Fulham hemma, Brighton hemma, Wolverhampton borta, och senast Nottingham hemma. Det var fyra matcher som skulle bli språngbrädan upp i tabellen. Istället blev det matcherna som garanterat att West Ham spelar Championship nästa säsong.

West Ham är inte bara dåliga, jämfört med konkurrenterna är de sämst. Men igår förtjänade laget för en gångs skull mer än en förlust.

Gårdagens match går att definiera i två situationer. 2-0 målet som dömdes bort, och straffen i slutminuterna. Två situationer som och domslut som gynnar Nottingham. Domarslut som, i bästa fall, är tveksamma. I värsta fall, felaktiga.

West Ham kommer åka ur Premier League. Matchen mot Nottingham var en avgörande sexpoängare. Det var sista chansen att haka på gänget över strecket. Förlusten blir därför så mycket tyngre för alla som är involverade med klubben. Något ännu tyngre är dock att även om det hade slutat i vinst är detta klubbens oundvikliga öde.

En missuppfattning många har är att en ägare som spenderar pengar är en bra ägare. Sullivan är en av dem som visar att så inte är fallet. För han har spenderat stora summor pengar under de senaste tre åren utan framgång.

Jag tror inte han själv förstått att han är problemet. Faktum är att mängden bra beslut han tagit går att räkna på två fingrar. Att anställa David Moyes, och att återanställa David Moyes. Alla andra beslut har inte bara varit felaktiga. De har varit direkt skadande.

Flytten till London Stadium, bytet av klubbmärke, värvningstrategi där agenter och ströbud avgör vilka som ansluter. Dessa är bara några av anledningarna till varför klubben är på väg att relegeras. Utöver det har osammanhängande spelartruppen på kort tid tränats av fyra olika tränare med tydliga skillnader i spelfilosofi. Det är därför spelarna inte samarbetar på planen. Det är därför de inte kan följa en matchplan. För att strö salt i såren spelas varje hemma match på friidrottsarena och träningar hålls på en träningsanläggning som består av baracker.

Nedflyttning var alltid oundvikligt under den nuvarande ledningen. De har sakta plockat isär och styrt klubben i den riktningen under många år. Enbart Kombinationen Moyes och Rice kunde tillfälligt sätta stopp på sabotaget och läka fansens relation till klubben. Men nu när båda är borta har klubben återfunnit den plats i tabellen som styrelsen sett till att klubben förtjänar.

Flytten ner i andraligan är nu allt förutom garanterad. Så det gäller att börja vänja sig med tanken. Men efter tio raka förluster var det lättare än jag trodde.

Att bli nedflyttad i Championship kan bli något positivt för klubben sett över en längre tidslinje. Färre turister på arenan kanske innebär att sånger och hejaramsor hörs igen. Truppen kan luskammas på alla egoistiska divor och en ny stomme lojala spelare kan kliva fram i en mindre taktiskt liga. Det kanske är det som West Ham behöver.

Dessvärre är allt det positiva med en potentiell nedflyttning önsketänkande så länge David Sullivan styr klubben. För med honom vid rodret kommer risken för att det blir värre alltid vara större än chansen att det blir bättre.

Men om nedflyttning är priset att betala för att bli av med honom, är det ett pris jag blir mer och mer villig att betala.