Äntligen bröt de förbannelsen, Sverige tog det sista steget som de haft så förbannat svårt att ta i JVM-sammanhang. Fyra finalförluster på elva år sedan det senaste guldet sätter sina spår på en nation och dess psyke. Det märkte jag själv tydligt av när jag följde semifinalen mot Finland hemma från TV-soffan.
Den fina känslan som jag hade i början av matchen byttes ju längre matchen gick, ut mot nervositet, ångest, och när finnarna kvitterade i den tredje perioden, hopplöshet. För hur skulle vi lösa det här nu? Det har blivit mer regel än undantag att Finland drar det längsta strået i den här sortens matcher och att Sverige inte räcker till i de avgörande lägena.
Därför hade jag svårt att känna den där riktiga spänningen under övertiden och straffläggningen mot Finland. Alla missade frilägen från Viggo Björck kändes mer som ett elakt skämt för att få upp hoppet innan det oundvikliga finska avgörandet. Så blev det dock inte som bekant, och för en gångs skull var det vi som stod på rätt sida när en jämn slutspelsmatch skulle avgöras, fan va skönt!
“Tjeckien hade inte en jävla chans”
Final väntade mot ett starkt Tjeckien som hade imponerat under turneringen, men som jag skrev i min krönika inför den matchen så var det ändå en typ av drömmotstånd att få i en JVM-final. Jag tror inte att Sverige på något sätt hade varit chanslösa mot Kanada heller, men med historien i bakhuvudet och Kanadas vinnarmentalitet tror jag att det hade blivit en svår nöt att knäcka.
Svårt kan man knappast hävda att det var mot Tjeckien dock. Sverige dominerade matchen totalt i 58 av 60 minuter, och trots att Tjeckien krympte Sveriges ledning från 3-0 till 3-2 i sex mot fem spelet i slutet av matchen kändes det aldrig riktigt spännande. Victor Eklund beskrev det som att “Tjeckien hade inte en jävla chans” och det är bara att instämma.
Någonting gör vi rätt
Under alla år med snöpliga final- eller semifinalförluster i JVM har samma trötta diskussion kommit upp till ytan. Det brukar låta ungefär så här: “Ungdomarna får inte tävla längre och det är därför vi är sämst när det gäller”. Det är en oerhört korkad åsikt och dessutom helt verklighetsfrånvänt att dra slutsatser om hela den svenska hockeyns talangutveckling utifrån enskilda matcher i mästerskap som ofta avgörs på grund av en studspuck, ett domslut eller som nu, genom en straffläggning.
Det är därför bättre att titta på den stora bilden, och vad ser vi då? Jo, då ser vi att Sverige är överlägsna i Europa när det gäller att producera NHL-spelare, bara USA och Kanada har fler spelare i världens bästa liga. Säsongen 2025-26 är Sverige representerat av 84 spelare i NHL, mer än Finland och Tjeckien sammanlagt.
Det är det ultimata kvittot på att svensk talangutveckling mår bra, kanske bättre än någonsin och att triumfer i såväl JVM som OS och VM ligger i vår framtid, det gäller bara att ha tålamod.
