Jocke som trots att han var nästa två år yngre än min egen årsgång spelade på en egen nivå. Han ställde krav på sig själv - och det gick inte ta miste på om Jocke var nöjd eller missnöjd med sin prestation, även om han konsekvent var steget före alla andra. Han hade redan då en drivkraft som utmärkte honom - hockey var på lek, men målmedvetenheten var mer allvarlig.
Jocke var en multitalang som kunde blivit elitspelare i valfri sport. Han var länslagets bästa forward i fotboll, och spelade juniorallsvenskan med spelare som var två tre år yngre. Men hans målmedvetenhet tog honom till Elitserien som 16-åring när övriga lagkamrater nötte skridskoåkning i ungdomshallen.

Varje match han små små aktioner som gör honom outstanding i korta sekvenser. Det mest imponerande, förutom meritlistan, är hans drivkraft att pressa sig än mer. Men med kärleken till hock3eyn och drivkraften har tagit honom till toppen av svensk hockey. Hans tröja kommer att hissas i taket.
Stora ord har aldrig varit hans starka sida. Han låter spelet tala - kväll efter kväll. Tanken har snurrat på om han "är slut" - är han slut. Men nej det är han inte. Och kommer aldrig bli.
Han kommer att spela tills han inte kan pressa sig mer på högsta nivån med samma motivation.
Tills dess ska vi njuta av en en artist och puckkonstnär. En ikon som förtjänar varje hyllnining han kan få . Med början ikväll.