13. GUIF

13. Guif

Det var inte länge sedan man såg på Guif och Eskilstuna med närmast vördnadsfull respekt. Hela staden andades handboll – det satt i väggarna, i hallen, i skolorna, i ungarna som växte upp med boll i handen snarare än mobil i fickan. Talangerna som Eskilstuna skickade vidare till blågult var fler än man orkade räkna till, och känslan var att källan aldrig skulle sina.

Men dagens Guif är något helt annat. Klubben genomgår just nu sin egen Golgatavandring – lång, plågsam och utan några garantier om att ljuset faktiskt väntar på andra sidan. Känslan är snarare att Guif mest går runt och hoppas på ett mirakel, som om talangfabriken plötsligt av sig själv skulle börja spotta ur sig nästa Zackrisson. Sanningen är krasst enkel: ungdomsverksamheten är inte vad den en gång var, och resultaten i lagen underifrån håller inte samma nivå längre. Vem var det egentligen som sa att ungdomsresultat inte spelar någon roll? För Guif är det tydligt: när framgångarna på ungdomssidan upphörde slutade också talangerna att blomstra.

Och så var det spelartappen. Bröderna Roganovic, båda monumentala för Guif, är borta. Andreas Flodman, det mest meriterade nyförvärvet inför säsongen, är långtidsskadad. Det hela är som att sätta sig i en bil med halvtank, trasig koppling och en öststats-GPS – och ändå hoppas kunna köra hela vägen till Medelhavet.

Att i det här läget ha som officiell målsättning att alltid nå topp 4 i Handbollsligan vittnar om en sjukdomsinsikt som inte nått föreningen. Det är som den där grannen som envisas med att vattna en plastblomma varje dag – övertygad om att det bara är en tidsfråga innan den börjar blomma. Någon i klubben borde snarast kliva in och revidera målsättningen till något mer verklighetsförankrat, för just nu framstår Guif som en förening som lever mer på gamla meriter och nostalgiska drömmar än på konkret framtidstro.

För stunden är målsättningen inte topp 4. Den är att överleva. Och det är mörkt nog för att vara Guif.