VM 2025
2025-03-28 13:23
Tävlingshets, selekteringsmissar och andra pseudovetenskapliga myter!
Handbollsskanalen älskar att älta myten om att vi är usla på att hitta talanger. Att vi plockar ut ungdomslandslag med samma precision som en blind dartspelare och att de verkliga stjärnorna alltid faller mellan stolarna. Men är det verkligen sant? Jag har grävt i siffrorna, analyserat gamla landslagstrupper och kan meddela: Nej, vi är inte så dåliga som vissa vill tro. Faktum är att vi oftast träffar ganska rätt. Det stora problemet? Att många lovande spelare hoppar av längs vägen – inte för at
Rasmus Andersson
@RasmusAhandboll
Handbollskanalen har fortsatt att gräva i den påstådda problematiken kring selektering och felval när det gäller uttagningar till våra U-landslag och distriktslag. Kritiken från diverse experter är densamma som alltid – att vi aldrig kan veta vilka som blir bra seniorer och att vi missar massor med talanger.
Jag har bett handbollsförbundet om listor på tidigare distriktslag och U-landslag, men mötts av en sekretessnivå värdig en underrättelseoperation. Tydligen skulle fienden kunna använda informationen om vem som spelade höger tvåa i P94-landslaget för att angripa Gotland. Så, i brist på officiella dokument, har jag tagit saken i egna händer och börjat gräva själv. För är det verkligen så att vi är fullkomligt usla på att identifiera rätt talanger? Att spelarna som tas ut i U17 aldrig når eliten? Svaret på den frågan är – nej.
Jag valde att analysera tre pojklandslag i hyfsat modern tid: P98/99, P00/01 och P02/03. Jag letade upp de första uttagningarna jag kunde hitta och granskade sedan utfallet. Och ja, låt oss bara säga att det gått hyfsat för dem uttagna spelarna.
I P98/99-truppen ingick 17 spelare. Av dessa har 12 blivit återkommande inslag i Handbollsligan, 5 har tagit klivet ut i proffslivet och 3 har representerat det svenska A-landslaget.
Nästa kull, födda 00/01, hade en första trupp på hela 28 spelare. Av dessa har 22 spelare etablerat sig i Handbollsligan, 12 blivit utlandsproffs och 8 stycken tagit en plats i A-landslaget.
Slutligen, den yngsta gruppen, födda 02/03, är egentligen för färsk för att dra definitiva slutsatser om, men ändå: Av de 16 uttagna spelarna har redan 8 blivit etablerade i Handbollsligan, 2 blivit utlandsproffs och 2 har hunnit nå A-landslaget.
Narrativet om att vi inte kan förutse vilka som blir bra som seniorer är en självuppfyllande profetia som vissa människor tycks ha ett desperat behov av att göda. Men faktum är enkelt: I de allra flesta fall kan vi visst se vilka som har det som krävs. Ja, det finns undantag, men den där uppfattningen att “vi kan aldrig veta” kommer ofta från personer som – och här kommer den obekväma sanningen – helt enkelt saknar förmågan att se det. För det finns tränare som faktiskt kan identifiera riktig potential och skilja på en talang och en 14-åring som är 20 cm längre än sina jämnåriga. Problemet är att vi har alldeles för många instruktörer och tränare som fått sina uppdrag av helt andra anledningar än att de är skickliga på att utveckla spelare.
Ett annat och betydligt större problem är att handbollen förlorar talanger inte för att de missas i selekteringen, utan för att sporten helt enkelt inte är särskilt lockande i längden. Ta exempelvis Kristoffer Ström (född 91) eller Vanessa Telemark (född 92) – två spelare som utan problem kunde ha varit dominanta inom svensk handboll men som valde andra vägar i livet. Min gissning? Att den mediokra vardagen som svensk elitspelare inte direkt lockade dem att satsa helhjärtat. Det här är en fråga som borde vara betydligt mer prioriterad än att ägna sig åt pseudovetenskapliga resonemang om tävlingshets och selektering.
Så, Handbollskanalen, ni gör ett bra jobb – men ni bygger ert resonemang på en ihålig teori. Den är inte särskilt svår att slå hål på. Det handlar inte om att vi är blinda för talanger. Det handlar om att vi ibland inte har rätt folk på rätt positioner – och att sporten i sig inte alltid erbjuder en framtid värd att satsa på. Och det, mina vänner, är ett betydligt större problem än att någon stackars 15-åring blir bortvald från ett distriktslag.
Jag har bett handbollsförbundet om listor på tidigare distriktslag och U-landslag, men mötts av en sekretessnivå värdig en underrättelseoperation. Tydligen skulle fienden kunna använda informationen om vem som spelade höger tvåa i P94-landslaget för att angripa Gotland. Så, i brist på officiella dokument, har jag tagit saken i egna händer och börjat gräva själv. För är det verkligen så att vi är fullkomligt usla på att identifiera rätt talanger? Att spelarna som tas ut i U17 aldrig når eliten? Svaret på den frågan är – nej.
Jag valde att analysera tre pojklandslag i hyfsat modern tid: P98/99, P00/01 och P02/03. Jag letade upp de första uttagningarna jag kunde hitta och granskade sedan utfallet. Och ja, låt oss bara säga att det gått hyfsat för dem uttagna spelarna.
I P98/99-truppen ingick 17 spelare. Av dessa har 12 blivit återkommande inslag i Handbollsligan, 5 har tagit klivet ut i proffslivet och 3 har representerat det svenska A-landslaget.
Nästa kull, födda 00/01, hade en första trupp på hela 28 spelare. Av dessa har 22 spelare etablerat sig i Handbollsligan, 12 blivit utlandsproffs och 8 stycken tagit en plats i A-landslaget.
Slutligen, den yngsta gruppen, födda 02/03, är egentligen för färsk för att dra definitiva slutsatser om, men ändå: Av de 16 uttagna spelarna har redan 8 blivit etablerade i Handbollsligan, 2 blivit utlandsproffs och 2 har hunnit nå A-landslaget.
Narrativet om att vi inte kan förutse vilka som blir bra som seniorer är en självuppfyllande profetia som vissa människor tycks ha ett desperat behov av att göda. Men faktum är enkelt: I de allra flesta fall kan vi visst se vilka som har det som krävs. Ja, det finns undantag, men den där uppfattningen att “vi kan aldrig veta” kommer ofta från personer som – och här kommer den obekväma sanningen – helt enkelt saknar förmågan att se det. För det finns tränare som faktiskt kan identifiera riktig potential och skilja på en talang och en 14-åring som är 20 cm längre än sina jämnåriga. Problemet är att vi har alldeles för många instruktörer och tränare som fått sina uppdrag av helt andra anledningar än att de är skickliga på att utveckla spelare.
Ett annat och betydligt större problem är att handbollen förlorar talanger inte för att de missas i selekteringen, utan för att sporten helt enkelt inte är särskilt lockande i längden. Ta exempelvis Kristoffer Ström (född 91) eller Vanessa Telemark (född 92) – två spelare som utan problem kunde ha varit dominanta inom svensk handboll men som valde andra vägar i livet. Min gissning? Att den mediokra vardagen som svensk elitspelare inte direkt lockade dem att satsa helhjärtat. Det här är en fråga som borde vara betydligt mer prioriterad än att ägna sig åt pseudovetenskapliga resonemang om tävlingshets och selektering.
Så, Handbollskanalen, ni gör ett bra jobb – men ni bygger ert resonemang på en ihålig teori. Den är inte särskilt svår att slå hål på. Det handlar inte om att vi är blinda för talanger. Det handlar om att vi ibland inte har rätt folk på rätt positioner – och att sporten i sig inte alltid erbjuder en framtid värd att satsa på. Och det, mina vänner, är ett betydligt större problem än att någon stackars 15-åring blir bortvald från ett distriktslag.
