Offermentalitetens riddare – Svensk ungdomshandboll!

Kanske borde vi fundera över varför vi vuxna verkar vara totalt oförmögna att förklara för barn att världen inte går under för att man inte blir uttagen till ett distriktslag? Kanske borde vi sluta linda in dem i bomull och istället rusta dem mentalt för livets upp och nedgångar?
Men nej. Istället matar vi dem med idén att de är offer. Vi berättar att systemet är emot dem, att allt är orättvist och att den bästa strategin när man stöter på motgång är att kasta in handduken. Och sen står vi där, som fån, och undrar varför de tappar suget.


Orättvist? Jo, tjena.
Det är orättvist att ungdomslandslagen har fler spelare födda på årets första halva.
Det är orättvist att vissa växer snabbare än andra.
Det är orättvist att vissa föds vänsterhänta.
Det är orättvist att vissa har bollkänsla medan andra har en träfot.
Jaha? Välkommen till verkligheten.

Och det sjukaste? Vi vuxna eldar på den här offermentaliteten. Istället för att säga "Du är på den nivå du är just nu, och det är inget fel med det", så basunerar vi ut att barnen behandlas orättvist. Vi lär dem att det viktigaste i handboll är att spela i "rätt" lag – och om de inte gör det, så är deras handboll mindre värd.
Kan det vara så att vi föräldrar är lite väl känsliga? Kanske rädda att vi inte har avlat fram nästa Kim Andersson?
Och sen, när våra barn slutar, då gnäller vi. Som om det vore en total överraskning att vi själva lärt dem att det inte är någon idé att kämpa. Vill vi verkligen ha en generation snöflingor? Då kanske vi borde sluta uppfostra dem som sådana.


Selektering är inte ett skällsord
Min fyraåriga dotter började nyligen simskola. Efter två träningar delades barnen in i tre grupper efter nivå och behov. Vet ni vad som hände? Ingen skrek om orättvisa. Ingen krävde att alla barn skulle lära sig simma exakt samtidigt.
Varför? Därför att föräldrarna hade satt sina barn i simskola för att de skulle lära sig simma, inte för att leva ut sina egna misslyckade idrottsdrömmar om att bli nästa Sara Sjöström. Alla accepterade det uppenbara: att barn lär sig i olika takt.
Samma sak gäller i skolan. Ett barn som kämpar med matte får en enklare mattebok än det barn som flyger genom ekvationerna. Ingen ser det som en tragedi. Men i idrotten? Där ska vi låtsas att selektering är ondska.
Att selektera betyder inte att exkludera. Det betyder att skapa rätt förutsättningar. För vem fan utvecklas av att vinna en handbollsmatch med 30 bollar? Och vem utvecklas av att förlora med 30 bollar?

Och märk väl: att vara för selektering betyder inte att vissa barn ska få mindre speltid eller tvingas sluta. Det betyder att de ska få spela på sin nivå – där de faktiskt kan utvecklas.
Dags att vara vuxna
Vi säger oss vilja att barn ska fortsätta med sin idrott längre. Men då måste vi förstå att rätt mental inställning är minst lika viktig som rätt fysisk träning. Att hantera förluster är en färdighet som måste tränas, precis som ett hoppskott.
Och nej, lösningen är inte att låtsas att tävlingsmomentet inte finns. Det är inte att låtsas att alla är lika bra. Det är definitivt inte att behandla barn som idioter som inte själva ser skillnader.
De fattar. Frågan är om vi vuxna gör det.


Att inte bli uttagen till ett distriktslag är inte en rimlig anledning att sluta med handboll. Och vi vet det. Så varför låtsas vi som att det är en katastrof? Varför gör vi det till en större grej än vad det är?

Och om vi nu ändå snackar om varför ungdomar slutar – kan vi snälla prata om hur våra serier är uppbyggda och det fullkomliga haveriet med farmarlag?
Men det är ett ämne för en annan gång.

Föräldrar – väx upp.

Läs mer:   Kartläggning: Så ser selekteringen ut i Sverigecupen & i U-landslag (Handbollskanalen)