När svensk handboll går på metadon, skjuter Hammarby ren passion i blodet

Svensk handboll: Dags att vakna upp ur koman
Svensk handboll går just nu igenom ett slutspel som borde vara vår största jävla högtid. Vår Super Bowl. Men det som levereras? Det är inte fest. Det är inte passion. Det är inte ens närvaro. Det är en sömnig jävla pliktskyldighet.

Sändningarna? En kall handduk. Oinsatta kommentatorer, experter som inte existerar. Producerade med ena handen bakom ryggen och den andra nere i byxfickan. Noll känsla. Noll ambition. Noll jävla glöd. Det är som att man försöker göra sporten så osexig det bara går, som om man aktivt försöker skrämma bort nya tittare.
Vi existerar inte längre. Vi har vissa inbitna i den så kallade handbollsfamiljen, men vår sport har blivit som ett indierockband från 90-talet – bara några få har hört talas om det, och bandets medlemmar tvingas gå på A-kassa.
Och det är klart – handboll är inte sexigt längre. Inte för den stora massan.
Men det kunde vara det.
Det borde vara det.
För vår produkt är fan bättre än det där indierockbandet. Den är det, om vi bara slutar misshandla den och klä in den i en bingohallsförpackning.

Problemet? Ingen verkar bry sig tillräckligt.
Förbundet sitter fast i någon byråkratisk limbo.
Klubbarna blöder ekonomiskt.
Folk har resignerat. Slutat tro.

Men vet ni vad? Det finns en glimt. Ett jävla ljus i tunneln.
Det händer i Eriksdalshallen.
För där – mitt i denna svenska handbollsdystopi – bygger Hammarby något levande. Något med nerv. Med identitet. Med själ. Med fans som inte bara dyker upp, utan som bryr sig. Som sjunger, som lever, som andas sin klubb och sin sport.
Och jag ska vara ärlig: jag skiter i Hammarby. Jag jublar när deras fotbollslag torskar.
Men det här? Det här förtjänar respekt.
Det de gör för svensk handboll just nu är större än något förbundet lyckats prestera de senaste tio åren.
Det är en klubb som visar att det går. Att man kan skapa inramning, känsla, relevans.
Det luktar europeisk handboll. Det luktar framtid. Det luktar passion, svett, rök, sång och hjärta.
Så låt dem ta sig till final. Låt dem fan vinna hela skiten.
Inte för att jag älskar dem. Utan för att vi behöver det.
Svensk handboll behöver det mer än vi vill erkänna.

Och till alla andra klubbar där ute – ta inspiration.
Jag vet redan vad ni tänker där ute i klubbstyrelserna när någon säger: "Gör som Hammarby".
”Vi har inte deras varumärke.”
”Vi har inte deras supporterbas.”
Fair.
Men ni har heller inte konkurrensen de slåss emot i Stockholm. Jag misstänker att det är betydligt enklare att slå ut allt annat nöjes- och sportliv i Alingsås än i huvudstaden.
Så sno. Kopiera. Inspireras. Gör något.
Tänd eld på era matcher. Starta klackar. Gör tifo. Byt ut samma gamla introlåt som ni kört sen 2003.
Hitta en speaker som inte låter som att han jobbar övertid på Skatteverket.
Gör något. Vad som helst.
Men hitta er identitet – och sluta bara sitta där och vänta på att folk ska dyka upp på era läktare.
För när de väl gör det, har ni ingen jävla aning om vad ni ska göra för att få dem att komma tillbaka.
Ett välskött 6–5-spel kommer nämligen inte locka någon ny publik.

För som det är nu så dör vi långsamt.
Långsamt, bekvämt och tyst. Vi skyller på pengar. Men sanningen är att vi saknar idéer. Mod. Vilja.
Och det är det som kommer döda svensk handboll i slutändan – inte budgeten.


Så tack, Hammarby.
Ni är syret i ett annars kvävande rum.
Ni visar att det fortfarande finns liv.
Att det fortfarande finns hopp.
Ni är det som gör det här slutspelet relevant.