Slutspelet puttrar vidare i något som närmast kan beskrivas som en halvdöd puls – som ett band som borde lagt ner för tio år sedan men fortfarande går upp på scen inför en publik som redan gått hem. Svensk handboll summerar ännu en säsong som, om vi slutar ljuga för oss själva, varit tom. Steril. Som ett rum där luften tagit slut men ingen vågar öppna fönstret.
Samma frågor ekar. Vart är vi på väg?
Svaret är brutalt i sin enkelhet: rakt ner i avgrunden.
Produkten Handbollsligan känns svagare än någonsin. Det som en gång var något levande – något som pulserade – har reducerats till bakgrundsbrus. Som en nedgången bar där ljusen slocknat men någon fortfarande försöker sälja sista ölen. Ingen tror på det längre. Alla bara spelar med.
När ekonomin krackelerar i klubbar som Guif är det inte en olycka. Det är inte otur. Det är första sprickan i en redan rutten fasad. Dominobrickorna står redo – och de kommer falla. En efter en. Långsamt. Offentligt. Som ett utdraget självskadebeteende där ingen vågar ta kniven ur handen.
Och ändå händer ingenting.
Svensk handboll är som en patient med en aggressiv diagnos – fullt behandlingsbar i tid, men nu så långt gången att kroppen börjat ge upp. Problemet är inte bristen på medicin. Problemet är förnekelsen. Den där tysta överenskommelsen om att “det nog löser sig” medan metastaserna sprider sig.
Ta seriesystemet.
Farmarlagen är inte en detalj. De är ett gift. En långsam intravenös dos som håller de stora klubbarna vid liv medan resten av systemet bryts ner inifrån. Mindre föreningar lämnas att kvävas – med en plastpåse över huvudet – medan eliten får konstgjord andning.
Och när man lyfter det?
“Det går inte att förändra.”
Det är inte ett svar. Det är ett skyddsnät för feghet. Ett mantra för människor som slutat tänka.
Det är skitsnack.
Farmarlagen gynnar de stora. Punkt. Resten får smulor – och ska vara tacksamma för det. Mindre orter, mindre resurser, mindre värde. Det är verkligheten, oavsett hur snyggt man paketerar lögnen.
Och rättvisan? Den är reducerad till ett hasardspel. Serier avgörs inte av prestation, utan av vilka spelare som dumpas ner från ovan – som slitna sessionmusiker inkastade i ett band de inte hör hemma i. Vissa lag får förstärkning. Andra får se på.
Regelverken? Otydliga från start. Direkt absurda när de ändras under säsongens slutskede. Lägg till flyttade matcher och det hela blir en karta ritad i ett drogrus – linjer som går i cirklar, riktningar som saknar mening.
Ingen kontrollerar ens att reglerna följs.
Ansvaret ligger på motståndarna. Tränare ska agera både domare och detektiver i ett system som redan kollapsat. Det är inte bara ineffektivt – det är ett hån.
Och ändå sitter vi kvar.
Det som borde vara självklart – rena B-lagsserier, tydliga juniorstrukturer med faktisk betydelse – avfärdas som om det vore science fiction. Samtidigt kastas unga spelare runt mellan två, tre, ibland fyra lag under samma säsong. Som slit-och-släng-produkter. Som kroppar i ett system som slutat bry sig.
Strukturen är inte bara trasig. Den är övergiven.
Det här är större än ett systemfel. Det är en kultur. En mentalitet där passivitet blivit norm. Där man hellre nickar än agerar. Där ansvar är något man skjuter vidare tills ingen längre minns vem som borde ta det.
Och problemen stannar inte där.
Misslyckade mästerskap. Klubbar som tackar nej till Europaspel. Ekonomi som blöder. En liga som blivit osynlig. Ungdomslandslag som tappar mark. Ett seriesystem som aktivt motarbetar sitt eget existensberättigande.
Det är som ett band som fortsätter spela trots att instrumenten är trasiga, publiken gått hem och sångaren glömt texten – men ingen vågar säga att turnén är över.
När räcker någon upp handen?
När säger någon: “det här fungerar inte”?
Varför denna kollektiva tystnad? Den här nästan religiösa rädslan för förändring?
Finns det ens en sjukdomsinsikt? Finns det en plan? Eller driver vi bara – planlöst – mot botten?
Om svensk handboll vore en aktie hade den varit nedgraderad till skräp för länge sedan. Och att försöka sälja in det här till sponsorer? Det är som att försöka pitcha en investering i ett skepp som redan tagit in vatten – till någon som knappt klarat baddaren.
Vi vet inte exakt vem som bär skulden. Det är också ointressant.
Men vi vet att det finns dem som arbetar med detta. Som är anställda för att se till att skeppet håller kurs. De känner lukten av något som håller på att ruttna. Det enda man då kan kräva är att det inte ignoreras.
Frågan är bara om någon har modet att göra något åt det.
För det som krävs nu är inte fler kosmetiska åtgärder. Inte fler trendiga initiativ som luktar woke, yta och panik.
Det som krävs är kirurgi.
Strukturförändringar. Obekväma beslut. Ryggrad.
Och kanske viktigast av allt:
En vilja att förändra – på riktigt – innan det här förvandlas från en kris till ett minne.
