Burnley tog ledningen i den 35:e minuten genom Zian Flemming, som utnyttjade passivitet i West Hams försvar och nickade in 0–1. Gästerna såg länge bekväma ut, men just innan paus vaknade hemmalaget till liv. Callum Wilson, ständigt på hugget, nickade in kvitteringen i den 44:e minuten efter ett långt inlägg och ett par studsar i straffområdet. Det målet blev startskottet på en match som plötsligt fick helt annan energi.
Efter paus var matchen länge jämn och nervös. West Ham försökte ta grepp om spelet men hade svårt att bryta igenom Burnleys kompakta försvar. Nunp gjorde dock ett avgörande drag när han bytte in Tomáš Souček efter dryga timmen, och tjecken tackade för förtroendet på bästa sätt. I den 77:e minuten höll sig Souček framme på en retur efter ett skott från Paquetá och tryckte in 2–1, till stort jubel på läktarna.
När Kyle Walker-Peters sedan byttes in med sju minuter kvar kändes matchen inte avgjord, men bara några minuter senare satte han punkt med ett distinkt avslut som betydde 3–1. London Stadium kokade, och West Ham såg ut att ha säkrat tre tunga poäng. Burnley reducerade visserligen genom Josh Cullen i slutminuterna, men mer än så blev det inte.
Segern var inte bara viktig för tabellen utan också för moralen. West Ham visade att man kan resa sig ur svackor och vända matcher med rätt energi och beslutsamhet. Spelet var långt ifrån perfekt och det fanns stunder av oro i försvaret och svagt tempo i uppspelen. Men karaktären, bytena och reaktionen efter underläget bådar gott. För oss fans var det en sådan match man till viss del älskar att se: dramatik, mål, och en känsla av att laget faktiskt börjar tro på sig själva igen.
