Handbollskanalens granskning – en megafon för den självutnämnda eliten

Så har vi då tagit del av Handbollskanalens stora "granskning" av ungdomsutvecklingen inom svensk handboll. Eller granskning och granskning – låt oss kalla det vad det egentligen är: en partsinlaga för ett redan fastslaget narrativ.
Ola Selby och Handbollskanalen har inte bedrivit någon objektiv undersökning. De har snarare skrivit en artikelserie där slutsatsen var bestämd på förhand. Den som vill ha en ledande position inom svensk handboll gör bäst i att nicka instämmande och inte ifrågasätta det som anses vara den moraliskt riktiga linjen – en linje som vid en närmare granskning ofta har betydligt mer pragmatiska än moraliska drivkrafter.

Det råder en tydlig åsiktskorridor inom svensk handboll. Istället för att bjuda in till en bredare diskussion, där olika perspektiv får komma till tals, förväntas alla hålla sig till den rådande doktrinen. Den som vågar sticka ut hakan och ifrågasätta de etablerade sanningarna riskerar att snabbt hamna i kylan. Debatt är inte välkommen – konformitet är nyckeln till acceptans.

Ta intervjun med Emme Adebo – kanske det mest förutsägbara inslaget av de alla. Emme har i över 15 år byggt sin karriär på att tala om för andra föreningar hur de borde sköta sin verksamhet. Han predikar om vikten av bredd och hur den leder till elit. Men i praktiken? För Emme handlar det mer om kvantitet än kvalitet. Hans senaste ungdomslag, Lugis pojkar 08, hade under en period över 80 (!) spelare i truppen. Fantastiskt rekryteringsarbete, absolut. Men om du som förälder vill att ditt barn ska få en ordentlig handbollsutbildning, med en stark känsla av laganda och tillhörighet – hade du satt det i en grupp med 80 andra ungar? Hur många av dessa barn kunde ens namnet på alla sina lagkamrater?
Tänk om vi hade använt samma logik i skolan. Hade någon hyllat ett klassrum med 80 elever och hävdat att det var en fantastisk utbildningsmiljö? Knappast. Men när det gäller handboll tycks vissa tro att fler alltid är bättre, utan att reflektera över vad det innebär för den individuella utvecklingen och sammanhållningen i laget.
Samtidigt som Emme i Handbollskanalens artikelserie pratar sig varm om samarbete mellan föreningar, kan man fråga hur mycket samarbete skedde egentligen med grannklubbar som H43, Lundagård, Staffanstorp eller Ankaret? Enligt de källor jag talat med: inget alls. Flera av dessa klubbar hade inte ens lag i samma ålderskull, och tillsammans nådde de knappt hälften av de spelare som Lugi samlade på sig. Så vad var motivet? Medlemsavgifter, kanske? Eller var det en kalkylerad strategi där man räknade med att en stor del skulle sluta, men att det ändå skulle finnas tillräckligt många kvar för att ställa upp ett slagkraftigt lag när de nådde 16-årsåldern? Dubbelmoral?
Hur gick det då? Från 80 spelare till cirka 30, enligt Lugis egen hemsida och då ska vi veta att det även tillkommit spelare och detta långt innan gymnasieåldern. Ett tapp på 40–50 barn. Och detta i en förening där Adebo högljutt predikar vikten av att behålla spelare så länge som möjligt. Ironiskt att den som pratar mest om att behålla spelare så länge som möjligt är den som kanske tappat flest. Kanske är deras strategier inte så framgångsrika som de själva vill få dem att framställa.


Med det sagt vill jag också framhålla att Emme Adebo har många kloka tankar om föreningars roll i samhället. Hans idéer om hur klubbar, genom samarbete med kommuner och andra föreningar, skulle kunna spela en större roll i att motverka utanförskap, ensamhet och bidra till ökad inkludering och integration är viktiga. Sporten har en enorm potential att fungera som en positiv kraft i dessa frågor. Om föreningar och kommuner kunde samverka mer strategiskt skulle vi kunna skapa verklig förändring, inte bara inom idrotten utan även i samhället i stort. Här finns en diskussion värd att föra – men det kräver att vi öppnar för fler perspektiv än de som just nu dominerar samtalet.
Emmes parhäst i Lödde, Bjarne Persson, bidrar också med sina idéer. En av de mer… kreativa var förslaget att flytta uttagningarna till distriktslagen från 1 juli till 30 juni. Inte lösa problemet – bara göra det orättvist för en annan grupp istället. Genomtänkt? Inte direkt.

Hela Selbys artikelserie följer samma manus: ett budskap som hamras in om och om igen. Men frågan är: när du som läsare tar del av detta, stannar du upp och reflekterar? Har dessa personer verkligen hittat den magiska lösningen för att få fler barn att idrotta längre? Låter det rimligt? Eller är det en studie skräddarsydd för att ge exakt det resultat som efterfrågades?
Jag ser med dunkelt ljus på denna så kallade undersökning. Handbollskanalen och Selby springer bara de rådande åsikternas ärenden. Det är skamligt att det inom svensk handboll finns en självutnämnd elit som vill sätta agendan och påstår sig ha den enda sanningen om hur vi ska bedriva en bra ungdomsidrott. De hävdar att de lutar sig mot vetenskap, men väljer alltid den forskning som stödjer deras tes och ignorerar allt annat. Pseudovetenskap används som slagträ istället för att lyfta fram de alternativa vetenskapliga belägg som ifrågasätter deras linje.
Mina misstankar är att frågor som hur vi kan bredda sporten till fler städer och orter inte diskuteras just för att det inte gynnar de personer som intervjuats – de som redan sitter tryggt i starka handbollsfästen och inte ser något behov av att vidga perspektivet. Det är enklare att cementera sin egen verklighet än att aktivt arbeta för att förändra den.


Vi har stora utmaningar inom handbollen – utmaningar som dessa artiklar knappt berör. Hur kan vi rekrytera spelare utanför de redan starka handbollsfästena och bredda sporten till fler städer och orter? Hur kan vi kapitalisera bättre på vår idrott och produkt, så att vi kan avlöna fler ungdomstränare och locka framtida elitspelare med en mer lukrativ ekonomisk framtid? Hur kan vi bli bättre på att rekrytera barn med invandrarbakgrund när det rådande föreningsklimatet inte lyckas attrahera tillräckligt många?

En av få ljusglimtar i denna artikelserie var Ola Månssons brutala ärlighet kring elitklubbarnas hetsjakt på talanger. Han hymlar inte med att klubbarna aktivt uppmuntrar unga spelare att flytta så tidigt som möjligt för att maximera sin potential. Det är sällsynt med sådan uppriktighet i en annars så politiskt korrekt diskussion.
Det är dessa frågor vi borde diskutera – inte fortsätta att låta en liten klick sätta agendan och slå sig för bröstet över en så kallad undersökning som enbart bekräftar deras redan förutbestämda sanning.

***
Detta är ett debattinlägg – åsikter som uttrycks är skribentens egna.