Det finns matcher som betyder mer än de borde, och det här är en av dem. En träningsmatch, på pappret betydelselös, men i verkligheten något helt annat.
För Apelgren är den här kvällen mot Spanien inte bara ett tillfälle att vässa formationer eller lufta bänken – det är ett test av trovärdighet. Ett första försök att visa att VM-fiaskot i januari inte var början på slutet, utan bara ett tillfälligt fall i ett landslagsbygge som fortfarande letar efter sin identitet och tro.
Apelgren har knappt hunnit spela en handfull matcher sen dess. Han står nu inför en uppgift där både publik, förbund och spelare behöver något att tro på igen. Och det gör honom farligt motiverad.
För oavsett vad som sägs i de där välregisserade intervjuerna, där han pratar om “långsiktighet” och “processer”, så vet han vad det här egentligen handlar om – att vinna .
Att visa att Sverige fortfarande kan slå lag som Spanien.
Att visa att projektet fortfarande lever.
Det här är också ett försök att tvätta bort skuggan av Glenn Solberg. Den ständiga rotationens man. Han som bytte på klockan och som ibland verkade mer rädd för att någon skulle bli trött än för att förlora. En HR-man som förbundskapten.
Apelgren vill vara något annat. Rakare. Annorlunda, och något helt annat än Solberg
En ny svensk ordning
För även om Apelgren har rätt i att det här inte är det mest stjärnspäckade svenska landslaget i modern tid, är det fortfarande ett lag med kraft.
Det saknas Lagergren på H9 – en förlust som märks mer än någon vill erkänna. Utan honom känns anfallsspelet stundtals som att köra sportbil utan ratt.
Men det är ett välbalanserat lag. En trupp med gedigna handbollsspelare kryddat med en av världens bästa m9or i Felix Claar, Bara det gör att dem svenska förutsättningar är bättre än för många andra landslag i Europa.
Jim, Claar och den nya generationen
Så länge Jim Gottfridsson finns med är han navet. Ledaren. Den där spelaren som gör sina lagkamrater bättre bara genom att stirra på dem. Han är inte längre lika dominant, men hans närvaro räcker.
Och bredvid honom: Felix Claar.
Den bästa svenska handbollsspelaren just nu. Punkt.
Han är Sveriges mest naturliga offensiva geni sedan Kim Andersson och bär en självklarhet som gör att allt Apelgren försöker bygga rimligen måste gå genom honom.
Men det finns en annan spelare som man nästan måste nämna – Nicola Roganovic .
Fullständigt dominant i Handbollsligan i höst, och kanske den mest kompletta svenska handbollsspelaren vi sett på flera år. En modern hybrid – teknisk, taktiskt vass, men med en effektivitet som gör honom hotfull över hela banan. Svensk handbolls framtid är redan här.
EM i horisonten
Om man ska tala klarspråk: Sverige går inte in i EM som favorit.
Det gör Danmark, följt av Frankrike och Tyskland. Tre lagbyggen som ligger före Sverige helt enkelt. Men Sverige ät fortfarande ett lag som bär respekt med sig och med en kombination av rutinerad smartness och ungdomlig råtalang vet man aldrig vart det här laget landar till slut,
Och med en lottning som luktar förbundstaktik snarare än slump, finns chansen där till ett riktigt framgångsrikt EM.
Håller nyckelspelarna sig friska är en semifinal en fullt rimlig målsättning. Nästan krav!
Spanien – fiende och spegelbild
Spanien då?
Ett lag i förändring, yngre och mer oförutsägbart än på länge. Talanger som Marcos Fis och Pablo Urdangarin de Borbon (ja, kungligt blod i ådrorna) representerar framtiden – och den ser ljus ut.
Kanske ljusare än vår egen.
Men just nu, just i kväll, ska Sverige vara bättre.
Mitt starkaste minne mellan länderna är inte EM-finalerna 1998 eller 2022 – det är OS-kvalet i Malmö 2016 .
Den där förlamande tystnaden innan Ekberg stegade fram för att säkra OS-platsen.
Pulsen, trycket, känslan av att något stod på spel på riktigt.
Det var en kväll då svensk handboll kändes levande, inte perfekt – men på riktigt .
Slutord
Apelgren behöver inte rädda svensk handboll ikväll.
Men han måste få det att se ut som om han vet vart han är på väg. Det handlar inte om mirakel, bara om kontroll – om att inge känslan av att det här projektet handlar om framtid och inte förfall. Sverige behöver hopp, inte ännu en kväll med kallsvett och självtvivel inför ett hemma-EM.
