Vem vill du ha i ditt lag – den bästa spelaren eller den största idolen?

Landslagsuppehållen förvånar mig lika mycket varje gång. Vi har ju precis dragit igång ligan, obesegrade efter tre matcher och en lång försäsong, då ska vi pausa allt och låtsas som att vi inte tänker på LFC 24/7. Men för att stilla abstinensen så hittar vi fans alltid andra diskussioner att ta och en debatt som man alltid kan dyka ner i med samma entusiasm gång efter gång; hur bra egentligen tidigare generationers spelare egentligen var. Om ni läste min förra krönika vet ni att jag lyfte fram King Kenny som min stora idol. Andra har andra favoriter, någon kommenterade just ”gamla gardets” besatthet av just Kenny och poängen var, som jag förstod det, att det fanns många bättre spelare i dagens LFC, bland annat Salah.


Det är för mig ointressant. Och det är själva poängen med idoler – hur bra de är/var är inte huvudkriteriet för att bli en idol. Idoliserande av stjärnor inom sport, musik eller kanske film är i grunden något totalt subjektivt. Visst, vissa stjärnor blir helt enkelt större än andra universellt, oavsett tid och rum. Det kan vara alla från Elvis, Michael Jackson, Ronaldo eller Messi. Andra lockar inte massornas kärlek men får stark idolstatus bland sina fans och passar mer in i en tid och ett sammanhang. Här passar Kenny in för mig, och andra i min generation som älskar Liverpool. Andra klubbar har sina ikoner, andra generationer sina.


Jag tror inte att jag ens då tyckte att han var världens bästa fotbollsspelare. Kanske inte alltid ens bäst i Liverpool. Ian Rush gjorde exempelvis dubbelt så många mål för klubben.


Men han var min. Min, och såklart hundratusen andra fans. Jag fastnade för något mer än ”bara” de geniala framspelningarna, de snygga målen och bollvinnande slitet. Jag såg någon som stack ut, spelade med huvudet högt, bröstet ut och aldrig vek ner sig. Jag såg någon som jag ville vara, inte bara spela som.
Det, tillsammans med framgångarna och titlarna både i ligan och Europa samt att jag var i precis rätt ålder för att förföras (i brist på ett bättre ord). Sen kom Hillsborough.


När Hillsborough-tragedin inträffade visade Kenny Dalglish vad idoler verkligen är gjorda av. Han gick personligen på många av offrens begravningar och såg till att klubben alltid fanns där för de drabbade familjerna. Han besökte familjer, gav råd och hjälpte till att ordna välgörenhetsevenemang. För många blev han en symbol för medmänsklighet och styrka i en svår tid.


Allt detta samtidigt som han tränade klubben med allt vad det innebar. Tillslut orkade han inte längre och sa upp sig i februari 1991. När han lämnade klubben låg laget tre poäng före i ligan och var fortfarande med i kampen om FA-cupen.


Kanske är Salah en bättre fotbollsspelare. Eller, inte kanske, han är en bättre fotbollsspelare rent objektivt. Idolskapet ligger någon annanstans än där. Men det är inte upp till oss i ”Gamla gardet” att avgöra det. Som svar på min egen rubrik skulle jag aldrig byta ut Salah mot Dalgliesh på planen mot dagens Arsenal, Man U eller vilket lag som helst ens en minut.


Men det är inte det som är essensen i idoldyrkandet.