VM 2025
2025-05-10 20:32
Krönika: ”Läktarkampen – Sverige i underläge”
Det var inte bara på isen som Österrike såg ut att dominera. Detsamma kan sägas kring kampen på läktaren.
Hanna Thompson
@hannathompsons
På den högra kortsidan, sett till var jag sitter, befinner sig den österrikiska klacken. I det gula publikhav som befinner sig inne på Avicii Arena är det lätt att se förbi dem. Sveriges supportrar övermannar dem i nummer, men sett till engagemang är de allt med i matchen — om de inte har övertaget till och med.
De är ett par hundra stycken som bär sina rödvita tröjor med stolthet, och oj vad den lilla skaran kan låta!
Under klubbmatcher, och inte minst under det slutspel som varit i HockeyAllsvenskan, har jag gång på gång imponerat över den svenska läktarkulturen. Otroligt genomtänkta och välgjorda skapelser har tagit plats på läktarna i kombination med supportrar som sjunger för full halls från att pucken släppts till att slutsignalen ljudit. Stämningen har varit elektrisk.
Den läktarkulturen tycks däremot inte ha letat sig in i Avicii Arenas väggar ännu, utan ser ut att ha fastnat intill på Hovet efter Stockholmsfinalen som ägde rum där.
Visst har den svenska publiken bjudit på lite skönsång, ramsor, och två enorma svenska flaggor som markerat vilket lag den gula väggens hjärtan slår för — men bättre kan vi.
Givetvis gjordes det inte bättre av att Tre Kronor bjöd på en sömnig prestation, och att Österrike var först med att bryta nollan, samt 2–1-målet. Det gav en inte energi till att ställa sig upp och hurra, utan snarare att sjunka ned djupare i sätet och vila ögonen en stund.
Desto bättre blev det vid kvitteringsmålet. Både det första och det andra. För att inte tala om det matchavgörande målet! De händelserna var nog för att svenskarna skulle höja klackarna i taket och ge ett smakprov på det tryck som vi är vana vid att bevittna under matcher.
Men att låta bortastå göra sin närvaro mer märkbar än hemmapubliken majoriteten av matchen kan vi inte godta. Oavsett hur illa matchbilden ser ut. Så framöver, kan vi alla lova att verkligen visa prov på någonting av det finaste vi har i lilla landet lagom — läktarkulturen.
De är ett par hundra stycken som bär sina rödvita tröjor med stolthet, och oj vad den lilla skaran kan låta!
Under klubbmatcher, och inte minst under det slutspel som varit i HockeyAllsvenskan, har jag gång på gång imponerat över den svenska läktarkulturen. Otroligt genomtänkta och välgjorda skapelser har tagit plats på läktarna i kombination med supportrar som sjunger för full halls från att pucken släppts till att slutsignalen ljudit. Stämningen har varit elektrisk.
Den läktarkulturen tycks däremot inte ha letat sig in i Avicii Arenas väggar ännu, utan ser ut att ha fastnat intill på Hovet efter Stockholmsfinalen som ägde rum där.
Visst har den svenska publiken bjudit på lite skönsång, ramsor, och två enorma svenska flaggor som markerat vilket lag den gula väggens hjärtan slår för — men bättre kan vi.
Givetvis gjordes det inte bättre av att Tre Kronor bjöd på en sömnig prestation, och att Österrike var först med att bryta nollan, samt 2–1-målet. Det gav en inte energi till att ställa sig upp och hurra, utan snarare att sjunka ned djupare i sätet och vila ögonen en stund.
Desto bättre blev det vid kvitteringsmålet. Både det första och det andra. För att inte tala om det matchavgörande målet! De händelserna var nog för att svenskarna skulle höja klackarna i taket och ge ett smakprov på det tryck som vi är vana vid att bevittna under matcher.
Men att låta bortastå göra sin närvaro mer märkbar än hemmapubliken majoriteten av matchen kan vi inte godta. Oavsett hur illa matchbilden ser ut. Så framöver, kan vi alla lova att verkligen visa prov på någonting av det finaste vi har i lilla landet lagom — läktarkulturen.
