra tenderar att hjälpa uppspelen, droppar ner, hämtar boll i vänster halvyta och driver upp den centralt. Den högra söker mer fickor mellan motståndarnas mittfält och backlinje, framför allt i höger halv zon. Där vandrar han in och ut, ibland som en extra tia, ibland som en andra våg-löpare mot straffområdet.
I matcher där Miguel ställer upp med dubbla sexor eller defensiva mittfältare blir rollerna snarlika, men med en tydlig skillnad: den ena är mer sittande, täcker bakom vänsterbackens offensiva löpningar, den andra är mer box-till-box och dyker upp både centralt och i höger korridor för att binda ihop lagdelarna.
Offensivt framför mittfältet hittar vi ett mönster som återkommer match efter match. Centralt finns en forward som sällan står och väntar på bollen. Han rör sig i sidled, droppar ner för att binda mittbackar och ge spelbara ytor åt de offensiva mittfältarna, och attackerar diagonal ytan mellan ytterback och mittback när bollen väl spelas ut på kanten.
Runt honom arbetar kantspelare som pendlar mellan att vara yttrar och ytterforwards. Hemma kommer de ofta inåt planen, söker fickor mellan linjerna, tar avslut centralt och fungerar som sista passnings länk.
I vissa matcher kliver en offensiv mittfältare in bakom forwarden som en fri tia, rör sig över stora ytor, vänder upp i vänster ficka, och kombinerar med både ytterback och den inverterade yttern.
Resultatet blir en offensiv triangel där rörelsen är konstant och där syftet hela tiden är detsamma: att få motståndaren att släppa sin kompakthet.
Hur ser det då ut när Miguel verkligen får grepp om en hemmamatch?
Uppbyggnaden startar nästan alltid med tålamod. Mittbackarna rullar bollen mellan sig, balansspelaren kliver ner och skapar en triangel centralt. Motståndets första press försöker man dra isär med korta, lugna passningar. Vänstersidan används ofta som trygg motor; vänsterback, vänster inner och vänsterytter löser pressen väggspelande, vänder hem när det behövs, tar inga onödiga risker centralt. På höger sida är intentionen mer spetsig.
Där trycker ytterbacken ofta hela vägen upp mot sista tredjedelen, medan kantspelaren kliver inåt och hotar som extra forward. Den högra mittfältaren söker ytan strax framför motståndarnas backlinje, redo att få bollen på en touch och spela stickare eller vända spelet.
När laget väl etablerat sig på offensiv planhalva vill Miguel ha många spelare runt bollen. Två offensiva mittfältare och centrala forwarden rör sig nära varandra, söker väggspel, instick längs marken, och byter positioner för att förvirra motståndarnas centrala försvarare. Kantspelarna fyller på inåt, vilket lämnar korridorerna åt ytterbackarna. De får rollen som leverantörer: inlägg, inspel snett inåt bakåt, eller helt enkelt ett återspel till balansspelaren som kan vända spelet igen.
Tanken är att nöta ner motståndaren, inte spräcka dem med en enstaka omställning. Miguels tanke om laget hemma är typ att de ska vinna genom att spela smart och tålmodigt och liksom jobba sig igenom motståndarnas försvar, inte bara köra på och hoppas det funkar med chansbollar.
Utan boll försvarar laget hemma i ett relativt högt mittblock. Forwarden sätter första pressen, vinklar spelet ut mot en kant där motståndaren ska fastna. De mer offensiva mittfältarna ligger tätt bakom honom, stänger passningsvägar in centralt, försöker blockera vägen in i den ficka där motståndarnas kreativa spelare gärna vill operera.
Balansspelaren är barometern. När motståndaren spelar bakåt kan han kliva upp för att sätta tryck, när bollen hotar i djupled faller han ner och förstärker framför mittbackarna. Ytterbackarna står något smalare i försvarsfas än i anfall, vilket skyddar straffområdet men kräver stora löpningar av kantspelarna som måste hinna hela vägen ut för att pressa på utsidan.
Vid bollvinster vill tränaren i första hand behålla kontrollen. Den första passningen går ofta centralt – in i fötterna på balansspelaren eller en av de offensiva mittfältarna – snarare än rakt på djupled. Därifrån söker man snabbt ut mot den fria kanten, men bara om läget är tydligt. Finns ingen ren omställningsväg väljer man hellre att stanna upp, samla fler lagdelar runt bollen och bygga upp på nytt. Det här är ett hemmaspel som är byggt på tron att laget kan bryta ner motståndaren gång på gång, inte att de ska kontra sig fram ur trängda lägen.
Men siffror från tidigare matchbilder avslöjar att denna idé har sina sprickor. Trots långa perioder med bollen, hög passningsvolym och tydlig struktur fastnar hans lag ofta precis utanför straffområdet. Man kombinerar, väggspelar, fyller halvyta efter halvyta, men tar avslutet ett, två tillslag för sent.
Djupet i löpningarna från mittfältet saknas ibland; åttorna stannar i fickan där de är spelbara, snarare än att hota bakom backlinjen. Det gör att motståndaren kan stå kvar kompakt, sjunka in runt boxen och styra bort insticken. När avsluten väl kommer är de ofta från distans eller från halvsvåra vinklar, snarare än rena lägen vid straffpunkten.
Defensivt syns bristerna tydligast när ytterbackarna tappar boll högt. Eftersom kantspelarna ofta dragits inåt för att kombinera centralt, blir korridorerna bakom ytterbackarna enorma ytor för motståndaren att kontra i. Mittbackarna tvingas kliva långt ut i sidled för att möta bollhållare, vilket öppnar hål centralt framför målvakten. Balansspelaren hinner inte alltid täcka in i tid, särskilt inte när laget precis varit i full offensiv rörelse.
Hans vilja att pressa högt och dominera bollinnehavet gör att övergångarna ibland blir brutala: från eget anfall med många spelare framför bollen till att två, tre spelare jagar hemåt mot en handfull motståndar spelare som satsar på sin kontring.
Ytterligare en återkommande svaghet hemma var duellspelet. Oavsett om matchbilden kantats av trebackslinje med wingbacks eller fyrbackslinje med offensiva ytterbackar, hade Zaragoza ofta haft problem i de fysiska momenten. De förlorade fler närkamper än de borde, både på marken och i luften.
Det märks särskilt i matcher där motståndaren väljer att gå mer rakt: längre uppspel, kampbollar mot forwards, inlägg tidigt i anfallssekvensen. Första duellen går att hantera, men det är andrabollen som blir problemet. Eftersom laget ofta står relativt högt och brett i eget bollinnehav, hinner mittfältet inte alltid samla sig runt de lösa bollarna när försvarslinjen tvingas nicka undan.
När strukturen sitter ser allt ändå väldigt genomtänkt ut. Den vänstra mittbacken kliver ut i planen och ger laget en extra spelare i uppbyggnaden. Vänsterbacken stormar fram, den inversa vänsteryttern droppar in centralt och öppnar korridoren, tian tar fickan mellan motståndarens linjer.
På andra sidan ligger högerbacken redo att ta emot den stora spelvändningen, högerforwarden pekar i djupled, den löpstarke mittfältaren fyller på mellan dem. Då är detta ett lag som hemma ser ut att kunna dominera vem som helst, som skapar en ström av inlägg, instick och avslut inifrån straffområdet.
Men när tajmingen brister, när återerövringspressen inte sitter, när den sittande mittfältaren hamnar på mellanhand, då förvandlas samma mod till en svaghet. De asymmetrier som är tänkta att skapa överlägen – vänstersidans överbelastningar, högerkorridorens djupledslöpningar, mittbackens framsteg i planen – lämnar också ytor som motståndaren kan utnyttja.
Snabba diagonala bollar bakom vänsterbacken, inlägg mot bortre stolpen när högerbacken blivit kvar högt, instick i luckan mellan mittback och sittande mittfältare efter bolltapp på mitten: allt detta återkommer i matchbilderna.
Sammanlagt framträder ett tydligt mönster. Hemma vill Miguel att hans ska vara ett lag som dominerar genom bollinnehav, struktur och rörelse runt bollen. De vill kontrollera ytorna, blockera motståndarens centrala spel, använda ytterbackar och kantspelare för att bryta ner motståndare längs kanterna och komma in centralt i rätt lägen. När allt stämmer ser det kontrollerat, metodiskt och ofta väldigt attraktivt ut.
Men samma principer som ger kontroll kan, när de inte stöds av tillräcklig duellstyrka, djupledslöpningar och defensiv tajming, förvandlas till en risk. Då blir laget långt, omställningarna emot blir farliga, och resultatet speglar inte alltid bollinnehavet.
Det är bilden av Miguel på hemmaplan: en tränare som vägrar släppa taget om sin idé, som är beredd att leva med riskerna i ett modigt, positionsbaserat spel, och som tror att vägen till segrar går genom att dominera matchen – inte bara stå emot den. När laget orkar spela fullt ut enligt den modellen, med intensitet, löpvilja och fokus, ser de ut som ett tydligt dominant lag på sin egen hemmaplan.
När någon av dessa delar brister och om en lagdel inte fungerar faller hela spelet ihop, även om matchplanen egentligen är väldigt bra
BORTA – Hur spelar Miguel?
När Miguel och hans lag spelar borta känns det lite annorlunda än hemma. På hemmaplan vill han styra allt och ha bollen nästan hela tiden. Borta vill han fortfarande spela med boll, men han tar lite mer hänsyn till motståndet. Ibland låter han helt enkelt motståndaren ha mer boll, så länge hans eget lag håller ihop, är kompakt och inte tappar sin form.
Ofta spelar laget med tre mittbackar och två wingbacks när de är borta. Det kan se ut som 3–4–3, 3–4–2–1 eller 3–5–2, men grundtanken är ungefär densamma oavsett vilka siffror som står i grafiken. Målvakten står oftast nära eget straffområde och spelar mest korta passningar ut till mittbackarna. Han gör sällan några långa rusningar utanför boxen, utan fungerar mest som en lugn första passningspunkt.
Framför honom står tre mittbackar. Den centrala mittbacken är som ett ankare. Han går sällan över mittlinjen, tar emot första pass från målvakten och ser till att laget inte spricker bakåt. Till vänster finns en mittback som är lite mer modig. Han kan kliva ut mot kanten, hjälpa sin wingback både i uppspel och i press, och ibland ta några meter framåt med bollen.
Till höger spelar en mittback som är mer ren försvarare. Han håller sig närmare eget straffområde och skyddar ytan bakom höger wingback, särskilt när den kanten är väldigt offensiv. I vissa matcher kan det se ut som en vanlig fyrbackslinje, men när laget bygger upp spelet liknar det ofta trebackslinje ändå, eftersom en ytterback står mycket högre och den andra stannar kvar och balanserar på den andra sidan.
På bortaplan använder Miguel inte så riktigt klassiska yttrar. Oftast är det wingbacks som sköter bredden i spelet. Vänster wingback har nästan alltid en tvåvägsroll. Han springer upp och ner längs hela kanten, deltar i uppspelen, slår inlägg och faller hem djupt i försvarsspelet. Han är lagets balanssida.
Höger wingback är ofta mer offensiv. Han står högt, ibland nästan i linje med forwarden, och rör sig mycket runt motståndarens straffområde. I vissa lägen ser han mer ut som en ytterforward än som en back.
Hans uppgift är att hota i djupled, komma till avslut och inspel men måste både ge bredd framåt och springa hela vägen hem i försvar.
Så ser det ofta ut på kanterna och spelare med otroligt bra kondition krävs på dessa positionerna.
På mittfältet finns nästan alltid en defensiv mittfältare, en klassisk sexa. Han står framför mittbackarna och är lagets nav. Han visar sig för passning när mittbackarna är pressade, vänder spelet från höger till vänster, plockar upp andrabollar och skyddar ytan framför backlinjen när laget tappar bollen.
På papperet ser det ofta ut som att han är ensam sexa, men i verkligheten får han mycket hjälp av de mer löpstarka åttorna framför sig.
Framför sexan spelar en eller två åttor. En av dem rör sig gärna lite mer mot vänster, hjälper till i uppspelen, hämtar boll och spelar tillsammans med vänster wingback. Den andra rör sig mer mot höger, fyller ofta på i fickan framför motståndarens backlinje, löper in i straffområdet och hotar mellan motståndarnas lagdelar.
Ibland kan de här åttorna också kliva ut mot kanten och ta emot bollen där för att skapa överläge. När en åtta går ut mot sidlinjen kan han dra med sig sin markering.
Då öppnas både yta för mittbacken eller 6:an att kunna ta meter och avancera med boll in centralt och en passningsväg in centralt för mittbacken som själv kan avgöra var nästa pass kan spelas antigen in på fötter eller semi längre boll på en kant.
I andra lägen får åttan bollen ute vid linjen, vänder upp, väntar in överlappet från wingbacken och så är de plötsligt två mot en på kanten. På så sätt hjälper mittfältarna också till att skapa tryck ute på kanterna, vilket är en viktig del av Miguels bortaspel.
Framför mittfältet finns ofta en tia, en offensiv mittfältare, och en eller två forwards. Tian rör sig i fickan mellan motståndarens mittfält och backlinje. Han droppar ner, tar emot bollen, vänder upp och kombinerar med wingbacks och forwards. I vissa matcher ligger han mer åt höger, i andra mer centralt.
Längst fram har laget en central forward som inte bara står still i boxen. Han droppar ned mot mittfältet, spelar väggar, drar isär mittbackarna med sina löpningar och löper sedan in i straffområdet när inläggen kommer. I matcher där laget måste vara extra offensivt borta blir det ibland nästan två forwards i praktiken.
Antingen kliver tian upp i linje med nian, eller så fyller en ytter eller wingback på så mycket att han i anfallsspelet fungerar som en andra anfallare. På pappret kan det stå 3–4–2–1, men när de jagar mål kan det mer se ut som 3–5–2.
Med bollen borta spelar laget på två olika sätt beroende på motstånd och matchbild. Mot starkare lag accepterar Miguel att hans lag inte alltid kommer ha mest boll. De försöker ändå bygga lugnt från målvakt och mittbackar, sexan droppar ned och hjälper till och laget letar sig ut på en kant, ofta den offensiva högerkanten.
Där försöker de skapa överbelastning, spela väggspel och ibland vända spelet över till andra kanten där vänster wingback kan komma i fart.
I andra bortamatcher vill laget själva ha mer boll. Då rullar de ännu mer bakifrån, mittbackarna står högre, wingbackarna trycks upp och sexan styr tempot. Åttorna fyller på, tian droppar ned och de vågar slå instick längs marken, diagonala bollar mot bortre kanten och längre passningar bakom ytterbackarna.
Oavsett matchbild försöker Miguel bygga upp med korta passningar, använda kanterna mycket och ha tydliga trianglar mellan mittback, mittfältare och wingback eller mellan tia, wingback och forward.
Utan boll vill Miguel först och främst att laget håller ihop. Direkt efter bolltapp gör de offensiva spelarna en kort press för att bromsa motståndaren och styra spelet ut mot en kant. Om laget inte vinner tillbaka bollen snabbt faller de ned i ett kompakt block.
De gör sig smala, stänger mitten och låter motståndaren spela ut mot kanterna i stället. Mittbackarna nickar undan inlägg, sexan plockar upp andrabollar och wingbackarna kliver upp i press när bollen hamnar på deras sida.
Problemen kommer när båda wingbackarna står väldigt högt samtidigt och laget tappar bollen. Då blir ytorna bakom dem stora. Mittbackarna tvingas ut i löpdueller de inte alltid trivs med, sexan hinner inte alltid täcka framför dem och motståndaren kan slå bollar bakom kanterna, komma till inlägg eller avlossa distansskott.
Sammanfattningsvis vill Miguel borta inte parkera bussen, utan spela med ordning, inte kaos. Han vill fortfarande bygga upp bakifrån, ha tydliga roller, använda wingbacks för bredd, ha en sexa som nav och låta åttor och tia röra sig smart mellan lagdelarna.
Skillnaden mot hemma är att han ibland är lite mer försiktig, lägger större fokus på balans och restförsvar, har lite färre spelare i boxen och låter wingbacks och yttrar jobba dubbelt – både som ytterbackar och som ytterforwards.
När allt fungerar ser laget väldigt organiserat ut, utnyttjar kanterna bra och skapar chanser både på kontring och på uppställt spel. När det inte fungerar blir laget långt, ytorna bakom wingbackarna stora, motståndaren får kontra och fasta situationer och inlägg blir jobbiga att försvara.
Men precis som hemma är det sällan tråkigt. Antingen ser man ett bortalag som lugnt och tålmodigt bygger sina lägen, eller ett lag som tar risker med höga wingbacks och tvingas springa hem i full fart efter bolltapp. Och någonstans där, mellan kontroll och risk, verkar Miguel trivas bäst även på bortaplan.
När man tittar på hans tid i Ecuador ser man hur tydligt han trivdes som dominant kraft. I Independiente del Valle tog han laget till seger i Copa Sudamericana 2019, klubbens första stora internationella titel, och höll dem kvar i toppen även 2020.
Han byggde ett lag som ville styra matcherna, pressa högt och äga boll – och oftast gjorde det. Han trivs när laget går in i säsongen som solklar favorit, med höga krav utifrån och förväntan att föra spelet och i princip vinna varje omgång.
Nu får han samma typ av läge i Malmö: störst budget och laget alla vill slå. Pressen att dominera är inbyggd i vardagen. Just i den miljön brukar han vara som bäst, få ihop gruppen och få ut max av spelarna. Därför finns det mycket som talar för att han kan upprepa framgången här.
Men frågorna är många, och både sportchefen och Malmös scouter står inför en vinter som kan bli avgörande för hela projektet. För ska Miguels idéer verkligen få fäste i Malmö krävs mer än finjusteringar – det krävs spelare som klarar tempot och modet i hans modell.
Och om inte rätt profiler redan finns i den i den nuvarande truppen?
Då kommer Malmö behöva mer än några enstaka förstärkningar . Då väntar och det kommer krävas en storstädning – en renovering i grunden.
