Efter ett längre uppehåll är jag tillbaka. Inte för att någon direkt bett om det, utan mer som en dålig vana – ungefär som att kolla kontot den 24:e trots att man redan vet att det är tomt.
Uppehållet har till stor del bestått av en sak: total ointresse. Handbollsligan har, om vi ska vara ärliga, varit så pass blek att det inte ens känts värt att koka soppa på den där krokiga spiken. Och då har jag ändå en hög tolerans för just blaskiga soppor.
Istället har det blivit betraktande på avstånd. Lite som att följa ett långsamt haveri – man tittar, man suckar, men man ingriper inte. Den enda debatten som ens varit värd att nämna var den om klubbarnas ekonomi och den totala bristen på framtidsvisioner. Alltså samma gamla visa. Samma trasiga LP-skiva.
Jag har varit där själv, skrivit om det, tjatat om det. Men det är svårt att vinna en diskussion när motparten redan gett upp. Kontakterna med förbundet och regionala instanser har varit som att prata med människor som mentalt checkat ut någon gång runt 2017 och sedan dess mest sitter och väntar på att någon annan ska lösa problemen. Det är uppgivenhet, förvirring och en trötthet som luktar institutionskaffe.
Svensk handboll är inte död. Men den är definitivt palliativ.
Fler texter om det kommer. Tyvärr.
Men nu – nu börjar slutspelet. Och då ska det bli kul med handboll. Det säger jag med exakt noll procent ironi och kanske 60 procent självbedrägeri.
Grundserien är över – dags att syna liket
Mitt tips från den 11 september 2025 ska givetvis dissekeras. Frågan är inte om jag hade fel, utan hur jävla fel jag hade. Eller om jag, likt efter EM-tipset, kan luta mig tillbaka och kasta lite diskreta, nedlåtande blickar mot etablissemanget – ni vet vilka ni är.
Att jag slår Ekmark på Skånesport tar jag för givet. Det är liksom inte där ribban ligger.
1. IFK Kristianstad (tips 1 / slut 1)
Ibland är det nästan irriterande när verkligheten vägrar krångla till det.
Kristianstad var på förhand seriens mest stabila lag – och de spelade säsongen exakt så. Inga större svackor, inga identitetskriser, inget sökande. Bara ett lag som visste vad det var och konsekvent gick ut och gjorde jobbet, vecka efter vecka, tills serien i praktiken var avgjord.
Rollfördelningen satt där från start. Nyckelspelarna tog kliv, inte i någon romantisk “nästa stora genombrott”-bemärkelse, utan mer i den där tråkigt effektiva formen där prestationer staplas på varandra tills det inte längre går att blunda för.
Min enda egentliga invändning inför säsongen handlade om hur mycket Hallberg skulle kunna störa det här maskineriet. Det är bara att backa där. Han har inte bara hållit sig ur vägen – han har utvecklats. Tillräckligt mycket för att det ska märkas.
Och någonstans i bakgrunden finns Sätherström. Inte som en rubrik, utan som en förändring i syrehalten. Det är svårt att peka på exakt vad som hänt, men det är uppenbart att något gjort hela miljön mer funktionell.
Det här var aldrig spektakulärt.
Det var bara bäst.
2. Hammarby IF (tips 2 / slut 3)
Hammarby fortsätter vara ligans mest intressanta fenomen – och det har, som så ofta, lika mycket med allt runt omkring att göra som det som faktiskt händer på planen.
Organisationen, trycket, inramningen – det är elit. Där finns en puls som resten av ligan mest kan titta avundsjukt på. Det är levande, det är engagerat, det är på riktigt.
Spelet då?
…tja.
Om vi ska vara ärliga har det stundtals varit förvånansvärt osexigt. Inte dåligt, men heller inte särskilt kul att titta på. Kontrollerat, metodiskt, nästan lite väl korrekt. Jag har haft knivarna slipade ett bra tag nu, redo att gå loss på det som i mina mörkare stunder känts som en lätt parodisk version av vad det här laget borde vara.
Men – och det är ett viktigt men – de har gjort jobbet. De har tagit sina poäng, undvikit de stora dipparna och placerat sig precis där man ska inför det som faktiskt betyder något.
Och det är nu det börjar.
För känslan är fortfarande att det finns en växel till. Ett mer levande, mer aggressivt, mer… Hammarby.
Slutspelet kommer kräva det.
Och någonstans hoppas man att det också plockar fram det.
3. Ystad IF (tips 3 / slut 7)
Det finns säsonger man kan analysera. Och så finns det säsonger som bara händer en.
Ystads tillhör den senare kategorin.
Månssons sjukdom slog undan benen på hela projektet. Det är den typen av händelse som inte går att planera för, inte går att ersätta och definitivt inte går att spela sig runt. Med honom försvann inte bara kvalitet – det försvann struktur, riktning, en stor del av lagets identitet.
Resten av säsongen blev därefter. Näslund har inte varit rätt. Skadorna har kommit i kluster, som de alltid gör när något redan börjat skava. Det har varit ryckigt, ofärdigt och långt ifrån den tydlighet man förknippar med Ystad när de är som bäst.
Och ändå står de här. I ett slutspel. I ännu ett Final4.
Vilket säger en hel del.
För trots allt finns det fortfarande något där. En nivå, en vana, kanske till och med en stolthet som gör att de aldrig riktigt faller igenom.
Och så har vi Carlén.
Ligans kanske tydligaste tränarprofil, som nu gör sina sista månader innan flytten söderut. Det finns något i det där – en sista resa, ett sista försök att få ut maximalt av något som inte riktigt blev vad man tänkt sig.
Ystad är inte favoriter.
Men de är definitivt inte ofarliga.
4. OV Helsingborg (tips 4 / slut 12)
Det här är inte en besvikelse.
Det här är ett haveri.
Från första omgång till sista signal har det känts fel. Inte marginellt fel, inte “det studsar lite emot” – utan strukturellt fel. För det här laget ska inte vara här nere. Det finns för mycket kvalitet för att landa i den här typen av säsong.
Och det är det som gör det så svårt att skaka av sig.
För känslan inför året var att Helsingborg var på väg någonstans. Att det fanns ett momentum, en riktning. I en stad där fotbollen famlar fanns ett fönster – ett riktigt fönster – att ta plats, ta syre, ta publik.
Efter fjolårets slutspel kändes det inte bara möjligt. Det kändes logiskt.
Och så blir det… det här.
En säsong där ingenting riktigt satt, där utvecklingen stannade av och där allt det där man trodde skulle växa istället krympte.
Det kommer kosta. Sportsligt, organisatoriskt, kanske även i förtroende.
Och för egen del? Det är bara att äga den.
Jag var inte lite fel ute.
Jag var helt åt helvete fel.
5. Alingsås HK (tips 5 / slut 5)
Rent tabellmässigt: mitt i prick.
I verkligheten? Inte ens nära.
För det här var inte det Alingsås jag trodde jag såg komma. Inte det där trygga, homogena kollektivet som metodiskt tuggar ner motstånd och lämnar väldigt lite åt slumpen. Det här är något annat.
Något betydligt mer… Borderlineigt.
Prestationerna har pendlat kraftigt. Högt ena veckan, märkligt ihåligt nästa. Det finns fortfarande kvalitet, absolut – det är inget snack om saken – men det finns också en bräcklighet som inte riktigt går att ignorera.
Lite som ett lag med två personligheter. En som kan slå vem som helst. Och en som plötsligt inte får ihop det alls.
Femteplatsen är stark. Det ska sägas.
Men känslan är ändå att det här är ett lag som kan gå sönder snabbare än vad tabellen antyder.
6. Sävehof IF (tips 6 / slut 6)
Mitt i prick igen. Och ändå känns det som att man inte riktigt sett det som faktiskt pågått.
För Sävehof har inte spelat en vanlig säsong. De har genomfört någon form av kontrollerat experiment. Som ett labb där resultatet ibland känts sekundärt, nästan oviktigt, medan processen fått rulla på oavsett vad som stått på tavlan.
I vissa matcher har det uppriktigt känts som att ingen ens brytt sig om slutresultatet. Som att målen varit en bisak, något som råkar hända medan man testar nästa idé, nästa projekt, nästa tanke. Ett slags Nangijala för Emme Adébo
Och på ett sätt är det nästan logiskt. För målet har hela tiden varit tydligt – ta sig till slutspel. Punkt. Inget mer, inget mindre. Och det har man gjort utan att ens behöva anstränga sig nämnvärt.
Det är svårt att inte dra paralleller till ett större systemfel. När världen utanför skakar, när strukturer krackelerar och framtiden känns diffus, finns det alltid de som bara fortsätter. Inte för att de har svaren, utan för att de bestämt sig för att frågorna inte är deras problem just nu.
Sävehof är det laget.
Kontrasten mot Hammarby är nästan komisk. Där Bajen säljer varje match som om det vore sista kvällen på jorden, behandlar Sävehof grundserien som en formalitet. En transportsträcka. Något som måste göras innan det som faktiskt räknas börjar.
“Kom till slutspelet.”
Det är budskapet.
Allt innan dess? En enda lång generalrepetition.
Och någonstans är det både provocerande och imponerande.
7. HK Malmö (tips 7 / slut 2)
Här var det nästan svårt att veta var man skulle börja. Spännande, ja. Orutinerat? Absolut.
Inför säsongen kändes det som att Malmö skulle pendla fram och tillbaka – vinna vissa matcher med flyt, förlora andra för att målvaktssituationen inte höll. Men verkligheten sket fullständigt i mina antaganden. Håkansson har spelat som om varje räddning vore ett statement, kanske till och med ligans bästa målvakt i år. Punkt.
Och spelet i sig? Det har varit ren underhållning. Inte den där tråkiga “kontrollerade” typen som vi sett från andra lag, utan offensivt, snabbt, stundtals respektlöst – handboll som får dig att glömma vardagen, pandemier, inflation och politiska katastrofer för 60 minuter.
Som om någon bestämt sig för att det här året ska vi inte bara vinna matcher – vi ska visa varför vi älskar sporten.
Och mitt i allt det – stående på toppen – har vi Roganovic. Seriöst. Spelaren som får resten av ligan att se ut som statister i sitt eget drama.
Malmö har inte bara levererat. De har gjort det med stil. Och en jävla attityd.
8. Amo HK (tips 8 / slut 10)
Två platser fel. Eller rättare sagt: två platser från något som faktiskt betyder något. Men det är en avgrund mellan att vara i slutspel och att hamna i ingenmansland.
Och där står Amo. Mitt i det där märkliga mellanrummet. Man kan inte låta bli att fråga sig: vad fan är egentligen planen här? Är det här slutmålet? Att vara ett “habilt” lag i undre halvan? Ett lag som varken skrämmer någon eller inspirerar någon?
För känslan är tydlig. Något har stannat. Något har fastnat i limbo. Och när man tittar framåt finns inte mycket som skapar hype. Inte ens små glimt av ljus. Bara det där tysta, långsamma ekot av medioker komfortzon.
Amo har överlevt. Men det är inte riktigt samma sak som att leva.
9. Karlskrona (tips 9 / slut 8)
Nästan rätt. Precis som Amo, väldigt nära det som faktiskt räknas – men skillnaden mellan plats 8 och 9 är ett gap som känns som ett svart hål.
Inför säsongen var känslan att det skulle bli svårt att upprepa fjolårets succé. Laget har helt enkelt inte den kvalitet som krävs, och flera andra lag underpresterade förra året, vilket blåste upp förväntningarna.
Och ändå: Karlskrona har återigen nått slutspel. Det är starkt. Riktigt starkt. Det är ett tecken på disciplin, vilja och kanske en smula tur – allt som krävs för att hålla sig flytande i en liga där jämnheten är en myt.
Men sanningen är brutal: där tar det stopp. I kvartsfinalen mot Kristianstad är det 0–3 som gäller. Slut. Klar besked. Och spelarna kan lugnt boka semester under semifinalerna. För här finns ingen illusion kvar – bara en plats att observera spektaklet på.
Karlskrona har överlevt säsongen, men på riktigt? De är åskådare i ett slutspel. Punkt.
10. Önnered HK (tips 10 / slut 9)
Det här är nästan perfekt, om man ser till utgångsläget. Önnered har gjort en säsong som känns logisk, konsekvent och… moget jävla imponerande med tanke på var de började.
Min förhoppning inför året var enkel: släpp snack om toppstrid och guld, bygg en stabil grund, låt laget växa i lugn och ro. Fokusera på truppen, samla erfarenhet, och hämta talanger från den ungdomssektion som gång på gång visat sig vara guld värd.
Och det har man gjort. Önnered har inte sparkat på döda hästar, inte jagat drömmar som inte finns. De har lagt plattorna på plats, långsamt, metodiskt, och i slutändan satt sig i ett position där nästa säsong kan handla om att bygga vidare, inte överleva.
Visst, det svider att missa slutspelet – man trodde ändå att de skulle lyckas greja det. Men det här var aldrig året Önnered skulle vara som bäst. Det här var året man skulle överleva rehab och bli nykter igen. Och på den punkten: mission accomplished.
11. Hallby IF (tips 11 / slut 11)
Hallby blev helt enkelt sämre. Resten av ligan blev bättre. Punkt. Inget konstigare än så.
Att sluta elva är inte ett misslyckande. Det är logiskt, rimligt, nästan förutsägbart.
Det är inte ett lag som kollapsat, inte ett lag som panikat – bara ett lag som hamnat på den plats som speglar verkligheten just nu.
Hallby är där de ska vara. Inget mer, inget mindre.
12. IFK Skövde (tips 12 / slut 4)
Det här är bara att lägga sig platt och hoppas att ingen sparkar.
Min analys av IFK Skövde var inte bara fel – den var irrelevant. Jag dömde ut något som uppenbarligen aldrig varit på väg bort. Det där “gamla, stora, stygga Skövde” jag trodde var ett minne från en annan tid? Det visade sig snarare vara vilande än försvunnet.
För det här är inte ett lag som famlar. Det är en förening som vet exakt vad den är, vad den står för och – vilket är betydligt mer sällsynt i den här ligan än det borde vara – vad som krävs för att vinna handbollsmatcher.
Och medan andra experimenterat, tvekat och i vissa fall aktivt monterat ner sig själva, har Skövde gjort det mest provocerande av allt:
De har varit konsekventa.
Fjärdeplatsen är inte en skräll. Det är ett kvitto.
Och jag missade det fullständigt.
13. GUIF (tips 13 / slut 14)
Ja… här får jag väl nästan ge mig själv rätt. Jag kunde ju inte förutse det här fullständiga kollektivsjälvmordet efter EM.
GUIF är en av svensk handbolls mest klassiska föreningar. Och deras öde? Det är symptomatiskt för hela tiden vi lever i. En mix av kaos, felbeslut och en liga som verkar ha glömt varför man ens spelar handboll.
De har gjort mycket fel, absolut. Men de är inte ensamma. Det här är bara ett exempel på ett större problem: svensk elithandboll, styrd av ett förbund som famlar i mörkret och en liga som inte riktigt vet vart den är på väg.
Så ja, vi kan skratta åt GUIF, peka och sucka. Men i verkligheten är de bara först i ledet. För om pendeln fortsätter som den gjort de senaste åren, kommer alla de andra lagen förr eller senare vandra samma tragiska stig.
GUIF? Bara pionjärer i eländet.
14. Västerås Irsta (tips 14 / slut 13)
Precis som med GUIF får jag nog ge mig själv rätt – jag kunde ju inte förutse att Guif skulle leverera dem 13:e platsen på silverfat.
Västerås Irsta har gjort vad de kunnat. De har kämpat, jobbat metodiskt och försökt hålla huvudet över ytan. Förhoppningsvis kan de använda den här säsongen som en språngbräda, ett avstamp för att bygga något bättre inför nästa år.
Behovet av förbättring är påtagligt. Men viljan finns. Det är början på något – även om vägen uppåt fortfarande ser lång och mörk ut.
Slutsats
Så, slutgiltigt? Ett helt okej utfall. I efterhand hade jag kanske bytt plats på IFK Skövde och Helsingborg – resten höll ändå ihop hyfsat, med några små snesteg som man får bjuda på. På en bra dag: fyra ljumna GT av fem. Inte mer, inte mindre.
Nu väntar slutspelet. Och innan dess: Final4 i svenska cupen. Det kommer bli blod, svett och förmodligen några tårar. Givetvis ska även det tippas – men det får bli i ett annat inlägg. Den här texten har redan vuxit till något som känns som en hel säsong i sig själv.
För handboll är inte bara siffror på en tabell. Det är kaos, möjligheter och misstag – allt på en gång. Och vi älskar det ändå.
Det här var bara uppvärmningen. Nu börjar det på riktigt, och jag har inte lärt mig någonting
