5.Olli Mittun IK Sävehof
Det har varit allmänt känt en längre tid: handbollsligans bästa spelare heter Olli Mittun. Många gånger är det svårt att säga emot – men det är inte heller odiskutabelt. I sina bästa stunder bjuder färöingen på en handboll som både underhåller och imponerar; kreativitet, bollbehandling och en lekfullhet som få kan matcha.
Samtidigt fastnar han ibland i sitt eget briljansrus och överarbetar enkla situationer, som om varje boll måste vara en highlight på Youtube.
Det går dock inte att blunda för hur stor påverkan Mittun haft. Varenda försvar har behövt lägga extra resurser på honom – och ofta utan större framgång. Hans tid i Sävehof får ändå summeras som klart framgångsrik, även om jag personligen inte tycker att han nådde hela vägen upp till den nivå kusinen Elias visade i sina bästa stunder.
Men han förtjänar helt klart en plats på denna listan.
4.Mikael Andersson Ov helsingborg
Kvartsfinalserien mot HK Malmö? Mikael Andersson var fullständigt överjävlig. Klarast och bäst – och utan tvekan den största anledningen till att OV tog sig hela vägen till sin historiska semifinal.
Inför serien var jag dum nog att påstå att det var Espen Christensen som behövde stå på huvudet för att det ens skulle bli spännande. Men där stod Andersson, rutinerad och iskall, och bar sitt lag över mållinjen med ett lugn och en vinnarskalle som inte gick att rubba.
Trelleborgarens insats var en påminnelse om att rutin och hjärta ibland är viktigare än allt annat.
3. Max Gugolz Hammarby If
Det är bara att lyfta på hatten. Gugolz har varit en extremt stor anledning till att Hammarby nu kliver ut i en SM-final.
Äntligen en försvarare som kan utmana Philip Stenmalm om titeln som Handbollsligans bästa defensiva spelare.
Man mot man? Överlägsen. Täcka stora ytor högt upp i planen? Inga problem.
I en drömvärld hade han och Stenmalm bildat ett 3:a-par som fått motståndarna att vilja byta sport.
Gugolz känns helt enkelt som en spelare som kan klara sig riktigt fint även på hög europeisk nivå – både som stark trea och ännu vassare tvåa.
Hammarby ska vara jävligt nöjda. De har fått en försvarskrigare av högsta klass.
2. Kristian Olsen Ystad IF
Kvalitetsmässigt? Kanske den bästa spelaren vi har just nu.
Kristian Olsen får handboll att se enkelt ut. Det är inte bara att dansken är jäkligt bra – han kan dessutom allt på en handbollsplan.
I ett Ystad där precis alla presterar, där allt bara klickar, kan det vara svårt att verkligen sticka ut.
Men Olsen gör det ändå.
Och det är just det som är så jäkla imponerande: att i ett lag som kanske hade varit bäst i Sverige även utan honom, ändå kliva fram och vara klart bäst.
Det säger precis allt om vilken nivå Kristian Olsen håller.
1. Vasco Costa Hammarby IF
Det finns stunder då han försvinner ur matcherna och nästan ser lite loj ut.
Men när André Costa väl når sina toppar – då finns det ingen i det här slutspelet som är i närheten av hans nivå.
Han har den där unika förmågan att ta över matcher, som när man i Super Mario fick tag i en stjärna och bara sprang över allt och alla – helt oövervinnerlig, och allt blev plötsligt så enkelt och självklart.
När Costa hamnat i de lägena har det inte bara handlat om mål. Det har handlat om segrar
Det har varit allmänt känt en längre tid: handbollsligans bästa spelare heter Olli Mittun. Många gånger är det svårt att säga emot – men det är inte heller odiskutabelt. I sina bästa stunder bjuder färöingen på en handboll som både underhåller och imponerar; kreativitet, bollbehandling och en lekfullhet som få kan matcha.
Samtidigt fastnar han ibland i sitt eget briljansrus och överarbetar enkla situationer, som om varje boll måste vara en highlight på Youtube.
Det går dock inte att blunda för hur stor påverkan Mittun haft. Varenda försvar har behövt lägga extra resurser på honom – och ofta utan större framgång. Hans tid i Sävehof får ändå summeras som klart framgångsrik, även om jag personligen inte tycker att han nådde hela vägen upp till den nivå kusinen Elias visade i sina bästa stunder.
Men han förtjänar helt klart en plats på denna listan.
4.Mikael Andersson Ov helsingborg
Kvartsfinalserien mot HK Malmö? Mikael Andersson var fullständigt överjävlig. Klarast och bäst – och utan tvekan den största anledningen till att OV tog sig hela vägen till sin historiska semifinal.
Inför serien var jag dum nog att påstå att det var Espen Christensen som behövde stå på huvudet för att det ens skulle bli spännande. Men där stod Andersson, rutinerad och iskall, och bar sitt lag över mållinjen med ett lugn och en vinnarskalle som inte gick att rubba.
Trelleborgarens insats var en påminnelse om att rutin och hjärta ibland är viktigare än allt annat.
3. Max Gugolz Hammarby If
Det är bara att lyfta på hatten. Gugolz har varit en extremt stor anledning till att Hammarby nu kliver ut i en SM-final.
Äntligen en försvarare som kan utmana Philip Stenmalm om titeln som Handbollsligans bästa defensiva spelare.
Man mot man? Överlägsen. Täcka stora ytor högt upp i planen? Inga problem.
I en drömvärld hade han och Stenmalm bildat ett 3:a-par som fått motståndarna att vilja byta sport.
Gugolz känns helt enkelt som en spelare som kan klara sig riktigt fint även på hög europeisk nivå – både som stark trea och ännu vassare tvåa.
Hammarby ska vara jävligt nöjda. De har fått en försvarskrigare av högsta klass.
2. Kristian Olsen Ystad IF
Kvalitetsmässigt? Kanske den bästa spelaren vi har just nu.
Kristian Olsen får handboll att se enkelt ut. Det är inte bara att dansken är jäkligt bra – han kan dessutom allt på en handbollsplan.
I ett Ystad där precis alla presterar, där allt bara klickar, kan det vara svårt att verkligen sticka ut.
Men Olsen gör det ändå.
Och det är just det som är så jäkla imponerande: att i ett lag som kanske hade varit bäst i Sverige även utan honom, ändå kliva fram och vara klart bäst.
Det säger precis allt om vilken nivå Kristian Olsen håller.
1. Vasco Costa Hammarby IF
Det finns stunder då han försvinner ur matcherna och nästan ser lite loj ut.
Men när André Costa väl når sina toppar – då finns det ingen i det här slutspelet som är i närheten av hans nivå.
Han har den där unika förmågan att ta över matcher, som när man i Super Mario fick tag i en stjärna och bara sprang över allt och alla – helt oövervinnerlig, och allt blev plötsligt så enkelt och självklart.
När Costa hamnat i de lägena har det inte bara handlat om mål. Det har handlat om segrar
