Återigen är det dags för Final 4 i handbollens Svenska Cupen. Återigen är det Halmstad som står som arrangörsstad.
Jag tänker inte såga arrangemanget i förväg. Inte fullt ut, i alla fall. Men låt oss säga så här: om det faktiskt skulle bli en succé, då blir jag uppriktigt förvånad. Och tro mig – jag blir gärna det.
För sanningen är att Svenska Cupen i handboll ändå är en av de bättre idéerna svensk handboll har kläckt fram de senaste åren. Det säger kanske mer om resten av idébanken än om cupens storhet, men ändå. Däremot fortsätter jag, av ren självrespekt, att demonstrativt blunda under det inledande shootout-momentet. Värdighet är trots allt en ändlig resurs – både för mig och för sporten. Att resten av handbollssverige verkar ha gjort upp med den frågan sedan länge är en annan historia.
Vad kan vi då förvänta oss?
Vi börjar med semifinalen mellan IFK Kristianstad och HK Karlskrona.
En aptitretare inför deras kommande slutspelsmöten. Och kanske något av en mardröm, framför allt för Kristianstad. Hur mycket vill man egentligen visa upp? Hur mycket vill man bjuda på när man vet att det här bara är början på en längre historia?
Med det sagt: Karlskrona är ett sämre handbollslag. Det är inget att linda in. Men – och det är ett viktigt men – den här matchen betyder mer för dem. Betydligt mer. Det här är deras chans på en titel den här säsongen. Och vi pratar om en klubb som inte direkt drunknar i pokaler.
Motivationen? Den borde vara milsvid större i Blekinge.
Men ibland räcker inte motivation. Ibland räcker det att vara bättre. Och Kristianstad, även på 70 procent, är just det. Bättre. Det räcker. De går till final.
Den andra semifinalen mellan Ystads IF och Amo HK är mer intressant.
På pappret är det här Ystads turnering. Två raka cupguld. En tränare i Oscar Carlén som vet exakt hur man vinner den här typen av matcher.
Men återigen: motivation.
För Ystad rullar säsongen vidare oavsett. För Amo? Det här är allt. Sista chansen. Sista dansen. Och det finns något lätt vansinnigt över Amo – något som inte riktigt går att kalkylera bort med statistik eller logik.
Det är därför jag landar där: Amo vinner. Inte för att de är bättre. Utan för att det betyder mer.
Final: Kristianstad mot Amo.
Hur het den blir? Svårt att säga. Mycket hänger på arrangemanget, och där finns det frågetecken.
Men i en avgörande match, med en tränare som Hallberg och en Månsson på plan och andra som fortfarande jagar sin första titel i orange, är det svårt att se något annat än ett utfall.
Kristianstad vinner.
Cupmästare igen. Andra gången på 20-talet.
Bronsmatchen? Nej. Den existerar inte i min värld. Den borde inte existera i verkligheten heller. Ett B-slutspel för vuxna människor är ungefär lika värdigt som det låter. Särskilt en söndag i mars i Halmstad.
Och så, som en liten parentes från sidan:
LUGI HF lyckades – på ett närmast mirakulöst sätt – missa direktuppflyttning till Handbollsligan, trots att de hade allt i egna händer inför sista omgången.
Synd för handbollsligan att en av svensk handbolls allra klassiska föreningar kanske inte heller nästa säsong kommer tillhöra finrummet?
Jag nöjer mig med att konstatera att jag hoppas att staden som producerar vattenfylld fallos grönsak firar stora triumfer i den trötta studentstaden den kommande veckorna.
