VM 2025
2025-05-06 17:24
Säsongens fem glädjeämnen
Jag ska för en gångs skull inte klaga, gnälla eller prata om havererade värderingar och klubbledare med hybris. Nej, nu blir det något så ovanligt som en hyllning. Säsongen har inte varit ett enda stort framfall – vissa saker förtjänar att lyftas. Här är fem grejer som gjort svensk handboll lite vackrare, lite bättre säsong 24/25
Rasmus Andersson
@RasmusAhandboll
2 kommentarer
5. Importerna – Från rysk roulette till kirurgisk precision
Det var inte länge sen det kändes som att svenska klubbar värvade utländska spelare med samma träffsäkerhet som en blind dartkastare på after ski. Det var tärningskast, förhoppningar och en stilla bön att det inte skulle dyka upp ännu en vänsternia med ben som såg starka ut på Youtube men vek sig som papp i försvar.
Men nånting har hänt.
Scouterna har slutat leta i VHS-arkiven och börjat göra jobbet på riktigt. För den här säsongen? Den är en smällfet markering i marginalen: Importerna levererar. Och inte bara som komplement. Vi snackar skillnadsspelare. Ryggradsfolk. De som du bygger ett lag kring – inte gömmer längst ut i bänkkurvan.
Daniel Astrup i OV Helsingborg ser ut som om han importerats direkt från en handbollsskola som förbjuder tvekan. Vasco Costa? En spelande bulldozer som får banan att vibrera varje gång han kliver in. Och Kristian Olsen, han smyger runt som en vänsterhänt katt med knivskarp precision i både avslut och blick. Alla tre har en sak gemensamt: de är inte här för att lära sig, de är här för att dominera.
Så ja – svensk klubbhandboll har gått från import-fiasko till fullträff på bara några år. Det är som att någon plötsligt började använda ögonen istället för Excelark när värvningarna skulle göras. Och det bästa av allt? De här lirarna har inte bara gjort nytta – de har höjt hela jävla nivån på serien.
För en gångs skull är det inte bara de svenska profilerna som bär ligan – det är en brokig, briljant samling av välscoutade, vältränade och välfanimej välfungerande importer som gör det
4. Poddarna – Räddningsplankor i ett mediemörker
Hur hade svensk handbollsbevakning sett ut utan poddarna? Svar: som ett strömavbrott i november. Kolsvart, tyst och kallt. Zzz… det hade varit total mediekomaframkallande apati.
Men tack vare några envisa röster i etern – Avkast, Flinck & Rutte, Jerkapodden, Viaplay, Zutta och ett gäng andra – lyckas handbollen fortfarande hålla näsan över ytan. För oss som fortfarande älskar den här sporten med samma intensitet som man hatar sitt ex – ni är syret i rummet. Oftast intressant, ofta kul, ibland riktigt jävla bra. Som ett halvt glas rödvin i en flygplanskrasch – inte räddningen, men tillräckligt för att orka med.
Och låt oss inte hymla – ett rungande tack för att podden "Vi snackar handboll" är död och begraven.
3. Skrällarna – När verkligheten sket i oddsen
Det finns något poetiskt i när förhandsfavoriterna faller och de som ingen ens bemödade sig att googla inför säsongen kliver upp på scen och snor strålkastarljuset. 2024/2025 var en sån säsong. Skrällarnas jävla säsong.
Hallby IF? Första slutspel någonsin. Malmö? Bottentippade men landar en tredjeplats som om de aldrig hört talas om experter. Och Karlskrona? De tog så stora kliv att man nästan hörde marken spricka. Från botten till framtida toppklubb – med ett leende och en charm som smittar.
Det här är handbollsligans fyrklöver, beräkneligheten. Att pengar, status och flashiga CV:n ofta betyder mindre än ett försvarsspel som sitter, en tränare som inte sover på genomgångarna och ett gäng spelare som faktiskt verkar vilja vara där. Det handlar om att krama skiten ur det man har – och visa att hjärta, disciplin och lite jävla vilja fortfarande kan slå bankkonton och gamla meriter.
Ovissheten har aldrig varit mer... oviss. Vilket gör den här ligan till en trasig, oberäknelig, underbar röra. En plats där vem som helst kan slå vem som helst, Förutspå det med din jävla XG.
2. Eriksdalshallen – där svensk handboll hittade sitt hjärta (och sitt jävla oväsen)
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – med glädje, dessutom. Eriksdalshallen är just nu svensk handbolls heligaste plats. Inte för att hallen i sig är något arkitektoniskt underverk – herregud nej – utan för att där inne finns något vi knappt trodde existerade längre: ett hem. Ett riktigt, bultande, skitigt, kärleksfullt hem. Hammarby har skapat en kult kring sitt lag som luktar mer Hamburg än sporthall – och det är fan i mig exakt vad vi behövde.
Det är inte bara att publiken är där – det är att de hörs, märks, känns. Det är tryck. Det är sång. Det är flaggor, svordomar, ölindränkt passion och en känsla av att något faktiskt står på spel. Eriksdalshallen är inte längre en arena. Det är en berättelse.
Och ja, det är provocerande. Det ska vara provocerande. Min förhoppning är att någon där ute just nu sitter och stör ihjäl sig på det här. Att någon klubb, någon supporter, någon med hjärta och självrespekt tänker: “Vet du vad? Fuck Bajen. Nu jävlar kör vi.” För just nu är Hammarby överlägsna på läktaren. Och det gör lite ont att säga det.
Så snälla – någon. Vem tar upp kampen? Vem vågar försöka göra sin hall till en motsvarighet, sitt lag till ett Hammarby för hatare? Jag joinar gärna in i motståndet när den dagen kommer. Men tills dess? Då står jag och applåderar i motvind.
1. Ystad IF – från självbildskrash till vitklädd mördarninja
Det är bara att kapitulera. Ystad IF har den här säsongen gjort processen så kort med resten av svensk handboll att det nästan luktar dålig sportslig jämvikt. Medan övriga lag snubblade runt som om serien vore ett fylleslag utan slutdestination, stod YIF där – nyktra, samlade och med blicken fastspikad mot pokalerna. Serieseger? Ja, med marginal. Svenska cupen? Japp, in på kontot utan att ens börja svettas. Europa? Godkänt, åtminstone med svensk måttstock.
Det här är det bästa YIF-lag jag någonsin sett. Punkt. Och det kommer från någon som sett dem när de var synonymt med begreppet "rubbad självbild". För i många år var Ystad laget som alltid skulle, borde och nästan gjorde – men som gång på gång snubblade när det verkligen gällde. Nu? Nu är de ett självspelande piano. En vinstmaskin. En iskall, klinisk påminnelse om att det går att vända historien, bara man slutar tro att traditioner är förbannelser.
En stor del av förklaringen? Ungdomsverksamheten. För det här med att vinna har börjat långt innan man ens fått sin första träningsväska med initialer på. I Ystad spelar man inte matcher för att lära sig – man spelar för att vinna. Den mentaliteten har börjat sippra uppåt, genom lag efter lag, tills den blivit en del av klubbens DNA.
Efter att ha sett finalsteget i USM kan jag säga: framtiden ser vit och blå ut. Liam Hultberg, Lowe Nilsson, Filip Paustaovic – och kanske framför allt Gustav Mundt – bär redan på något större. Inte bara talang, utan det där andra. Blicken. Vinnarinstinkten. Arvet.
Ystad IF har slutat be om ursäkt för att de är bäst.
Det var inte länge sen det kändes som att svenska klubbar värvade utländska spelare med samma träffsäkerhet som en blind dartkastare på after ski. Det var tärningskast, förhoppningar och en stilla bön att det inte skulle dyka upp ännu en vänsternia med ben som såg starka ut på Youtube men vek sig som papp i försvar.
Men nånting har hänt.
Scouterna har slutat leta i VHS-arkiven och börjat göra jobbet på riktigt. För den här säsongen? Den är en smällfet markering i marginalen: Importerna levererar. Och inte bara som komplement. Vi snackar skillnadsspelare. Ryggradsfolk. De som du bygger ett lag kring – inte gömmer längst ut i bänkkurvan.
Daniel Astrup i OV Helsingborg ser ut som om han importerats direkt från en handbollsskola som förbjuder tvekan. Vasco Costa? En spelande bulldozer som får banan att vibrera varje gång han kliver in. Och Kristian Olsen, han smyger runt som en vänsterhänt katt med knivskarp precision i både avslut och blick. Alla tre har en sak gemensamt: de är inte här för att lära sig, de är här för att dominera.
Så ja – svensk klubbhandboll har gått från import-fiasko till fullträff på bara några år. Det är som att någon plötsligt började använda ögonen istället för Excelark när värvningarna skulle göras. Och det bästa av allt? De här lirarna har inte bara gjort nytta – de har höjt hela jävla nivån på serien.
För en gångs skull är det inte bara de svenska profilerna som bär ligan – det är en brokig, briljant samling av välscoutade, vältränade och välfanimej välfungerande importer som gör det
4. Poddarna – Räddningsplankor i ett mediemörker
Hur hade svensk handbollsbevakning sett ut utan poddarna? Svar: som ett strömavbrott i november. Kolsvart, tyst och kallt. Zzz… det hade varit total mediekomaframkallande apati.
Men tack vare några envisa röster i etern – Avkast, Flinck & Rutte, Jerkapodden, Viaplay, Zutta och ett gäng andra – lyckas handbollen fortfarande hålla näsan över ytan. För oss som fortfarande älskar den här sporten med samma intensitet som man hatar sitt ex – ni är syret i rummet. Oftast intressant, ofta kul, ibland riktigt jävla bra. Som ett halvt glas rödvin i en flygplanskrasch – inte räddningen, men tillräckligt för att orka med.
Och låt oss inte hymla – ett rungande tack för att podden "Vi snackar handboll" är död och begraven.
3. Skrällarna – När verkligheten sket i oddsen
Det finns något poetiskt i när förhandsfavoriterna faller och de som ingen ens bemödade sig att googla inför säsongen kliver upp på scen och snor strålkastarljuset. 2024/2025 var en sån säsong. Skrällarnas jävla säsong.
Hallby IF? Första slutspel någonsin. Malmö? Bottentippade men landar en tredjeplats som om de aldrig hört talas om experter. Och Karlskrona? De tog så stora kliv att man nästan hörde marken spricka. Från botten till framtida toppklubb – med ett leende och en charm som smittar.
Det här är handbollsligans fyrklöver, beräkneligheten. Att pengar, status och flashiga CV:n ofta betyder mindre än ett försvarsspel som sitter, en tränare som inte sover på genomgångarna och ett gäng spelare som faktiskt verkar vilja vara där. Det handlar om att krama skiten ur det man har – och visa att hjärta, disciplin och lite jävla vilja fortfarande kan slå bankkonton och gamla meriter.
Ovissheten har aldrig varit mer... oviss. Vilket gör den här ligan till en trasig, oberäknelig, underbar röra. En plats där vem som helst kan slå vem som helst, Förutspå det med din jävla XG.
2. Eriksdalshallen – där svensk handboll hittade sitt hjärta (och sitt jävla oväsen)
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – med glädje, dessutom. Eriksdalshallen är just nu svensk handbolls heligaste plats. Inte för att hallen i sig är något arkitektoniskt underverk – herregud nej – utan för att där inne finns något vi knappt trodde existerade längre: ett hem. Ett riktigt, bultande, skitigt, kärleksfullt hem. Hammarby har skapat en kult kring sitt lag som luktar mer Hamburg än sporthall – och det är fan i mig exakt vad vi behövde.
Det är inte bara att publiken är där – det är att de hörs, märks, känns. Det är tryck. Det är sång. Det är flaggor, svordomar, ölindränkt passion och en känsla av att något faktiskt står på spel. Eriksdalshallen är inte längre en arena. Det är en berättelse.
Och ja, det är provocerande. Det ska vara provocerande. Min förhoppning är att någon där ute just nu sitter och stör ihjäl sig på det här. Att någon klubb, någon supporter, någon med hjärta och självrespekt tänker: “Vet du vad? Fuck Bajen. Nu jävlar kör vi.” För just nu är Hammarby överlägsna på läktaren. Och det gör lite ont att säga det.
Så snälla – någon. Vem tar upp kampen? Vem vågar försöka göra sin hall till en motsvarighet, sitt lag till ett Hammarby för hatare? Jag joinar gärna in i motståndet när den dagen kommer. Men tills dess? Då står jag och applåderar i motvind.
1. Ystad IF – från självbildskrash till vitklädd mördarninja
Det är bara att kapitulera. Ystad IF har den här säsongen gjort processen så kort med resten av svensk handboll att det nästan luktar dålig sportslig jämvikt. Medan övriga lag snubblade runt som om serien vore ett fylleslag utan slutdestination, stod YIF där – nyktra, samlade och med blicken fastspikad mot pokalerna. Serieseger? Ja, med marginal. Svenska cupen? Japp, in på kontot utan att ens börja svettas. Europa? Godkänt, åtminstone med svensk måttstock.
Det här är det bästa YIF-lag jag någonsin sett. Punkt. Och det kommer från någon som sett dem när de var synonymt med begreppet "rubbad självbild". För i många år var Ystad laget som alltid skulle, borde och nästan gjorde – men som gång på gång snubblade när det verkligen gällde. Nu? Nu är de ett självspelande piano. En vinstmaskin. En iskall, klinisk påminnelse om att det går att vända historien, bara man slutar tro att traditioner är förbannelser.
En stor del av förklaringen? Ungdomsverksamheten. För det här med att vinna har börjat långt innan man ens fått sin första träningsväska med initialer på. I Ystad spelar man inte matcher för att lära sig – man spelar för att vinna. Den mentaliteten har börjat sippra uppåt, genom lag efter lag, tills den blivit en del av klubbens DNA.
Efter att ha sett finalsteget i USM kan jag säga: framtiden ser vit och blå ut. Liam Hultberg, Lowe Nilsson, Filip Paustaovic – och kanske framför allt Gustav Mundt – bär redan på något större. Inte bara talang, utan det där andra. Blicken. Vinnarinstinkten. Arvet.
Ystad IF har slutat be om ursäkt för att de är bäst.
