Ett väntat besked
Tänk er den där jobbiga, olidligt irriterande, flugan som lyckats ta sig in genom fönstret för att trakassera och driva dig till vansinne en tidig sommarmorgon. Något säger mig att motståndarna till Mathias Emilio Pettersen skulle kunna likna norrmannens spelstil vid det nyss nämnda flygfäet.
Som en nageln i ögat är Pettersen ett ständigt irritationsmoment med sin ettriga skridskoåkning och lite lätt kaxiga uppsyn på isen. Forwarden är heller aldrig sen på att foga in en och annan eftersläng under avblåsningar. Kort och gått - en uppskattad spelare att ha i sitt lag, men inte lika rolig att möta.
Nummer 20 spelar ständigt på gränsen och i torsdags tog han dessvärre ett steg som gjorde att han passerade den. En avstängning kändes oundviklig och vi får nog vara glada att man från disciplinnämndens håll nöjde sig med endast tre matcher. Djurgården behöver sin retsticka - på isen. Vi får hoppas att Pettersen lärde sig något av det hela.
P1 - bra defensiv, uddlöst offensivt
Motståndet för kvällen bar den där färgkombinationen man som Djurgårdare lär sig i tidig ålder att inte uppskatta. Till skillnad från laget i Solna får vi ändå erkänna att de svartgula lirarna uppe i Västerbotten håller en högre nivå av skicklighet när det kommer till att spela ishockey. Det är inte för inte som man huserat i toppen av Sveriges bästa hockeyliga i över ett decennium. Daniel Hermansson är en erkänt skicklig coach och har lyckats utnyttja det stabila lagbygge som han erbjöds inför säsongen.
Djurgården klev ut till lördagens tillställning med en tydlig plan att ligga rätt i sina hemgångar och försöka utnyttja omställningsspelet. Man lyckades visserligen dra ner på SAIKs fart men hade själva svårt att få till någonting i offensiv väg - bortsett från Colby Sissons öppna läge i slottet. Spetsen lös med sin frånvaro och några längre anfall var det inte att tala om.
P2 - utvisningarna sänkte DIF
Värre skulle det bli i den andra perioden. Från DIF-håll var man inför kvällens drabbning tydlig med att undvika utvisningsbåset. Resultatet? Mindre bra. Återigen hamnade Järnkaminerna i en sits där man drog på sig utvisningar på löpande band - något vi även såg i torsdags. Trycket blev till slut för stort för den återigen storspelande Magnus Hellberg som till slut fick kapitulera. Djurgården måste hitta ett sätt att korta ner och ta sig ur de tillfälliga svackorna man ofta hamnar i under matcher - det blir för kostsamt att mer eller mindre tillbringa halva perioder i numerära underlägen.
Till nästa drabbning lagen emellan får vi samtidigt hoppas att materialaren i SAIK lyckas bättre med slipningen, att spelarna lär sig knäppa hjälmarna ordentligt och att man tränat styrka i handleder för att orka hålla i den tunga kompositklubban…
Nåja, nog om det - DIF räckte tyvärr inte till idag. Efter hemmalagets ledningsmål tappade Djurgården den defensiva struktur man dittills lyckats hålla. Tempoökningen innebar svårigheter för de gulklädda att hänga med och när perioden var till ända hade Skellefteå dragit ner byxorna på sitt motstånd och sprungit iväg till en komfortabel 3-0-ledning.
P3 - en transportsträcka mot förlusten
Djurgården stod i början på en rejäl uppförsbacke inför eftermiddagens avslutande 20 minuter. Klättringen inleddes med ett numerärt överläge. Dessvärre skapade man egentligen ingenting av värde och här behöver man hitta tillbaka till det framgångsrika powerplay man visade upp innan landslagsuppehållet för att återigen bli slagkraftiga.
I efterdyningarna till det numerära överläget flöt spelet på, tiden gick, men Järnkaminerna saknade den där spetsen som tidigare klivit fram, och man lyckades aldrig skaka liv och nerv i matchen. Den branta backen blev både brantare och längre när motståndet stod pall och hanterade matchen med både lugn och stor trygghet. Det är bara att konstatera - Skellefteå var numret större den här eftermiddagen.
För Djurgårdens del blev norrlandsturnén en mindre lyckad sådan och man kan spekulera i om landslagsuppehållet kom olägligt för Mesta Mästarna. Att förlora två bortamatcher mot en av årets guldkandidater och fjolårets Le Mat-vinnare är inte fog för att klistra upp några krisrubriker. Det finns positiva saker att ta med sig rent spelmässigt från matcherna i de norra delarna av Sverige.
Vad som är av större intresse är att se hur spelarna reagerar från och med nu. På torsdag väntar ett möte mot Linköping - ett lag som fortsätter blanda och ge, vilket placerar dem långt ner i tabellen. Ska Djurgården hålla lagen underifrån på behagligt avstånd behöver man hitta tillbaka till vinnarspåret relativt omgående. Stoppar man den lätt blödande förlustsviten nästa vecka, eller växer sig blödningen större?
